Thomas Bodström 1998
1998 skrev Thomas Bodström en artikel i Liberal Debatt. Då lät det så här:
“Kriminaliseringen av konsumtion av narkotika har inte resulterat i en
minskning av missbruket utan är mer ett utslag av politisk opportunism.
Ingen narkoman slutar att missbruka heroin för att han riskerar att åtalas
för det. Det är alltså en helt meningslös reform. Tvärtom har det i en
alldeles färsk doktorsavhandling (“Polisen och narkotikaproblemet”), av
sociologen Anders Kassman, kunnat konstatera att den nuvarande
narkotikapolitiken i stället har inneburit att Sveriges 20 000-25 000 tunga
missbrukare har uteslutits ur samhället.”När han blev minister och “politisk opportunist” så började det låta helt annorlunda. Det är för jäkligt.
Hela artikeln kommer här:
Hämtad ur Liberal Debatt nr 7 1998.Var är humanismen?
Av Thomas Bodström
Trots att det sedan länge är känt att det främst är sociala faktorer som
avgör vilka som blir kriminella, är det få idag som talar om att ge vård
för de som har hamnat snett i samhället. Det skriver Thomas Bodström, och menar att 1990-talets svenska justitieministrar i praktiken haft ett slags tvekamp där det gäller att stå för den mest restriktiva kriminalpolitiken.Valet 1998 ligger nu några månader tillbaka. Analyser pågår om varför det
inte gick bättre och vilka frågor som glömdes bort. En fråga som helt lyste
med sin frånvaro i valdebatten var kriminaldebatten. Trots att det berör så
många människor i vårt samhälle var det inget parti som ansåg det viktigt
att diskutera den frågan.Många människor diskuterar annars gärna frågor som rör brott och straff.
Rättegångar får dessutom allt större utrymme i massmedia. Tyvärr begränsas ofta åsikterna till krav på hårdare straff. Någon egentlig diskussion blir det sällan, eftersom de allra flesta verkar vara överens om att vi ska ha en strängare praxis. Det är idag få som talar om att ge vård för de som har hamnat snett i samhället. Och den som talar för en mer human kriminalvård stämplas närmast som en naiv och flummig kvarleva från 1960-talet. Detta är en spegelbild av den syn som finns hos de olika partierna.Politisk opportunism
Antagligen är det mest tabu att tala om att straffen är för hårda när det
gäller narkotikabrott. Det vore säkert politiskt självmord att förespråka
lindriga straff i dessa fall. Det är visserligen ingen tvekan om att
narkotikan skadar samhället och skördar många offer, varför det är
självklart att det ska vara straffbart att sälja narkotika. Men att döma ut
fängelsestraff på upp till tio år, för att en tidigare ostraffad person,
vid ett enda tillfälle har varit kurir, saknar alla proportioner. De
människor som gör sig skyldiga till detta är dessutom själva många gånger i en desperat situation och det är inte ovanligt att de kommer från tredje världen.Sverige för även en extremt hård kriminalpolitik mot dem som missbrukar
narkotika. I västvärlden är det bara Norge som kan mäta sig med oss på den punkten (Det kan ju vara intressant för de som tror att det bara “daltas” med brottslingar i Sverige):, Sedan 1988 är även konsumtion av narkotika olaglig i Sverige och från 1993 kan man dömas till fängelse för det. Kriminaliseringen av konsumtion av narkotika har inte resulterat i en minskning av missbruket utan är mer ett utslag av politisk opportunism.
Ingen narkoman slutar att missbruka heroin för att han riskerar att åtalas
för det. Det är alltså en helt meningslös reform. Tvärtom har det i en
alldeles färsk doktorsavhandling (“Polisen och narkotikaproblemet”), av
sociologen Anders Kassman, kunnat konstatera att den nuvarande
narkotikapolitiken i stället har inneburit att Sveriges 20 000-25 000 tunga
missbrukare har uteslutits ur samhället.Antalet förhärdade brottslingar ökar
Diskussionen om de sk gruppvåldtäkterna i Södertälje har också delvis
präglats av frågan om rättegångar och strängare straff. I flera fall har
det emellertid visat sig inte vara fråga om några våldtäkter utan i stället
någon form av sexuellt utnyttjande, där det är tveksamt om de är
straffbara. I de fall där det kan konstateras att det verkligen är fråga om
våldtäkt måste naturligtvis åtal ske. Men i andra fall är inte rättegångar
något som löser situationen. I stället är det största problemet de
attityder som finns hos en del pojkar.I de fall som diskuteras i Södertälje – liksom i många andra fall – ställs
ofta målsägandenas och de misstänktas situation mot varandra. Långa
fängelsestraff mot pojkar, som fortfarande går i högstadiet eller nyligen
börjat på gymnasiet, är dock inte något som förbättrar situationen för de
flickor som har blivit utnyttjade. Varje barn som sätts i fängelse är ett
stort misslyckande för samhället. Gemene man har inte heller generellt
något att tjäna på att de som döms skall sitta allt längre tid i fängelset.
Resultatet blir bara arr antalet förhärdade brottslingar ökar.Tvekamp i restriktivitet
När man ränker på vilka justitieministrar vi har haft under nittiotalet är
det naturligt att utvecklingen går i den riktning som den gör. Laila
Frelvalds och Gun Hellsvik har haft ett slags tvekamp där det gäller att
stå för den mest restriktiva kriminalpolitiken. Båda två tycks följa
maximen att de som döms till fångelse i princip saknar alla rättigheter.
Nuförtiden är det i praktiken omöjligt att få nåd, inte ens de som på grund
av sjukdom bara har en kort tid kvar att leva kan räkna med det.Vid årsskiftet ändras bestämmelserna om villkorlig frigivning, vilket
kommer att innebära ännu längre fångelsestraff för den som dömts för brott.
Andra förändringar som har gjorts under de senaste åren har nästan
uteslutande varit straffskärpande. Att debatten mellan Freivalds och
Hellsvik är innehållslös och trist är inte så konstigt när de tycker
likadant. Mer förvånande är det att inga andra politiker fyller tom –
rummet som rimligtvis måste finnas vid sidan as, dem. Trots att det sedan
länge är känt att det främst är sociala faktorer som avgör vilka som blir
kriminella, är det ingen socialdemokratisk politiker som protesterar. Och
var finns alla liberaler som pläderar för en humanare människosyn?
Log in to reply.