Panikångest!
Jag fick också en riktigt sjuk nojja en gång. Men då hade jag rökt skitalite, visserligen blandat med satans nektar (alkohol). Låg i sängen och funderade, och helt plötsligt blev jag helt panikslagen och skiträdd för att dö, jag sprang typ runt i hela huset och drog mej i håret och va helt keff. Till slut lyckades jag lägga mej i sängen igen. Låg och kallsvättades som jag vet inte vad, och sen, helt plötsligt släppte det, och jag blev helt lugn. Helt kolugn, och somnade. Hela “psykosen” varade i kanske 30-40 minuter, men jag kan upplysa om att jag har aldrig tidigare varit så rädd i mitt liv. Helt råhemsk upplevelse.
Dagen efter gick jag hem till en mycket god vänn och meckade en fet jävla dunder-spliff och ingick en fullkomligt underbar återförening med Marry. Jag rekomenderar inte denna metod för andra, men det fungerade för mej. Gjorde det för att jag ville veta om det va kört eller om jag kunde fortsätta kramas med Marry. Det kunde jag, och nu är jag jävligt säker på mej själv när jag är “under the influence”. Innan mitt psykbryt va jag ganska offta lite smånojig när jag rökte, satt och va orolig för smågrejer och blåste upp dom till sanslösa propotioner.
Nu vet jag att Marry och jag går ihop som pizza och oregano!
Fred gott folk!
Enda gången jag fått ett dåligt/jobbigt rus var när jag rökte brunt med tobak. Numera röker jag aldrig med tobak…
En annan jobbig grej är något som jag har väldigt svårt att beskriva, men det är ungefär som en “gränskänsla” eller vad man ska säga, ungefär som en blandning av att se och känna på något, även om jag inte gör något av det.
Läste i en tråd om någon som hade tuggat tuggummi och fått för sig att det var såna höbalar med vit plast på som han hade i munnen, det låter som en känsla som är väldigt lik de “gränskänslor” jag menar.Först och främst. Det där känner jag igen. Aldrig kunnat beskriva det för någon men det där med höbalarna tycker jag låter mycket bra. kände det ofta som barn, speciellt vid feber. nu kan jag känna det om jag är väldigt trött, typ strax innan jag somnar. Mycket intressant att andra också kan känna detta
Undrar om det finns något namn, eller är vanligt?Och nu, angående panikångesten. Cannabis var också min hobby en gång i tiden, närmare bestämt 1997. En kväll satt vi och puffade då jag helt plötsligt fick extrema overklighetskänslor av mycket obehaglig sort. samt en känsla som nästan kan jämföras med att någon för ner en elvisp i hjärnan och rör om.
Detta gick över ganska snabbt. Men kom tillbaka en kväll när jag låg och kollade på robocop
(ej stenad) …. en mycket obehaglig känsla av panik. precis så som panikångest ofta beskrivs. fast 100 gånger värre. Hade många attacker efter det. Hemskt. En annan gång när jag satt och kollade på TV bara kände jag en explosion i hjärnan och hela kroppen domnade bort. Detta var något så jävla hemskt att det inte uppfunnits några ord för det för jag kan inte tänka mig att många människor upplever någonting liknande under en livstid. För att jämföra med någonting fysiskt – att eldas upp levande och sakta skulle vara en njutning i jämförelse. Ringde till akuten och dom misstänkte att det var psykiskt, ganska imponerande faktiskt. När jag lagt på luren började jag gråta/skratta samtidigt, hysteriskt i en halvtimme. mycket märklig känsla Men det var ändå inte attackerna som var värt. Det jobbigaste var vardagen. Jag gick i gymnasiet då. och under flera månader så hade jag en konstant känsla av att vara med i en serietidning typ, som redan beskrivits bra här. samt att vara livrädd för att gå och lägga sig för man visste inte om man skulle förlora rörelseförmågan och sjunka in i panikkänslor av levande begravd-typen.
Så fort jag gick utanför dörren gungade marken som om jag var på en finlandsbåt. fett jobbigt.
detta var som sagt 97. det är sju år sen.
och jag kan säga med 100% säkerhet att min panikångest triggas av cannabis. helt klart. under dom här åren har jag märkt att så fort jag röker . vilket faktiskt händer på fyllan ibland, i roskilde och så
så får jag panikångest i ett par veckor efter (beroende på hur mycket jag rökt).En nyårsafton, minns inte vilken. rökte jag på väldigt mycket, ett antal pipor. och då satt paniken kvar i kanske två månader, i nästan samma styrka som 97. kunde inte gå och handla, umgås me folk eller något utan att flippa ur.
Annars, röker jag bara ett par bloss från en joint kan jag räkna med att det finns stor risk för panik ett par tre veckor efter.
Det verkar som att det hänger samman med hur länge man har kvar rester av rökningen i kroppens fetter.
i övrigt har jag inga teorier.
så, om du har cannabis-triggad panikångest. lägg ner med rökat, HELT. vänta ett kvartal och du mår bättre. efter nåt år eller två är du helt återställd.
Jag kan dock känna av det lite fortfarande, som nu, när jag skriver om det. men det är helt under kontroll och inga problem
vet av andras erfarenheter att om man inte kan röka av dom här anledningarna (vissa tål helt enkelt inte röka) så kan man försöka igen när man blivit äldre. typ runt 30, och lite tryggare i sig själv. det är vad jag hoppas på, eftersom cannabis trots allt är en jävligt bra drog!
och, måste tillägga att. sjukdomsvinsten i det hela var att det resulterade i att jag slutade festa med de jag alltid rökte med. idag är nästan alla dom fast i betydligt tyngre grejer – vilket jag också hade varit eftersom min nyfikenhet var lika stor.
så, det kanske fanns en mening med det trots allt
För cirka en månad sen fick jag min första panikångest nånsin efter att ha rökt cannabis.
Då blev jag helt livrädd..
Men sen efter det var allt bra, men nyligen hände en tragisk händelse..
En lumparkompis skjöt sig själv i huvudet med en ak5a i lumpen.
Samma kväll kände jag att hjärtat började pumpa stenhårt.
2 dagar senare fick jag en otrolig panikångest igen och den har hållt på nu i 5 dagar. Värst var igår när jag trodde jag levde i en fantasivärld och att allt annat var påhittat av min egen fantasi..
Jag åkte då till psykdivisionen i uppsala och de ordinerade mig nåt valium-liknande och Zoloft. Just nu har jag en mild panikångest, känner iaf att jag lever. Nu har jag insett hur jävla jobbigt man kan ha det i livet.Lindgren: Fysatan va tragiskt, jag beklagar verkligen
. Kan inget annat säga än att jag innerligt hoppas att du “kryar på dej” eller vad man säger. Lev väl.MVH
toddyNär jag var lite yngre för några år sedan tog jag och några kompisar en hel del ecstacy på helgerna jag la sedan av med detta, efter nåt år så fick jag kraftig hjärtklappning man inbillade sig då att man hade någon livshotande sjukdom. Detta kom från och till det slutade med att jagh fick åka in till akuten men där hittade dom inget fel på mig, tredje gången jag fick åka till akuten var jag verkligen rädd kunde inte stå på benen så hårt hjärtat slog och jag var helt snurrig.
Läkaren sa då till mig att jag fått panikångest, jag kände då en väldigt stor lättnad, jag behövde inte längre oroa mig för att jag skulle dö.
Jag kollade sedan upp massa fakta och kom fram till att det var ecstacy som var boven i det hela.Eftersom det sänker serotonin nivån i hjärnan, serotoninet gör att man blir glad, jag fick då cipramil utskrivet vilket funkade bra efter några veckor, enda biverkningarna jag fick var att jag sov nästan hela tiden dom 2 första veckorna. Humöret kunde även pendla upp och ner snabbt ena stunden var man jätteglad medans man efter 10 minuter kunde ha djup ångest. I vilket fall så åt jag detta i 1,5 år och fick inga fler panik ångest attacker, ibland kunde man få lite små hjärtklappningar men inte alls som innan.
Nu skulle jag aldrig få för mig att testa något annat än cannabis och dricka alkohol gör jag knappt heller, röker ca 1 gång per helg eller varrannan helg och det funkar fint.
Kan tillägga att jag känner många som har panikångest och som lugnat ner det med att ta några bloss är kanskei nget att rekommendera men det har funkat bra för dom. Nu menar jag inte att man beöver röka varje dag utan bara då och då för att gli avslappnad.
@DuBbY wrote:
Hej Vali och andra i tråden. Jag har följt den här tråden från dess början, och jag är glad att den har kommit på tal så att säga. Jag fick själv någon slags form av panikångest i samband med att jag rökte för första gången. Var i Danmark på en klassresa förra året och hade bestämt att jag skulle röka. Hur, var å när sket jag ganska mkt i dum som jag var. Jag å några polare anlände till Chriss för att inhandla lite cb. Vi träffade en dansk kille i våran ålder på bussen till Chriss å han skulle själv handla, så han sa att jan kunde fixa lite bättre röka för ett rimligt pris. Jag tyckte att han verkade schysst så vi lät honom fixa den här joppen som han snacka om. Han försäkrade mej om att det inte var hasch utan gräs när jag frågade vad det vad i jointen. Ok. Vi rökte sen ett sällskap på fem, sex personer senare på kvällen i en ytterst omysig atmosfär, nämligen bakom ett café med massor av sopor och grådaskig betong. Jag var helt oberedd på hur ruset skulle kännas och rökte för full hals. Antagligen på tok för mkt. För det som sen följde var ingen höjdare. Det började med lite snurr i huvudet och känslor av att vara småberusad. Jag ville gå in på cafét där resten av klassen satt å söp. När jag sen öppnar dörrarna till stället så känner jag att jag inte mår bra. Inte alls bra. Det börjar flimmra för ögonen och jag känner mej knäsvag å kallsvettig, jag stapplar ut på trottoaren och lutar huvudet ner. Allting snurrar och det känns som jag ska svimma. Detta går över efter någon minut och jag lyckas sätta mej. Folk omkring mej undrar hur det är med mej och jag kan inte rikigt förklara. Det lättar lite och nu känner jag en fruktansvärd torrhet i munnen. En polare skyndar till med vatten. Nu följer en grymt nervös och nojig period på en timma ungefär. Jag kan inte koncentrera mej på något, allting blir oerhört starkt och alla intryck blir för mkt. Jag blundar och då snurrar det bara. Folk säger till mej att jag ska tänka på nått kul, men det går ju inte så bra. Så fort jag känner att jag mår dåligt så mår jag ännu sämre. Efter någon timma går vi in på cafét och jag sätter mej i en soffa. De fysiska symptomen är över. Jag känner mej dock helt asocial och nedstämd. Jag är normalt väldigt social och pratglad, även utan alkohol. Folk frågar hur det är med mej och jag viftar bort dom bara och säger att det är okej. Efter någon timma till av totalt introvert beteende så förmår jag mej köpa en öl. Jag köper några till och är efter ett tag lite småfull. Nu börjar jag känna igen mej och känner mej lugnare. Dagen efter känner jag mej helt okej, TROR JAG. För när jag kommer hem så börjar jobbiga saker hända. Jag känner mej orolig och nervös och jag kallsvettas litegrann. Jag kan inte koncentrera mej på något och så framträder en ganska påtaglig ångest. Jag har ingen aptit vid middagen, jag är storätare normalt. Den här oron följer mej hela veckan ut och jag tänker hela tiden på den, kan inte koppla av alls. Overklighetskänslor och förvirring följer. Detta håller i sig några veckor och jag överväger nästan att söka hjälp. Väntar dock och hoppas att det ska lugna sej lite. Det gör det tursamt nog också, men jag känner mej inte helt normal. Inte förens minst ett halvår senare till julen ungefär förra året så kände jag mej markant bättre. Jag hade återfått kontrollen över mina känslor på något vis. Idag är jag i princip helt återställd men har inte rökt nykter sen händelsen. Har rökt några gånger på Roskilde i år men kände ingenting, var väl för full antar jag. Jag vill bara säga att jag lider med dej Vali men jag tror också att du kommer bli helt återställd i sinom tid. Det som funkade för mej var att umgås med goda vänner och ta det lugnt plus att hålla mej sysselsatt så att jag inte tänkte på ångesten.
Sköt om er alla!Med en bättre och mer ärlig drogupplysning i skolorna så hade du kanske sluppit gått igenom det där, om inte annars så hade du varit mer förberedd.
Legalisera,, och låt resurserna gå till att skola dom yngre generationerna,
menar,, hur många här skulle inte kunna dela med sej av vad som händer om man är ovarsam, har själv en del dåliga erfarenheter.
Menar, tror även Hassela ser en fördel i att pengar kommer loss till upplysning., åker gärna själv runt med nån av dom och delar med mej av mina inte så “kreativa” stunder. :crazyeyes:Jag har också haft panikångest eller jag har fortfarande ibland, men inte lika farligt som första gången då va det värkligen kaos i min skalle. Det skäns som att man ska dö eller försvinna in i en djup psychos… Jag vet exakt hur det är. Fast jag hade varit vaken i två eller tre dugn på tjack sen rökte jag en brajja och då slog det fel… Kan det inte ha varit så att du hade varit vaken länge eller va extremt utmattad?
Jag mådde dåligt som fan när jag fick panikångesten första gången och det var unjefär för ett år sedan, men först gången är ALLTID värst för då är inte kroppen van med kännslan. Du kommer kunna lära dig att hanskas med kännslan. Jag lovar dig det till 100%
Jag har pratat med doktorer och psychologer om det här och alla säger att kännslan är ofarlig även fast det inte känns så. Men du måste sluta röka och ta anndra droger, annars blir det värre. Jag har innte tagit några droger sen jag sökte hjälp för panikångesten och det är över ett år sen, nu börjar jag må bättre. Jag har druckit alkhohål men inte ofta.
Det är bara att PM:a mig om du eller någon annan undrar något.Jag måste bara tilläga en annan sak som alla läkera säger, det är att det finns inget som hetter hash psychos. Dom som röker hash och får psychos kunnde lika gärna fått det ändå, derimot så triggar hashet på och utlöser psychosen tidigare. Men personen i fråga hade kanske alldrig utväklat sin psychos om han eller hon inte rökt.
Av dom som har psychos eller haft psychos typ skitsofrini eller mani säger alla som även haft panikångest att panikångesten är värst.Symptom
De första panikattackerna brukar uppstå utan rimlig yttre anledning och kommer ofta under perioder av stress, t ex hög arbetsbelastning, dödsfall inom familjen, sjukdom, olycka, barnfödsel, skilsmässa eller annan separation. Attackerna har också en tendens att “dyka upp” när man börjat varva ner efter en pressad period. För vissa inträffar enbart en, eller några få panikattacker i samband med en stressande livsperiod. För andra följs den första attacken av flera inom några dagar eller veckor och problematiken utvecklas till ett egentligt paniksyndrom. Det i sin tur gör att den drabbade börjar frukta nya attacker och går omkring i ett konstant tillstånd av oro och ängslan. Den onda cirkeln kan beskrivas på följande sätt:Först upplever individen en skrämmande sensation, t ex hjärtklappning, orolig mage eller yrsel och reagerar på detta med att bli ångestfylld. Oron utlöser i sin tur ytterligare sensationer, som i sin tur ökar på ångesten som leder till olika katastroftankar. Personen tänker “jag har fått en hjärtinfarkt”, “jag håller på att bli tokig”, eller något liknande. Man får ångest för ångesten, även kallat förväntansångest. Vanligt är även att agorafobi tillstöter som en komplikation. Den drabbade börjar successivt undvika situationer där panikattacker kan framkallas, eller vistas i situationer varifrån det kan vara svårt att fly eller snabbt få hjälp i händelse av en panikattack. Attackerna tenderar även att med tiden bli mindre “spontana” och mer situationsutlösta och inträffa i större utsträckning i agorafobiska situationer.
Inom psykiatrin använder man ett diagnossystem som kallas DSM IV för att skilja olika psykiatriska diagnoser från varandra. Minst fyra av nedanstående symptom ska ha uppträtt tillsammans som en attack och nått maximal intensitet inom tio minuter. Dessutom ska attackerna ha förekommit minst fyra gånger under den senaste månaden, eller endast en gång men i gengäld orsakat minst en månads oro för en ny attack:
Ansträngd andhämtning eller andnöd
Yrsel, ostadighetskänslor, svindel eller matthet
Hjärtklappning eller hastig puls
Darrningar eller skakningar
Svettningar
Kvävningskänslor
Illamående eller magbesvär
Overklighetskänslor inför en själv eller omgivningen
Stickningar/domningar i händer och fötter
Värmevallningar eller frysningar
Smärtor eller obehag i bröstet
Rädsla att dö
Rädsla att bli ”tokig” eller göra något okontrollerat
Uppkomst
Det finns inga enkla svar på varför en del människor drabbas av paniksyndrom, alltså upprepade panikattacker. En del av svaret finns att hitta i hjärnans signalsystem eftersom man vet att läkemedel som påverkar överföringen av framförallt serotonin och noradrenalin mellan hjärnans nervceller kan ge minskad ångest. En annan förklaring kan vara att ångestdrabbade människor bär med sig en ökad känslighet som ett genetiskt arv från barndomen. Andra teorier gör gällande att svåra upplevelser i våra liv leder till att vi så småningom reagerar med panik och ångest. Kanske är det så att alla dessa teorier är korrekta?Behandling
När den drabbade uppsökt läkare och fått möjligheten att “prata av sig”, vilket kan vara väldigt viktigt för många finns olika behandlingsformer att tillgå. Frånsett en läkemedelsbehandling för att stabilisera tillståndet benämns idag kognitiv beteendeterapi (KBT) som den mest effektiva vägen till förbättring och tillfrisknande. Denna terapimetod syftar till att påverka panikångesten genom att förstå och förändra de tankar och beteenden kring problematikens helhet. Patienten och terapeuten gör en noggrann analys för att finna de tankar och känslor som åtföljer panikattackerna. Under ledning av en KBT- terapeut kan ofta patienten fånga upp katastroftankarna genom öppen diskussion kring vad som talar för och emot. Tala med din läkare vilka möjligheter som finns på din lokala hemort.Lycka till 😆
Alltså jag rökte i söndags, helt vanligt rus kände av det ganska lite. I tisdags fick jag en panikångestattack när jag satt och åt. Den försvann men jag kände mig fortfarande chockad och lite rädd efteråt. På kvällen kändes det bättre och nästan all ångest var borta. Nästa morgon fick jag en ny attack där jag kände mig RIKTIGT dålig, funderade på självmord när det var som värst.. sen dess har jag inte drabbats av någon ny attack MEN overklighetskänsla, svag ångest och yrsel känner jag av nästan konstant, när försvinner detta? Kan tillägga att detta var första veckan jag är ledig och det stod något om att när man “trappar ned” från arbete osv så kunde panikångest uppstå. Dessutom har jag spenderat tid med min mor som inte är helt stabil psykiskt, hon stressar och sätter press på mig hela tiden, det är svårt att slappna av. Hur som helst bör jag besöka en läkare eller ska jag vänta några dagar och se om det går över? Jag fungerar hyfsat nu, kan gå på stan, sitta vid datorn osv men jag känner fortfarande lite ångest och overklighetskänsla.
@antiqoole wrote:
Hur som helst bör jag besöka en läkare eller ska jag vänta några dagar och se om det går över? Jag fungerar hyfsat nu, kan gå på stan, sitta vid datorn osv men jag känner fortfarande lite ångest och overklighetskänsla.
Med tanke på att du funderat på självmord tycker jag absolut att du ska kontakta psyk. Även om du inte behöver tabletter så kan dom hjälpa dig att hantera stressen som din mor utsätter dig för och även hjälpa dig att bli av med ångesten snabbare. Det är också bättre att kontakta dom nu när du fungerar hyfsat än att riskera att det blir värre igen och kanske inte orka ta kontakt. Förstår du hur jag menar?
Så skjut inte på det utan ta kontakt.
alltså är det någon som har haft ångest känslor några dagar och sedan försvunnit eller måste man tala med läkare eller dyl för att det ska försvinna?
@antiqoole wrote:
alltså är det någon som har haft ångest känslor några dagar och sedan försvunnit eller måste man tala med läkare eller dyl för att det ska försvinna?
Livet går ju upp och ner och så även känslorna. På din beskrivning låter det som du är i en ganska allvarlig situation, men känn efter själv för det är bara du som vet hur du mår. Men blir det värre igen så tveka inte. Om du inte känner för att kontakta dom nu så vill jag ändå föreslå att du redan nu tar fram uppgifter om vart i din kommun du ska vända dig ifall läget förvärras. Är man mitt i en panikattack så kan det vara svårt att tänka klart och veta vad man ska göra. Bättre då att vara förbered.
Hur känner du dig friggs? är du helt återställd eller finns det fortfarande kvar ångest?
Log in to reply.