Bipolär sjukdom/Manodepressivitet & spirituella upplevelser.
Med risk att resa långt in i Knasby, öppnar jag mig fullt.
Jag har försökt skriva och tänka och finna ord för vad jag ibland “upplever”.
Detta anser jag av egna upplevelser vara starkt kopplade till vad som normalt går under
namnen Bipolär sjukdom/Manodepressivitet, och i synnerhet vad som händer under de “maniska” perioderna.Hur kan jag börja?!
Det är en spirituell upplevelse. En väldigt kärleksfull, ärlig, öppen och även “rak” känsla av förening
mellan allt och alla.
Ni måste försöka förstå när jag säger att ord i sig är för “primitivt” för att beskriva vissa av dessa upplevelser.
Fullt vetande att det inte helt går att beskriva ska jag försöka mig på det ändå.
Jag måste.Å ena sidan vill jag beskriva mig som person, och genom den kanalen måla upp en bild av hur jag kom att uppleva det jag ibland gör.
Men det har ingenting med vem jag är att göra, eller hur jag vuxit upp.Jag har hur som helst något som kallas Bipolär sjukdom. Aldrig tagit några mediciner mot det eller andra liknande “sjukdomar”.
Under de maniska perioderna har jag de senaste 3-4 åren haft väldigt spirituella upplevelser.
En stark känsla av förståelse och ödmjukhet inför vad som närmast kan beskrivas som universum/allt.Vill starkt poängtera att detta inte har med “mig” att göra. Jag har inte kommit på något eller funnit en “sanning”, etc etc.
Detta “gavs” till mig. Inte för att jag är speciell eller för att jag letade efter det.
Jag kan inte se att det är annat än en slump.Det har lärt mig att bli, eller åtminstone försöka bli en bättre människa.
Öppnat upp dörrar till insikter som jag helt enkelt inte hade tillgång till tidigare. Även idag så har jag bara tillgång
till dessa insikter fullt ut under de s.k maniska perioderna.
Som att jag får ett extra öga eller öra som gör något nytt. En “antenn”. Och likt en bilantenn dras den sakta tillbaka efter ett tag och allt försvinner till det normala.Detta betyder inte att man lämnar känslan “tomhänt”.
Man får absolut med sig ett bagage. Ibland fullt med kramar och klappar på axeln, men mer ofta, lärdomar och lektioner.
Men ALLTID positivt i slutändan.Detta fick mig naturligtvis nyfiken (minst sagt) och jag började rota runt på internet om någon annan med samma “sjukdom”
har/har haft liknande upplevelser.
Jag blev ganska förvånad över hur många människor runt i världen har det.Jag vet inte vad detta är. Kanske är det som läkarna säger bara substanser och signaler i hjärnan som är i kaos.
Men om det nu är så, varför skapar dessa signaler ett så fullständigt “perfekt” och gränslöst kärleksfullt “kaos”.
Det jag kan konstatera är att frågor kommer i mängder, alla utan svar som kan ges i “3d”.Det jag därför undrar är om någon av er känner igen detta?!
Detta har alltså ingenting med någon substans eller planta att göra, även om jag vet att folk upplevt liknande saker när man
tagit något sådant också. Men det hör inte riktigt hit.- 29 Replies
För mig är det tvärtemot vad du beskriver – normalt, det är som att jag inte “hör” (mer “döv” än vad en som är normalt)
länge trodde jag att jag hade asperger för jag inte kunde “tyda” andra människor om dom inte sa rakt ut…
missade “tydliga” sociala que’s osv..
jag vet inte varför, men röka ger mig verkligen perspektivhandlar allt detta egentligen om att man är glad?
det här som du säger “lärdomar och lektioner”“handlar allt detta egentligen om att man är glad?
det här som du säger “lärdomar och lektioner”Visst är det en kraftfull känsla av glädje. Det räcker bara inte riktigt till för att beskriva helheten.
Glädjen är så stark att den övergår till något annat.
Ursprungsglädje, för att välja ett ord.Det är ett ganska bra sätt att säga det på. Eller, det får helt enkelt duga.
Det är inte alls ovanligt att jag bryter ut i tårar av detta. Lyckotårar, eller vad man nu vill kalla det.
Total, obefläckad glädje.Intressant inlägg. Och jag skulle absolut inte lyssna på det där trista vetenskapliga svaret om att det på någotvis är kaos i hjärnan och signalsubstanser som är ur led. Varför skulle det vara ur led och fel att känna så här? få sådan känsla av att man känner sig ett med allt.
Man öppnar upp sig för att skapa en relation till sin omgivning istället för att försöka kontrollera samt objektifiera sin omgivning som den dominanta kulturen är så besatt av att vi alla ska göra.
Spiritualism är väldigt spännande saker och via meditation kan man uppnå det du känner också. Eller så kan man födas som urinvånare och ha det här som vilken “norm” som helst.Jag skulle varmt rekommendera dig att läsa boken “Becoming animal:An Earthly Cosmology”
http://www.amazon.com/Becoming-Animal-Cosmology-David-Abram/dp/0375421718
Om du orkar läsa på engelska.
en fantastisk bok.“For too long we’ve inured ourselves to the wild intelligence of our muscled flesh, taking our primary truths from technologies that hold the living world at a distance. This book subverts that distance, drawing readers ever deeper into their animal senses in order to explore, from within, the elemental kinship between the body and the breathing Earth.”
Man bör hålla i minnet att psykologi inte är någon vetenskap, det handlar om dra stora slutsatser på väldigt små saker, om du läst en psykologs journal där det som sägs inte noteras i lika stor utsträckning som småsaker, så som om ens blickföring är “normal”. Det är ingen vetenskap eftersom den inte är förutsättningslös, den söker felet hos individen, den isolerar individen från samhället, från dess kontext, den låtsas att psyket existerar i ett vacuum. De ser problemen som avvikaren får i vårt samhälle som ett individuellt problem och friskriver samhället från ansvar för problemet. Psykologin utgår från det samhälle vi har som är ärvt från ett slavsamhälle, som är en utveckling av slavsamhället och fortfarande byggt på en tanke monokultur, psykologin bortser från möjligheten att problemen uppstår ur miljön för de som avviker. Tjejen har läst sin egen psykjournal, där rekommenderade arbetspsykolog så att hon kan inordna sig i dagens arbetsorganisering utan protest. Det är knappast vetenskap.
Det om psykologi som bygger på samtal. Det man faktiskt mäter i den fysiska verkligheten är ändock vetenskap, även om slutsatserna inte är det. Så bipoär sjukdom är en avvikelse. Men är det en sjukdom, jag skulle inte säga det. Jag har bekanta som levt med bipolära och anledningen till skiljsmässan var inte brist på kärlek, det var att de försattes i en omöjlig situation inordnade i samhällets familjeenhet och samhällets arbetsordning.
Jag har aldrig varit i ditt huvud, men jag har varit i situationer där jag upplevt saker som jag skulle beskriva likadant, genom doping och på naturlig väg. Läs psykologiboken och väldigt många kommer utbrista “det här är ju jag!” när de läser avsnittet om bipolära. Vilket inte gör att de är bipolära, det visar att det är väldigt vanligt att uppvisa de svängningar som bipolära drabbas av. Min kompis undrar exempelvis varför jag försvinner en månad runt november varje år. Detta är ett problem när vi är kompanjoner, så jag har börjat behandla det med SSRI, men har noterat att om jag äter SSRI hela året så upplever jag att jag permanentar depressionen. Nu slutar jag på våren och översköljs av energi och glädje, energi att göra något av mitt liv, göra något åt min situation, med SSRI skulle jag förhålla mig passiv. Jag går alltså cykliskt från en sprudlande optimism och glädje, till nattsvart depression och självdestruktivitet.
Det är som du säger något som gör en ödmjuk. Man slutar betrakta avvikaren som problemet, man ser avvikaren som har lika stor rätt till ett fungerande och bra liv som jag. Att vi skall ge dem plats, vi skall inte försöka medicinera in dem i samhällets arbetsodning, det skall finnas ett utrymme för dem.
Läkarnas mätningar i huvudet är säkerligen korrekta, men är slusatsen att det är ett problem, en sjukdom något annat än inskränkt medelklasstänk om att alla borde vara som vi, alla bör leva som vi och passa in bland oss?
I mina ögon är det inte det. Jag läser vad du skriver här och uttrycker gillande. Du uttrycker acceptans och tolerans. (Acceptans och tolerans är de effektivaste försvarsmekanismerna i naturen och tillämpas av alla arter, utom vad det verkar av samhället.)
Jag känner igen mig lite i det du skriver, jag är benhård ateist så jag skulle kanske inte använda ordet spirituell. Men jag tror många skulle använda det ordet för de upplevelser jag har, där man bländas av naturens skönhet, där varje medmänniska innehåller en förbluffande skönhet.
Ja, det här vart osammanhängande svammel, kanske utslag för mani?
EDIT: Nej, jag är inte scientolog. Jag har bara observerat att psykologer verkar besatta av att hitta Den Svarta Svanen…. och döda den.
-Whiterasta-
Jag känner att jag vill ge en lite bättre förklaring till hur läkarkåren hanterar detta. Jag kan naturligtvis bara ge mig själv som exempel.
Det är inte alls så att jag känner att de (3 kvinnor som jag haft att göra med) nödvändigtvis är helt låsta i sitt “arbetstänk”.
Även om de då och då påminner mig om mediciner som går att ta emot detta så har jag aldrig haft känslan av att de försökt pracka på mig dem.Jag har uppfattat alla som väldigt genuina människor som bryr sig om sina patienter och ser mig som en individ, med väldigt specifika bekymmer.
De är glada över den extrema glädje som jag ibland kan känna och tycker att den enda människa som kan göra en bra bedömning av situationen är jag själv. De ser sig mer som support och en öppen axel att luta sig mot.
Blir det ett (större) problem så finns de där. Om inte, så bra.Problemet ligger i den mörkare delen av “sjukdomen”. Depressionen.
Det är ibland ett rent helvete för att uttrycka mig milt.
Men också ett pris jag tydligen måste betala för att få må så otroligt bra.
För mig och många andra är det värt det.Som en äldre man uttryckte sig.
-“If you´ve walked with angels, all the pain and suffering is well worth it.”-Doktor_Knark-
Jag kanske har haft tur med de kvinnor jag träffat. Som jag skrev så verkar de vara genuint fina och omtänksamma människor.
Detta är det ENDA sättet jag kan se att man kan “bota” min manodepressivitet på.
En öppen, förstående famn som finns där för dig när du känner att du behöver dem.
Skulle de ha försökt intala mig att jag är sjuk och behöver mediciner för resten av mitt liv, och jag köpt det, då hade mitt liv tagit en mycket taskig vändning. Detta är jag säker på.Det finns bipolära som har mer extrema och akuta problem. Som skadar sig själva eller andra. Självmordsrisken ökar väldigt mycket osv. Det är en realitet som man också måste titta på och försöka förstå bättre.
Många anser ju själva att de absolut behöver mediciner för att fungera. Inte fungera normalt, utan fungera överhuvudtaget.Det finns gånger jag även kan tycka att tvångsintagning och tvångsmedicinering kan vara ett måste.
Men det är här någonstans det dyker upp en moralisk gråzon som inte alla gånger är så lätt att navigera sig igenom.Finns det folk som tar mediciner i “onödan”? Det finns det med all säkerhet, men de måste få ta sina egna beslut utifrån deras egna problem.
Jag kan tycka att det är svårare och luddigare när det kommer till unga människor som får dessa bekymmer.
Killar och tjejer från 15 år upp mot 20 är nog mer benägna att köpa sjukdomen som ett stort problem från första början.
Människor som får dessa upplevelser senare i livet (som jag) har kanske lättare att hantera all input?Ordet spirituell rullar som en kub på tungan även hos mig. Jag har alltid haft svårt för saker som förknippas med ordet spirituell. Men som jag sa så måste jag försöka hitta ord som passar, och detta ord beskriver faktiskt upplevelserna bra. Förvånansvärt bra.
Tror man att man är glad så är man troligtvis det.
Tror man att man är “ett med universum”… så tja, varför inte?!På ett plan spelar det ingen roll vad som händer. Om det är hjärnan som spökar eller om det är intryck från en “annan dimension” (så känns det verkligen).
Det enda som är viktigt och faktiskt verkligt, är känslan som upplevs.
Att man sedan börjar ställa frågor som hur, varför, vad var det? Det är en del av den mänskliga naturen.
Jag kan leva gott även om jag aldrig får de rätta svaren.Det finns inte EN bipolär sjukdomsbild. ALLA är säkert bipolära på ett eller annat sätt.
Det är bara de mer extrema “svängarna” som får en diagnos.Jag har ingen erfarenhet av de kliniska psykologerna inom vården. Det låter som de har en viss ödmjukhet. De psykologer jag har haft erfarenhet av är barnpsykologer när jag var liten, de drog stora växlar på små saker och förstod inte vad problemet var. Sedan psyologer vars jobb är att sätta sig till doms över folk, som psykologen som tjejen fick möta i rehabkedjan nyligen. Vi satt och läste vad han hade valt att anteckna i journalerna under sessionerna, vilka saker som han försökte göra en utvärdering av, man kan konstatera att han letade detaljer att blåsa upp. Tror att han kände sig mer objektiv om han struntade i vad klienten sa, utan fokuserade på misstolka småsaker.
Jag talade med en ganska ödmjuk psykolog på en fest en gång, jag frågade till slut vilken avvikelse från det “normala” som hon ansåg skulle betraktas som ett problem, hennes svar var: När man utgör en fara för sig själv och/eller andra.
Jag tyckte det var i stort vettigt, men jag ville ta bort det där om fara för sig själv, jag tyckte att vara självdestruktiv inte nödvändigtvis inte var ett problem, man vill tvångsvårda missbrukaren men inte Göran Kropp. Jag ville ersätta det med suicidal, för alla borde ha rätt att likt Göran Kropp syssla med självdestruktiva aktiviteter.Jag tror spirituell är ett bra ord som du använder det om en del upplevelser jag haft. (Det är dock ett ord som använts av alla möjliga knäppgökar så att det betyder både det ena och det andra.) När det skulle passa för mig är dagar då man bara är så tacksam över att få leva att det tåras i ögonen på en. Som när jag på sommaren återvänder till släktens hem ute på landet och sitter vid sjön. Det inre kaoset tystnar och man översköljs av världen skönhet, tiden stannar, sinnen stärks och berget under en känns förunderligt och intressant, brisen i ansiktet skickar rysningar ned längs ryggraden, man upplever livet med alla sinnena hyperkänsliga. Det är lite så jag kan uppleva det när jag är på topp och får vad jag skulle sammanfatta som en spirituell upplevelse. (Odopat, men det är lättare att få en sådan upplevelse med lite CB, som kan tysta en del av allt som sker inom en så att man blir öppen för intryck utifrån.) Det är väl känslan att vara ett med universum.
Ingen vettig människa skulle väl vilja medicinera bort en sådan upplevelse. Känslor är viktiga och i allre högsta grad verkliga. Känslor är nämligen det enda som driver oss, logik leder aldrig till handling, drivkraften bakom varje beslut och handling är känslomässig, logik är sådant vi pyntar med, en rationalisering som tillkommer efter det känslomässiga beslutet redan fattats. När man inser det så inser man att världen är ett resultat av dåliga känslor, att lösningen då också är känslomässig.
Frågan jag ställer är, hur kan man låta någon annan få uppleve det man upplever? Vi föds ensamma i mörkret, lever ensamma i mörkeret och dör där. Ingen gång under den resan har vi verkligen upplevt ett annat sinne, vi projicerar oss själv på andra, med empati exempelvis, men ger det rätt insikt? Ett under att vi alls kan förstå varandra med tanke på den primitiva formen för kommunilation som vi har att tillgå. Jag är nyfiken på att se världen genom exempelvis dina ögon vid en “high” point, vi har tydigen skapat ett interface med datorer, när skall vi skap ett interface mellan människa och människa, det tycker jag vore mer intressant!
För att svara på det sista stycket i din text, “Frågan jag ställer är…”
Känslan för mig är snarare en upplevelse av känslor andra redan upplevt.
Det gör saker “självklara”. Som att man blir värdelös och värdefull på samma gång.Det jag säger är alltså inte att jag faktiskt upplever någon annans känslor, även om jag som sagt faktiskt “gör det”.
Jag konstaterar endast att det är så här min hjärna sorterar dessa upplevelser/känslor osv…
En av de starkaste känslorna som fastnar i en är just -Fan vad jag önskar att alla kunde känna så här. Nu och alltid.-
Kanske kan vi en dag skapa en “interface” mellan människor!? Jag är dock inte övertygad om att det kommer att göras med hjälp av något som vi idag kallar fysiskt.
- WhiteRasta wrote:Varför skulle det vara ur led och fel att känna så här? få sådan känsla av att man känner sig ett med allt.
för att det kommer lika mkt tid där man är ensamhetens ansikte – ingen däremellan.
man kastas mellan 2 starka polära känslor, vilket anses vara jobbigt och kontraproduktivt sätt att leva på.Min fråga var mer direkt – är man “ett med allt” bara genom att vara glad?
för det är den gemensamma nämnaren jag kan se, i vad du skriver och hur jag känner(när jag självmedicinerar sativa)Nedan följer en in-deepth view på hur jag tänker:
skogmulle wrote:Det gör saker “självklara”. Som att man blir värdelös och värdefull på samma gång.Det är precis detta jag menar med att jag får perspektiv när jag rökt – man hittar sin plats i världen-
jag är i samspel med mina verktyg som jag använder till att förstå och acceptera…ni har säkert hört att hjärnan aktivt söker ut mönster i ens tillvaro, lite för att berätta om vi behöver oroa oss eller inte.
det är som cannabis tar bort “skrivskyddet” på dessa mönster – jag får förmågan att betrakta “mönstret” och se vad som är vad, utan att några alarm ringer – vilket kan vara både farligt och något bra.alarmet’s enda funktion är just att “skrivskydda” min hjärna och min verklighet som just min “verklighet”
så jag alltid har ett “hem” *hur fucked upp det än är*Men nu gillar jag inte mitt ursprungshem (jag har en naggande känsla att jag är så mkt mer än “detta”)
och på detta sätt är alltså cannabis min lykta i mörkret.Men vad är vad?
ligger det någon sanning i min teori, eller är det bara ett hyperaktiv självbedrägeri?
iom att jag på detta sätt rättfärdigar mig att ta en drog, med att jag inte kan hitta i mörkret utan min lykta.do i make any sense at all?
sorry om du tycker jag är självupptagen, kan inte svara på bättre sätt än såhär. “Min fråga var mer direkt – är man “ett med allt” om man är glad?”
Kanske.
Det finns ju hypokondriker som tror dom har alla möjliga sjukdomar och medicinerar för dessa också…
Tror att hur man uppfattar en känsla beror mycket på vem man är, vad man tror på och vad man vill i livet.
Vissa skulle kanske bli skrämda och tro dom höll på att bli galna när dom känner sig som “en del av allt”, medan någon med en mer öppen syn på livet njuter av känslan och börjar utforska den..
Precis som att visa kan stå på samma jobb, vid samma rullband och montera samma del på en gräsklippare i 40år och va nöjda med det livet.
Så blir jag ett nervvrak och börjar klättra på väggarna om jag inte får nya inspirerande saker att göra hela tiden.Har nog inte känt det skogsmulle beskriver när jag vart nykter, men förstår PRECIS vad du menar efter att ha känt den känslan under rus.
Och det är underbart när man är bland vänner och alla förstår precis vad man menar när man försöker beskriva den så en enkel blick räcker för att veta att dom känner precis samma sakMen jag tror nog vi har lite av en sån “interface”, mellan oss, gäller bara att hitta den och våga lita på den…
Man måste bara i sig själv hitta sitt sätt att uttrycka desa känslor på ett begripligt sätt också, och hitta folk på samma “frekvens” som kan tyda det man försöker förmedla.Precis som att vissa uttrycker sig genom musik, konst, poesi eller extremsport så får var och en hitta sitt sätt att få utlopp för känslor och hitta ett medium där man känner man kan uttrycka sig.
När vi försöker sätta ord på känslorna och pratar om dom som nu i denna tråden så tror jag man lär sig otroligt mycket
Det känner iaf jag när ja skriver detta eller varje gång jag försöker besvara en svår fråga eller diskuterar något som inte är “fysiskt”.Man lixom tvingas hitta dugliga/acceptabla beskrivningar och märker hur fattigt det talade och skriva språket är när det gäller att beskriva saker, så en väldigt liten känsla eller tanke som känns självklar kan ta en hel A4 i text för att förklara på ett sätt som man känner kan beskriva och förmedla tanken/känslan på ett ok sätt
“Men vad är vad?
ligger det någon sanning i min teori, , eller är det bara ett hyperaktiv självbedrägeri?”Den frågan blir alltmer filosofisk ju mer jag tänker på det.
Som det är just nu kan jag omöjligtvis ge ett konkret svar.
Det blir bara ett virrvarr av tankar som “vad är sanning?” osv…Jag ser inga begränsningar till vad som kan vara verkligt och därmed någon sorts sanning.
Tror jag att jag är glad så är jag väl glad liksom?!
Tror jag att något är “något annat” så är det väl så?
Det är väl mitt medvetande plus intryck utifrån som skapar vad jag måste uppfatta som verklighet?!
Det låter vettigt när jag säger orden för mig själv i alla fall.Sanning är därmed vad du gör den till. Medvetet och/eller omedvetet.
Kanske kan självbedrägeri skapa en sanning i sig?
- skogmulle wrote:“Men vad är vad?
ligger det någon sanning i min teori, , eller är det bara ett hyperaktiv självbedrägeri?”Den frågan blir alltmer filosofisk ju mer jag tänker på det.
Som det är just nu kan jag omöjligtvis ge ett konkret svar.
Det blir bara ett virrvarr av tankar som “vad är sanning?” osv…Jag ser inga begränsningar till vad som kan vara verkligt och därmed någon sorts sanning.
Tror jag att jag är glad så är jag väl glad liksom?!
Tror jag att något är “något annat” så är det väl så?
Det är väl mitt medvetande plus intryck utifrån som skapar vad jag måste uppfatta som verklighet?!
Det låter vettigt när jag säger orden för mig själv i alla fall.Sanning är därmed vad du gör den till. Medvetet och/eller omedvetet.
Kanske kan självbedrägeri skapa en sanning i sig?
Tror du har helt rätt där
Jag kommer fram till samma sak när jag funderat på det…Kom på denna mening en dag för nått år sedan nu, kanske fans den innan, men känns fortfarande som en bra slutsats
– There is no mening with life, so why dont we make it an AWSOME experience? -Teslakid-
Jag finner likheterna mellan dessa episoder och vissa rus utifrån otroligt “besläktade”.
Det som jag kan bortse helt ifrån just nu är de hallucinogena inslagen. De existerar inte i min “mani”.
Det finns folk som har starka hallucinationer vid mer “extrem” mani.
Men inte heller dessa upplevs av alla som negativa. Det finns människor som faktiskt ser de “änglar” de pratar med. Rör sig kring dem på samma sätt som vi rör oss kring varandra.Jag avundas dessa till viss del. Det är för intressant för att inte avundas.
De upplevelser jag har är dock väldigt nära detta. Precis som att en lätt vindpust är allt som behövs för att sudda ut det sista hindret och krama en ängel, eller vad som nu finns där.
Hur som helst så är det intressant att det är just på detta sätt.
Hur kan dessa två upplevelser vara så lika? Är det bara en slump?- skogmulle wrote:-Teslakid-
Jag finner likheterna mellan dessa episoder och vissa rus utifrån otroligt “besläktade”.
Det som jag kan bortse helt ifrån just nu är de hallucinogena inslagen. De existerar inte i min “mani”.
Det finns folk som har starka hallucinationer vid mer “extrem” mani.
Men inte heller dessa upplevs av alla som negativa. Det finns människor som faktiskt ser de “änglar” de pratar med. Rör sig kring dem på samma sätt som vi rör oss kring varandra.Jag avundas dessa till viss del. Det är för intressant för att inte avundas.
De upplevelser jag har är dock väldigt nära detta. Precis som att en lätt vindpust är allt som behövs för att sudda ut det sista hindret och krama en ängel, eller vad som nu finns där.
Hur som helst så är det intressant att det är just på detta sätt.
Hur kan dessa två upplevelser vara så lika? Är det bara en slump?Vem avundas inte sånt lite?
Men jag tror inte det är någon slump att dom är lika..
Tror egentligen inte på slumpen överhuvudtagetKanske är det så att man bara ser förbi alla begränsningar och för en stund känner sig verkligt fri och samtidigt ser alla oändliga möjligheter som finns, fast inte bara på ett “fysiskt” plan, utan kännslomesigt och andligt/inom sig.
Tror vi alla har egenskaper som sällan används..
Är inte många som regelbundet utnyttjar sin fulla potencial.
Men precis som att vissa är känsliga (allergiska) mot fisk, så tror ja vissa är mer känsliga mot andra saker, eller har lättare att nå visa nivåer av medvetande Untitled
While I scratch the surface I had already blown through.
I give myself the definitive bye, and forget that I´ll soon be back.
To look at oneself with the eyes of another, first there can you know what is you.
Usually glad to be home. Ready to hold firm when home goes along another track.What do you want me to do? The questions are all over my face.
I need time to slow down, or time will speed up to a halt.
Everything needs to be in it´s right place.
Experience say, experience will sort itself out. Perfect can´t be without fault.Sound is a metaphore for what I once heard. The eye make sense of what I think is here.
I could use any word, or none. Gestures to show what I really say.
We get shot in whatever direction we take. Each footstep covers the next.
It sure is sad when my leg won´t take its next step.There is darkness darker than you´ve ever seen. It fuels what takes us away.
It nutures me as I´m a baby. It nutures me as I´m a man.
With my next breath I will scream lightbeams around who I am.
I can do anything again.Jag hamnade i ett rätt intensivt skrivande inatt och detta är vad jag skrev.
Jag skriver normalt aldrig, men fick som sagt feeling och ville verkligen kludda ner vad jag hade i huvudet.Vad fan håller jag på med?!
Jag känner att jag behöver ursäkta mitt “arbete”. Gud så löjligt!Make of it what you want!
Log in to reply.