Legalisera inte
Har kollat igenom debatten här lite och här kommer mitt svar:
Det finns ändå ingen anledning att tillåta ÄNNU en drog enbart för att denna drog inte är “lika” skadlig som endel andra….
En drog är en drog är en drog….och det finns det tillräckligt utav redan.Många som tycker att amfetamin är likvärdigt med cannabis…eller E. Allt är ju relativt….beroende på vad man vill ha för svar.
Man får väll ändå vara konsekvent i sitt handlande, jag skulle önska att det blev hårdare regler även gälland de droger som finns idag..(alkohol,tobak,osv.)
Egna erfarenheter BÖR kombineras med empirisk forskning och sunt förnuft…en och annan fältstudie skulle inte skada heller så att man ser saken från fler perspektiv än sitt eget. Samt en och annan bok i ämnet är ju inte heller helt fel…
Att säga att det inte finns några drog relaterade psykoser (enbart beroende på droger tex. är att blunda för fakta).
Att påstå att cannabis är helt ofarligt är att vara naiv. Precis som att säga att alkohol inte är skadligt…vilket ALLA vet att det är. Du har ju själv redogjort för kostnader av dess skador…..varför skulle man plussa på den summan med mer kostnader för yttligare skador?
Då lägger jag heldre mina skattepengar på att bekämpa att fler blir drabbade…..Jag tänker inte hålla på och saxa in massa urklipp om forkningsresultat och studier angående droger…dessa är lätt att finna själv om man är intresserad på till exempel CAN osv.
Vilket entydigt bekräftar att de klart och tydligt går under Sveriges lag om vad som klassas som narkotika….. där av fängelse straff..bla,bla,bla..
- 29 Replies
OJ….. bäddat för debatt
Jag tänker inte hålla på och saxa in massa urklipp om forkningsresultat och studier angående droger…dessa är lätt att finna själv om man är intresserad på till exempel CAN osv.
Har du tänkt tanken att informationen som finns på CAN inte är helt sanningsenlig. Försök hitta fler ställen med information än bara CAN. Den så kallade sanningen har flera sidor.
Hej!
Så här resonerar jag….
@Bongo wrote:
Det finns ändå ingen anledning att tillåta ÄNNU en drog enbart för att denna drog inte är “lika” skadlig som endel andra….
En drog är en drog är en drog….och det finns det tillräckligt utav redan.Det köper jag ***OM*** också alkohol och tobak totalförbjuds på samma sätt.
Om man ska kunna respektera de fanatiska drogmotståndarna så bör de åtminstone vara konsekventa och även förespråka ett totalförbud mot alkohol och tobak. De skador och kostnader som samtliga förbjudna droger förorsakar är jämförelsevis en droppe i havet jämfört mot de skador som alkohol och tobak förorsakar (därmed vill jag dock inte förringa de kostnader och skador som missbruk av de olagliga drogerna förorsakar, men man måste för konsekvensens skulle jämföra dem).
Om de fanatiska drogmotståndarna ändå anser att alkohol och tobak även fortsättningsvis ska vara lagliga så måste dom bli mer övertygande i sin argumentation. Skräckpropaganda mot illegala droger gick kanske hem på 60- och 70-talet men inte i dagens förhållandevis upplysta samhälle. Så länge det inte finns omfattande vetenskapliga bevis för att Cannabis är “farligare” (fysiska skador, psykiska skador, samhällskostnader inkl. kostnader för sjukhusvård och rehabilitering) än Alkohol och Tobak så kommer jag aldrig att acceptera inkonsekvensen i att Cannabis ska vara förbjudet. Att påstå att legalisering av Cannabis skulle ge samma skada för samhället som Alkohol och Tobak idag ger är enbart tro.
Bongo, jag undrar om du läst så mycket här. Det verkar faktiskt inte så. Då hade du inte gjort en del av de påståenden du har gjort här.
Det handlar inte om att införa en ny drog i Sverige. Cannabis finns redan och är starkt etablerad. Dessutom kan cannabis hjälpa människor att lämna missbruk av skadligare droger, t.ex. alkohol.
Det handlar inte heller om att vissa anser att amfetamin är likvärdigt med cannabis eller dittan likvärdigt med dattan. Man ska basera politiska beslut på forskning, inte lösa åsikter.
Vad tror du reslultatet skulle bli om vi tog hårdare tag mot droger, inklusive alkohol och tobak. Skulle bruket och missbruket minska eller till och med försvinna?
Nej, det skulle det sannolikt inte. Erfarenheterna från länder som gått den vägen visar klart att drogproblemen inte bara finns kvar, utan till och med blir fler och värre.Sverige och USA har redan valt den hårda vägen och vår situation har blivit mycket sämre än för de länder som valt att gå en mjukare väg.
Tror du att någon blir hjälpt av att stämplas som kriminell och narkoman? Nej, det blir de inte. De stöts ut ur samhället och riskerar att gå än djupare in i “drogträsket”.
De flesta ungdomar som använder cannabis växer ifrån det när de börjar närma sig de 30. Är det då bra att ha förstört deras möjligheter att skaffa jobb och integreras i samhället genom att göra dem till kriminella.
Vad tror du händer om alkohol och tobak kriminaliseras? Folk kommer att vända sig till den svarta marknaden och maffialiknande brottskonstellationer för att skaffa det. Det var vad som hände i USA när de förbjöd alkoholen. Kriminaliteten blossade upp enormt och därför valde de att legalisera igen.
Sedan måste jag säga att det redan finns seriös forskning och att vi mer än gärna tar del av den. Den kommer dock inte från CAN, som av någon anledning har kommit fram till helt andra slutsatser än majoriteten av världens forskare och Europas regeringar.
Vi talar inte enbart av egna erfarenheter. Vi läser allt vi kommer över när det gäller ny forskning på området.
Säger vi att cannabis är ofarligt? Nej, det gör vi inte. Cannabis är en drog och den kan missbrukas. Den kan också ge skador på lungor om den röks. Den kan även undantagsvis leda till att de som har psykiska problem eller anlag för scizofreni får ökade probelm. Den kan även ge tillfälliga besvär som dåligt minne och oro. Mycket mer än så är det inte. Den leder inte till ökad kriminalitet. Den leder inte till tyngre droger. Den är mindre beroendeframkallande än alkohol.
Jämför du det med riskerna och skadebilden av alkohol förstår du säkert att det vore en hälsoinvestering för samhället att låta folk berusa sig på det istället för på alkohol.Du lägger redan dina skattepengar på bekämpning av droger och det fungerar inte. Vi har en väldigt stor ökning av användandet av illegala droger i Sverige, jämfört med t.ex. Holland.
Är det inte bättre att lägga pengarna på vård och information istället? Så att de i alla fall gör nytta?
Istället för att hänvisa till CAN är det bättre att du läser den canadensiska senatens digra utverdering av cannabis. En sammanfattning finns på den här adressen:
http://www.erowid.org/plants/cannabis/cannabis_govreport1.pdf
Hela rapporten finns här:
FINAL REPORT: CANNABIS: OUR POSITION FOR A CANADIAN PUBLIC POLICY
Eller varför inte läsa den här intervjun med läkaren Sven-Erik Åhström:
Sven-Erik Åhström är till yrket psykiater, numera pensionerad, men det är inte hans yrke som är intressant utan hans gärning. Sven-Erik Åhström vill hjälpa människor och han inte bara pratar om det. Systemet har försökt att stoppa honom men han har stretat emot. Legalförskrivningsförsöket må de ha avbrutit men hans ande är i högsta grad levande.
Mats: Hur kom det sig att försöket med legal förskrivning startades?
Sven-Erik Åhström: Det fanns ett medicinalråd som hette Frostner som hade träffat en del narkomaner, varav de flesta var läkare, och han tog kontakt med John Takman som var radikal kommunist och en fantastisk fin människa. (Det sista lägger Åhström förmodligen till för att han, inte helt ogrundat, misstänker att jag hyser en viss aversion gentemot kommunister.) Takman hade tidigare skrivit ut centralstimulerande medel åt konstnärer, författare, skådespelare och andra men eftersom han så många gånger tvingats förklara och försvara sig på grund av detta var han inte intresserad av sätta igång något projekt när Frostner kom och frågade. Däremot kunde han rekommendera mig som hade vikarierat för honom.
I samma veva dök Frank Hirschfeldt upp. Han blev sedan initiativtagare till och ordförande till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Frank kände en del morfinister som blev mina första patienter. Sedan spred sig ryktet och med det började det komma patienter som efterfrågade centralstimulerande medel, främst Preludin. Professor Gunnar Inghe, socialmedicinare och den senare berömde debattören Nils Bejerots lärare, uppmuntrade mig att skriva ut också åt dem, vilket jag accepterade, först med stor tvekan men med Frostners medgivande.
M: Bilden av legalförskrivningarna på 60-talet, som den framställs av media och ett otal “experter”, är att det hela slutade i katastrof. Vad hände egentligen?
Å: Försöksverksamheten fortsatte under drygt två år. För att vara ett projekt genomfört av en man som måste klara detta arbete som deltidsarbete på övertid fungerade det hela förvånansvärt bra. Främst kanske som en betydelsefull humanitär insats. Man behövde inte längre leva i social misär och kriminalitet. Kriminella narkomaner far mera illa på grund av infektioner, orena preparat, abstinens, överdoser p.g.a. osäkerhet angående koncentration av doser m.m. Verksamheten förebyggde säkert många onödiga dödsfall. Det bidrog också till en mognadsutveckling hos många så att de lämade drogerna.
I samband med mitt legalförskrivningsförsök förbjöds bantningspreparatet Preludin vilket ledde till att det slutade säljas på apoteken. Efter ett tag slutade det även att tillverkas och försvann alltså från marknaden helt och hållet. De som hade använt Preludin gick då över till amfetamin. Så om amfetaminbruket ökade under tiden för legalförskrivningsförsöket berodde det på att Preludin förbjöds. Samtidigt måste man vara medveten om att jag fick en hel del mediauppmärksamhet och en massa människor som inte hade känt till t.ex. amfetamin blev nu uppmärksammad på dess existens. Vidare bör nämnas att allt detta hände i början av hippieran och i många andra länder var bruket av centralstimulerande medel redan på uppgång.
Officiellt var det 109 personer som fick narkotika utskrivet men det fanns ett antal inofficiella också. Det var ju så att många patienter bodde tillsammans med andra som också använde narkotika och då var jag tvungen att skriva ut till båda eftersom de i vilket fall skulle dela på det förskrivna och om de fick otillräckligt skulle skulle de handla kriminellt vid sidan av. Det centrala för mig har alltid varit att ha ett förtroendefullt samarbete med patienten. Man kanske i första hand inte skall se på legalförskrivningen som medicinering. Legalförskrivningen är i mindre mån sjukvård, mer accepterande av och omsorg om människor som var annorlunda och själva ställt sig eller blivit ställda utanför samhället. Min legalförskrivning skedde i en liberal anda, jag litade på patienterna, i varje fall i detta avseende. Jag var bara rådgivande när det gällde doseringen men behöll naturligtvis min vetorätt. Ett auktoritärt system leder bara till manipulationer och lögner, narkomanen börjar med att säga att han behöver dubbelt så mycket som är sant, för han vet att doktorn kommer att börja pruta.
En patientförening bildades. Den tog in nya patienter som, så att säga, “platsade” och uteslöt sådana som svek förtroendet. Det fanns något positivt i gruppen. Självfallet fanns det en del som var mer psykopatiska och inte gick att fånga in i lojaliteten för verksamheten. Men när det gick som bäst var det jättebra. Sedan stoppades ökningen av antalet patienter. Jag måste som jag nämnde förut skriva ut dubbla doser, jag var nödgad att bli olaglig. Förut kunde det råda en total öppenhet men i samband med stopp för ökningen av antalet patienter blev det mer av förtiganden. Särskilt som de som ville ta sig ur beroendet ej fick tillåtelse att gå in i projektet igen, vilket avhöll dem från att begära mindre doser och försöka sluta.
(Ett annat resultat var ett behandlingskollektiv som drevs i samma anda som legalförskrivningsförsöket, dock drogfritt. Det startades av gamla patienter till Åhström och var en gren av vad som idag brukar hänföras till -68. Åhström var som han här själv säger i hög grad inspirerad och influerad av 1968 års stämningar och undgomsrörelser och själv aktiv i dessa sammanhang.)
M: I början fanns det ju flera läkare som skrev ut narkotika, men efter ett tag var det bara du. Varför?
Å: Tanken var från början att tre doktorer skulle ha 10 patienter var. De två andra tröttnade, de kände väl att de inte fick tillräckligt med stöd. Det fanns ju ytterligare andra som skrev ut, men många av dem misslyckades. De jobbade inte som jag, med en liberal inställning där patienten behandlades med värdighet och där allt centrerade kring hans eget ansvarstagande, utan auktoritärt. Det var få som litade på patienterna.
M: Försöket motarbetades. Du fick dåliga lokaler, antalet patienter maximerades, du fick små resurser och knappt någon personal. Till slut avslutade man försöket. Varför denna motvilja?
Å: Politikerna drog öronen åt sig. Jag är i hela min art och personlighet dels väldigt envis och dels i min lojalitet till patienterna konsekvent. Naturligtvis blev politikerna rädda när tidningarna och medierna vände. De var ju också så att när försöket växte skulle man bli tvungen att organisera om det och satsa på ökade resurser, men det ville man inte. I början var pressen och medicinalstyrelsen (nuvarande socialstyrelsen, min anm) jättepositiva. Men efter ett tag började det komma kritik från olika håll. Någon av kvällstidningarna publicerade till och med en ovederhärftig intervju med mig trots att de inte hade träffat mig. Avgörande blev att en bekant till en av mina patienter dog när hon av misstag injicerade morfin i tron att det var amfetamin.
Bejerots kampanj var också en viktig orsak. Bejerot hade tidigare, precis som jag, varit vikarie för John Takman, och när jag blev uttagen att leda legalförskrivningsförsöket och utsågs till ledamot av narkomanvårdskommittén i stället för honom, kände han sig förbigången. Då valde han att bli oppositionsman. Bejerot hade många goda sidor men han var väldigt mån om att respekteras och betyda något i etablissemanget. Enligt min uppfattning var inte Bejerot särskilt vetenskaplig i sina undersökningar, möjligen en driven statistiker. Han var en smula benägen för fanatism. En anekdot som jag tycker belyser detta faktum är den gamla historien om hönan och ägget, vad kommer först? Självklart finns det inget svar, men Bejerot började argumentera för det ena eller andra med frenesi. Han fattade aldrig poängen, han hade kanske föga sinne för tillvarons dialektik. Sådan var han.
Bejerot var som ett lokomotiv, och det var inte kul att ha honom emot sig. Han var en otäck polemiker. Han skrev många fruktansvärda saker om mig, rena lögner. En taktik han använde sig av var att tala om hur många doser jag skrev ut, allt enbart i syfte att väcka opinion. Han nämnde enormt högt antal doser, kanske miljoner, och männsikor reagerade med förfäran. Vad han inte nämnde var att hans doser var vad en icke-narkoman skulle ta av en medicin. En narkoman var tvungen att ta kanske hundra gånger så mycket för att få sin efterlängtade effekt. Han gav alltså sken av att jag skrev ut mycket mer än vad som var fallet. Det var faktiskt så att legalförskrivningarna var en liten grej om man jämför med den svarta marknaden.
M: Vad hände med legalförskrivningsförsöket och vad hände med dig?
Å: Legalförskrivningsförsöket överfördes till en annan läkare som skulle avsluta det hela. De trodde väl inte att jag skulle kunna avsluta det. Och det hade det väl rätt i det, jag kunde inte jobba med det på något annat sätt än jag hade gjort tidigare. Många patienter tog livet av sig eller dog av överdoser i samband med att försöksverksamheten upphörde. Det var trist att sluta. Jag hade lärt känna många som jag tyckte om. När det var som bäst fanns en väldigt positiv anda, åtminstone fram tills de stoppade ökningen av antalet patienter och inte längre tillät att någon återupptogs.
Samtidigt med legalförskrivningen hade jag haft min privatpraktik öppen så gott det gick, jag fick ju ingen lön för legalförskrivningsverksamheten , men jag hade varit tjänstledig från mitt sjukhusjobb. Efter försöket gick jag tillbaka till sjukhuset och min praktik. I slutet av försöket tog de bort min rätt att skriva ut narkotika till mer än de 109 patienter jag hade under försöket. Sedan tog de bort min rätt att skriva ut till någon. Men det finns preparat som inte är narkotikaklassade men har samma effekter. Och då började jag skriva ut sådant istället. Då tog de min legitimation ifrån mig. Jag överklagade det beslutet till regeringsrätten och där fick jag till slut tillbaka den.
M: Tycker du att klimatet har förändrats något sedan dess? Och varför har narkotikafrågan blivit så infekterad i Sverige?
Å: Ja, något. På de flesta håll i andra länder är det mycket annorlunda. Det är kanske framför allt Sverige som har en väldigt låst inställning till hur de här problemen skall tacklas. Bejerot har som sagt betytt mycket för inställningen till legalförskrivningar. Men är det inte också så att vi överhuvudtaget är mindre toleranta mot avvikande, mer moraliserande och skamstämplande, särskilt kanske jämfört med folk söderut i Europa. Svenskar är väldigt mycket för ordning. Allt ska vara rent, logiskt, svart/vitt, sjukt/friskt. Svenskar ser det naturliga i att det obscena är spännande och lustfyllt. I katolska länder finns en mer avspänd inställning till syndfullhet, laster och passioner. Bara i vår avundsjuka och vårt moraliserande blir vi passonerade. Annars är vi ljumma i våra värderingar och flata inför förmynderiet. Många av de störningar i personlighetsutvecklingen man kan finna i Sverige karaktäriseras och hör samman med denna vår kultur av förmyndarskap. Det är ett klimat där det är väldigt svårt att utveckla frihet under ansvar och självständighet. Det är också lättare att skylla på drogen än att inse att man har misslyckats som förälder. Det är alltid svårt med skuldkänslor.
M: Ett vanligt argument mot avkriminalisering av narkotika är att de gör brukaren våldsam. Blir man våldsam av narkotika?
Å: Inte av opiater/morfin eller hasch. För det mesta är det en blandning med alkohol som leder till aggressivitet. Alkoholen är tveklöst den drog som mest förlöser aggressioner. Det var t.ex. vanligt tidigare att alkoholister gick över till amfetamin därför att de mådde mycket bättre, de slapp bl.a. sitt dåliga ölsinne och bakfyllorna. Sedan uppstod i och för sig andra problem men initialt var bytet endast positivt.
M: Knarkträsket talar ofta alla experter om. Förmodligen menar de väl någon knarkarkvart de har sett på bild i någon utredning någon gång. Är det så att man först har sociala problem och sedan börjar med narkotika, eller är det tvärtom?
Å: Oavsett om de börjat med de här preparaten är riskerna stora att de som nu är narkomaner hade blivit utslagna ändå. Narkotikan gör problemen annorlunda och svårare. Samtidigt måste man skilja på vad som är narkotikans effekter och vad som är effekter av kriminaliseringen. Det vore i alla fall bättre att de blir amfetaminberoende än alkoholister om inte som nu amfetaminbruket var kriminaliserat. Inga leverskador, mindre allvarliga hjärnskador och mindre våldsbrott om de bara använder amfetamin.
Man vet ju att barn och ungdomar som inte klarar upp tillvaron gärna använder droger. Här finns ju också redan legal försäljning t.ex. av thinner och kontaktlim vilka är oerhört farliga. Till och med opiater är ju mindre farliga i sig, de är endast farliga i samband med överdosering, så på sätt och vis vore det kanske mindre olyckligt om de köpte sådana preparat. Om det inte vore så många barn som far illa och som har sociala problem och störningar i personlighetsutvecklingen, skulle narkotika inte vara så attraktivt och leda till så svårförlösligt beroende som nu. En annan aspekt är ju att cancersjuka måste kunna få sådana här preparat mot smärtor, varför skulle då inte psykiskt sjuka också kunna få sådan hjälp när de ej kan få lindrng eller bot på annat sätt? Jag har träffat många som säger att fysiska smärtor är ingenting att jämföra med psykiska.
M: Hur är det med slavteorin, är narkomaner alltid “slav under drogen”?
Å: Detta är i hög grad individuellt, det finns många som säger att det inte är något större problem att lägga av med droger bara de vill. Många slutar använda droger utan att ha fått någon behandling, särskilt många tröttnar på drogerna och slutar när de kommer upp i medelåldern. Att sluta röka kan vara minst lika svårt som att sluta ta heroin. Jag har träffat många som har slutat med heroin men inte har kunnat sluta röka. Det finns sådana som har blivit beroende av morfin när de legat på sjukhus. Sedan när de blivit utskrivna har de mått lite dåligt, kanske trott att de fått någon sort influensa som sedan har försvunnit, när de egentligen har haft abstinens.
Föreställningarna kring abstinens, att abstinensen är outhärdlig, leder till ökad abstinens. En mera betydelsefull anledning till att narkomaner har svårt att sluta är att de mår så dåligt och fungerar så dåligt och har sådan ångest, som inte är framkallad av abstinensen, och att de har väldigt svårt att handskas med smärta och illamående som andra kanske skulle tycka var överkomligt och till och med rätt beskedligt. Visst är det så att det är en större andel av dem som prövar heroin som fastnar än av de som prövar alkohol och blir alkoholister. Man å andra sidan är det ju ett snävare urval av människor som över huvud taget prövar heroin, så jämförelsen haltar.
M: Kanske en omöjlig fråga; men varför fastnar människor för droger?
Å: Det handlar om människor som inte fått vara fria, glada och älskade barn uppvuxna i rimligt trygga förhållanden och därför fått störningar i sin personlighetsutveckling. Men det handlar också om senare levnadsomständigheter präglade av torftighet och tristess. Och om mer eller mindre tillgänglig vitalitet som kan ändra på dessa omständigheter. Med mer vitalitet kanske man testar droger men inte fastnar.
M: Är narkomani en sjukdom?
Å: Människan är till sin art ofullkomlig. Säger man sjuk utgår man ifrån frisk, och vad är det? Jag är väldigt emot att dela in saker på det sättet, sjukt-friskt, normalt-onormalt. Det är fel att kalla narkomani en sjukdom när det är en del av en livsstil.
M: Vad är narkotika? Order narkotika kommer från det grekiska ordet narkoun vilket betyder göra inaktiv eller göra avtrubbad. Och det kan man inte med bästa vilja i världen säga om t.ex. amfetamin.
Å: Det är vissa ämnen som faller under lagen. Substanser som människor blir beroende av. Alkohol är ju ur denna aspekt också narkotika.
M: Varför skiljer då staten på alkohol och narkotika?
Å: Vi har en alkoholkultur, något som kan omnämnas positivt i motsats till narkotika.
M: Skall saker och ting förbjudas bara för att de är farliga?
Å: Barn skulle ju kunna få för sig att köpa “horse” och “tjack” om sådant skulle säljas i vanliga affärer. Samtidigt så är det ju så att idag finns kontaktlim att köpa överallt, och det är i vissa avseenden farligare än narkotika och ungdomar använder det. Samma sak med andra lösningsmedel och t.ex. bensin. Det går ju inte att förbjuda.
M: Hur är det haschpsykoser som man hört så mycket om?
Å: De som får psykoser är disponerade att få det. I förhållande till mängden hasch som brukas är psykoser ovanliga. Och vad få inser: Även psykoser står i utvecklingens tjänst. Tyvärr hamnar de flesta som får psykoser idag på mentalsjukhus och får en massa medicin istället för hjälp. Psykosen kan ha en förlösande effekt på en persons problem. Psykosen är helt enkelt växande och utveckling som ej bejakats. “Självet” har inte utvecklats och till slut exploderar det i en psykos. Med rätt hjälp kan resultatet bli väldigt positivt.
M: All skräckpropaganda man kör i ungdomar, t.ex. Expressens mastodontkampanj mot ravekulturen, vad tror du effekten blir?
Å: Lögner är inte ett bra sätt att hindra ungdomarna från att använda knark. För ungdomar kan narkotika vara ett led i en frigörelseprocess. På 50-talet såg jag människor som började röka hasch med positiva resultat. De började se andra filmer än de actionfilmer de endast sett tidigare, de började läsa böcker, helt enkelt vidga sina sinnen. Men många har fastnat i cannabisberoende och detta är inte mindre allvarligt än annat narkotikaberoende. Men man kan lika gärna säga att sprit och cigaretter är inkörsporten till tungt narkotikamissbruk som att säga att hasch är det. Det är ett meningslöst påstående.
(När Åhström säger detta drar jag mig till minnes något jag läst i den ovannämnda Deltastiftelsens programförklaring: “Drogerna var ett en del av denna protest (som innefattade flower-power-rörelsen, studentrevolterna och FNL-rörelsen, min anmärkning) och legalförskrivningarna i mitten på 60-talet likaså, som ett bejakande av människors frihet att själva välja sin väg och som ett accepterande av och omsorg om människor som själva ställt sig och blivit ställda utanför samhället.”)
M: Hur missvisande är statistiken? Jag känner själv ett antal personer som använder eller har använt narkotika regelbundet utan att för den skull “trillat dit”.
Å: Det är inte som i USA men att det är ett stort mörkertal är klart. Jag har svårt att avgöra proportionerna, 50/50 kanske. I vissa åldersgrupper är det vanligt att åtminstone testa narkotika några gånger och om man räknar med dem blir ju inte fördelningen 50/50 snarare tio okända på varje känd… På 50-talet använde många långtradarchaufförer och andra nattarbetande centralstimulerande medel utan att fastna i ett bestående beroende.
M: Ibland när man debatterar narkotika så anklagas man för att vilja “mörda” barnen eller liknande. Min bild är snarare tvärtom. Det är poliserna, politikerna och socialarbetarna, alla de som dunkar varandra i ryggen och gratulerar varandra till ett väl utfört värv när de har tagit en narkomans narkotika och tvingat honom/henne in i ångesten och desperationen över att få tag i mer, som är de verkliga mördarna.
Å: Jag håller med dig, visst kan många dödsfall skrivas på deras konto, men man kan inte bortse från att ett samhälle där knark är skamfläckat där väljer vissa bort att pröva och det har då en förebyggande effekt. I viss mån har man lyckats med att skamstämpla narkotikan i Sverige, men inte alkoholen. Människor behöver ett berusningsmedel, det går inte att ändra på. Det man vinner på skamstämpeln av narkotika är att folk använder alkohol istället. Om det nu är någon vinst…
M: Jag tycker att det moraliska försvaret för att avkriminalisera narkotikan är viktigare än det praktiska.
Å: Jag sympatiserar tveklöst med det. Det tristaste i hela den psykiatriska/sociala sektorn är just förmyndarskapet man möter överallt. Ta t.ex. metadonprogrammet som det bedrivs idag. Människor blir som livegna, indoktrineras i att bli ögontjänare. Man respekterar inte deras människovärde.
M: Skulle man kunna avkriminalisera helt och hållet?
Å: Jag känner en stor osäkerhet. Känslomässigt är jag emot allt vad förmyndarskap heter och detta har nästan blivit en bärande princip i mitt arbete med den enskilde patienten. Jag vet också att om jag – samtidigt som jag klart träder fram med mina egna värderingar – inte försvårar för honom, patienten, att leva i enlighet med sina värderingar så stödjer jag honom i hans utveckling och med utveckling menar jag då främst ökad förmåga att fungera fritt, självständigt och ansvarsfullt. Alltså gäller inte min osäkerhet mitt förhållande till patienten. Det finns ingen anledning att inte skriva det recept han vill ha, när jag vet att han far mer illa av att jag inte skriver det. Visst skulle jag vilja att också andra läkare fungerade så och inte som nu i sin underlåtenhet riskerar sina patienters liv och hälsa stick i stäv mot läkarstadgan. Samtidigt – och här kommer min osäkerhet – kan jag tycka att det är helt absurt att distribution av narkotika skall vara förbehållet läkare, frånsett som ett led i behandling av abstinens. Skulle narkotika avkriminaliseras finns det ju ingenting i läkarutbildning eller läkarroll som meriterade dem för att vara distributörer, tvärtom talar det mesta för deras olämplighet. I frånvaro av bärande kulturmönster vore det bästa att dessa medel inte fanns men självklart är det det helt orealistiskt att ens räkna med att kunna minska tillgången.
Allt behandlingsarbete borde ske i ett treparts samtal som börjar i patientens behov och hans verklighet och bli en djupnad relation med behandlaren och där den tredje rösten handlar om beslut och handling på det konkreta, praktiska, samhälleliga och politiska planet. Ett samtal som är en fortlöpande trialektik – som en vals i en rytmisk och levande relation – som hela tiden återknyter till den det handlat om, den enskilda människan. I själva behandlingsbegreppets natur finns integrerat ett förbarnsligande av människan och för att detta skall resultera i något positivt måste behandlingen ta fasta på att detta att vara barn är att kunna vara under utveckling/växande och att växande gynnas av att behandlaren har förtroende för barnet i denna dess egenskap, alltså vågar relatera till människan som fri, självständig, ansvarig och utvecklingsbar. Endast så kan förutsättningarna härför utvecklas.
Försöksverksamheten var tänkt som ett förutsättningslöst arbete för att hjälpa denna kategori människor, ett arbete i vilket man successivt prövade sig fram och där på så sätt forskning och behandling kunde förenas. Men då ovannämnda tredje part inte fanns utspelade den sig i ett tomrum. Man måste här också erinra sig att då för trettio är sedan inte några som helst andra behandlingsmöjligheter för narkomaner fanns eftersom man ju knappast kan kalla inspärrning i fängelser eller mentalsjukhus för behandling och dessutom denna möjlighet bara var förbehållen dem som ej själva ville behandlas. I tomrummet fanns åtminstone i början av verksamheten spontant en del välmenande intresse, men ingenting som ledde till att erfarenheterna från försöksverksamheten användes till att komma till rätta med det dilemma som den ökade användning av droger utgjorde. Samhället som satt igång verksamheten producerade hyllmeter med betänkanden men svek totalt. Tomrummet försökte jag fylla genom att intressera föräldrar och andra att ingå i de grupper där både förskrivningens storlek och art bestämdes och hela verksamheten diskuterades. Jag tog alltså steget att försöksvis förvandla verksamheten från en medicinsk angelägenhet till något som mera handlade om att försöka bejaka och hantera ett minoritetsintresse. Vad detta kunde resultera i fick man aldrig veta eftersom jag kopplades ur verksamheten.
Om befattningen med narkotika helt skulle avkriminaliseras borde nog sedan länge sådana intresseorganisationer finnas som stegvis byggt upp försäljningsorgan och strategier för att problemen allteftersom de uppstår. Detta är dock bara ett föga genomtänkt förslag i brist på bättre och handlar inte om att jag tror mig kunna bedöma allvaret av de komplikationerna som skulle bli följden vid en avkriminalisering, däremot anser jag mig veta att nuvarande ordning beredvilligt spelar ondskan i händerna som en förhärjande farsot med miljontals offer världen över. Krigsförklaringen som kriminaliseringen innebär mellan olika parter har lett till ett varaktigt krig mångfaldigt större än inbördeskriget i Jugoslavien.
Du har missat grundfrågan Bongo.
På etiska grunder, har vi rätt att använda statens maskineri för att förhindra en individ från att bli en alkolist eller narkoman? För barn, skulle nästa alla svara minst ett kvalificerat ja. Men för ansvarsfulla vuxna, skulle jag, för en, svara nej. Resonera med den potentiella missbrukaren, ja. Berätta konsekvenserna för honom, ja. Be för honom, ja. Men jag tror inte vi har någon rätt att använda våld, direkt eller indirekt, för att förhindra en medmänniska från att begå självmord, inte mindre använda alkohol eller droger.
Var och en ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp. När vi fråntas den rättigheten, vad har vi då för rättigheter kvar?
lalalalalaaaa….nu finns det knappt några argument kvar.
Jag anser också att det är en självklarhet att varje vuxen människa ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, men det finns ju argument emot det också:
1. Människor som missbrukar droger, t.ex. alkoholister, skadar inte endast sig själva, utan även sin omgivning. Det handlar om att skydda deras omgivning.
2. Människor som missbrukar droger, t.ex. alkoholister, behöver ofta vård. Denna betalas med skattemedel och tar pengar från annan vård.
Mina tankar om dessa argument är:
1. Majoriteten av människorna som använder droger kan göra det på ett ansvarsfullt sätt, utan att riskera sin omgivnings hälsa och möjligheter till lycka. Ska dessa kriminaliseras, fast de inte skadar andra än möjligen sig själva?
2. Majoriteten av människorna som använder droger kan göra det på ett ansvarsfullt sätt och kan både yrkesarbeta och betala skatt. De kan alltså finansiera sin egen eventuella vård om de bara tillåts att arbeta. Tyvärr kan många inte det på grund av att de är stämplade som kriminella och missbrukare.
Man kommer ändå fram till att det hela handlar om vad som fungerar bäst för den enskillda individen och sammhället i stort och detta är legalisering eller åtminstonde avkriminalisering av droger.
Varför?
Därför att människor använder droger oavsett om det är lagligt eller olagligt. Den olagliga drogen skadar bara mer än den lagliga, då dels:
Den blir mer spännande för ungdomar.
Den tvingar människor in i kriminalitet.
Den gynnar maffia och annan brottslighet som sköter handeln med droger.
Den blir farligare för missbrukarnas hälsa, när man inte kan vara säker på dess renhet och för att missbrukaren inte vågar söka vård för att han/hon riskerar straff.Hur man än vrider och vänder på det så är det ju faktiskt så att en vuxen människa måste ha rätten över sin egen kropp.
Om det idag tillåts droger som alkohol och tobak som BEVISLIGEN dödar folk samtidigt som man kriminalierar cannabis som ingen kunnat BEVISA dödar folk så är det ju något som är snett.
Jag har alltså ett lagligt val att ta droger som BEVISLIGEN dödar mig, men är förbjuden att nyttja en substans som ingen lyckats BEVISA är dödlig.
Sorry, men i mina ögon är det en felaktig lag som inte bara begränsar mig som människa, utan också begränsar mig på ett sådant sätt att den skadar min person.
Människan har i alla tider – och kommer antagligen för all framtid, ha ett behov av att berusa sig.
Sedan må det vara på sprit, kaffe, choklad, cannabis, endorfiner eller alkohol – men det borde ju vara upp till mig själv att få bestämma på vilket sätt jag vill berusa och inte staten.
Idag trycker staten, genom sjukvården, i folk en massa kemiska preparat för bland annat panikångest, det skrämmer mig att staten medicinerar sina medborgare lika mycket som det skrämmer mig att det är dom vinstdrivande behandlingshemen som styr narkotikadebatten i sverige.Jag vill inte ha en massa tabletter, ciggaretter och absolut vodka – trots det anser jag att det är upp till var och en att själv göra sitt val, men att det är jävligt snett att staten subventionerar dessa droger som ställer till med så mycket elände samtidgt som man aktivt arbetar för att förbjuda och kriminaliserar människor som odlar en ört.
Ni menar på fullaste allvar att tillgången inte påverkas av ett förbud?
I länder där förbud saknas eller i praktiken inte existerar kan ju vilken jävla turist som helst åka och köpa skiten. (jag var själv med till Köpenhamn 1987 och köpte ett par hekto, tack o lov höll jag aldrig på med skiten men polarna som gjorde det är såna som nuförtiden har klippkort på psyk, är mentalt 15 år och det enda dom gör när man träffar dom är att tigga pengar)
Bara konstatera tar man bort en sk marknadsimperfektion som ett förbud är så ökar tillgängliheten.
Visst, på mkt kort sikt är ju konsumenterna detsamma men vad tror du en legalisering sänder ut för signaler??
Är det lätt att få tag i skiten och testa det så kommer givetvis fler börja bruka det och en del av det kommer bli missbruk.
“Den sociala utslagningen beror också nästan uteslutande av politiken, inte drogen. Kriminalisering och straff är ofta en större tragedi än själva missbruket. “
Så du menar på fullaste allvar att den sociala tragedin vid exempelvis heroinmissbruk skulle vara straffet????
Visst kostar förbudspolitiken stålar men det gör förhoppningsvis fan så mkt mindre än en legaliseringspolitik.
Bongo:
Är det lätt att få tag i skiten och testa det så kommer givetvis fler börja bruka det och en del av det kommer bli missbruk.
Det kan vara sant, visst! Men jag tror inte att bruket/missbruket av Cannabis kommer att vara i större omfattning än bruket/missbruket av vardagliga saker som t ex Tv/Internet/Socker/Nicotin/Alkohol…etc…
I länder där förbud saknas eller i praktiken inte existerar kan ju vilken jävla turist som helst åka och köpa skiten.
Ja, det är korrekt. Att det sedan är “skit” kanske man kan förstå från dina erfarenheter av cannabis. Men på vilket sätt hjälpte vår narkotikapolitik dina stackars kompisar, förutom att bötfälla, stämpla och kasta in dom på psyket?
Bara konstatera tar man bort en sk marknadsimperfektion som ett förbud är så ökar tillgängliheten.
Vad är bäst: att knarket är kontrollerat av staten, eller av kriminella ligor vars profit utgörs av brukande och framför allt missbrukande ungdomar?
//Fan va jag är hungrig.
Har läst hela tråden, och jag tycker det låter som om Bongo vill kunna
fortsätta tjäna pengar på att sälja. 😈
Sorry, Bongo men man får nästan det intycket av ditt svamel. 😥Istället för att skita i länkarna; LÄS DEM!!! 😉
Du har bara brytt dig om halva sanningen… ännu.1. Jag var med när några av kompisrna köpte och köpte inget själv och sålde hemma that´s it.
2. Alkohol var inte totalförbjudet i Sverige, det som hände när man införde motboken var att konsumtionen minskade. Svenska folket söp inte lika mkt som förut.
3. Cannabis är kanske inte farligare än alkohol (det är en annan diskussion) men det finns INGEN anledning att tillåta fler droger än alkohol, det räcker med den.
4. Jag tror knappast heroinistens största problem är omvärldens inställning.
5. Ja systemet hjälpte givetvis inte dom speciellt mkt men jag förstår inte vad ett samhälle som legaliserar försäljning samt bruk av cannabis skulle kunnat erbjuda dom som inte dagens samhälle kan (förutom att det skulle vara lättare att punda).
6. Visst kan man tycka att det är bättre att staten har monopol på försljningen istället för krimininella. Vi kan införa statliga hälare, statliga bordeller, statliga beskyddarligor så slipper vi att kriminella tar åt sig vinsten. Det är ett sekundärt problem.
Bongo, nu är inte jag superinsatt i det hela men vad jag förstår försöker de andra förklara för dig är att folk kommer dricka mindre (kanske sluta helt) alkohol och börja röka gräs istället. Vilket är mindre farligt för en själv och samhället än alkohol. Jag tycker det låter som en bra idé?
The discussion ‘Legalisera inte’ is closed to new replies.