Man kan inte mäta syrehalten i vattnet utifrån hur mycket luft man blåser in i vattnet via luftpump. Utan det måste mätas med mätinstrument.
Idealet är att vattnet är syremättat, dvs att man löser så mycket syre i vattnet som det överhuvudtaget är möjligt.
Detta är emellertid näst intill omöjligt med luftpump eller vattenpump, dvs fullständig syremättnad är oerhört svårt att uppnå. Så vad man försöker eftersträva är att maximera syrehalten. De högsta halterna av syre i vatten är uppmätta i vatten under vattenfall.
Vattnet kan syresättas på två sätt:
– Genom att blåsa in luft i vattnet
– Genom att pumpa vattnet upp i luften
Ett vattenfall syresätter vattnet genom båda dessa metoder, och den maximala syresättningen på konstgjord väg kan man också uppnå om man simulerar detta.
Att blåsa in luft i vattnet gör man enklast med hjälp av s.k. akvariepump och syrestenar/syreslangar. Akvariepumpens kapacitet är dock endast en faktor att ta hänsyn till. En annan viktig faktor är syrestenarnas/ syreslangarnas finmaskighet och yta. En hög kapacitet hos akvariepumpen kombinerat med flera s.k. syreslangar av maximal längd/yta och finmaskighet är bäst.
Att pumpa upp vattnet i luften görman enklast med hjälp av en s.k. vattenpump. Man kan sedan låta vattnet falla ned igen likt ett vattenfall, men det mest effektiva är att låta vattnet sprutas/sprayas på ett finfördelat sätt i luften så att maximal kontakt mellan luft och vattendroppar sker innan det slutligen faller ner i vattnet igen. Vattenpumpens kapacitet är en faktor för att bedöma effektivitet. Den andra är hur många munstycken/spridare som vattnet sedan kan sprutas/sprayas ur, samt dessa munstyckens förmåga att finfördela vattendropparna i luften.
S.k. Hydro-odling baserar sig på akvariepump + syreslang medan s.k. Aero-odling baserar sig på vattenpump + spraymunstycken.