Inkörsportsteorin – ett felaktigt påstående
“Det börjar med en nål och slutar med en silverskål.”
Måste också berömma det Gandhi skrev i början.
Och Farull: Det du skrev känner jag mycket väl igen…
Läste en intervju med en högt uppsatt polis i nöjesguiden (tror han ansvarade för narkotikabekämpningen i västsverige). Han menade på fullaste allvar att kaffe och cigaretter var inkörsporten till tyngre droger.
Jag tror att många människor hamnar i tungt drogmissbruk efter att ha vistats i våra svenska fängelser. Dom kommer ut knäckta och märkta för livet med en massa nya kontakter och vänner. Därför borde ingen sättas i fängelse för att ha hanterat lätta droger.
My 5 cents..
I men erfarenhet sa ar det ganska tydligt redan fran unga ar vem som kommer att bli en problematisk narkotikamissbrukare.
De som nu ar tunga missbrukare i ordets ratta bemarkelse, eller har dott i overdoser av heroin var dessa individer som redan i grundskolan var sa kallade problembarn.
De var de forsta som borjade roka tobak, busa, snatta, skolka och dricka alkohol. Nagot som ocksa var gemensamt for majoriteten av dessa personer var att de, fraga mig inte varfor, kom in i puberteten tidigare an andra.
Det var inte sa att att dessa personer var mindre intelligenta, men linjen for vad som var ratt och fel var ganska suddig redan fran unga ar.
Till exempel, de sag inget fel i att krossa fornsterrutor utan anledning.Nar jag tittar tillbaka i retrospekt, sa var det ganska uppenbart vilka som skulle aka dit redan fran forskolan, vilket var langt innan nagon visste vad hasch och heroin var.
Sa hela teorin om att cannabis ar det som banar vag for tyngre droger ar bara snack, for om det inte hade varit heroin for dessa personer, sa hade det varit nagot annat. Alkohol, thinner eller annan laglig substans.
Det ar dessa personers inre demoner och sjalvdestuktivitet som gor dem till missbrukare, drogen ar bara ett verktyg.Olyckligt nog forsoker det svenska samhallet att tuta i oss att det “inte finns nagot som heter problembarn” och destruktivt beteende ar inte medfott. Det ar mycket mer bekvamt att beskylla drogerna.
Alla personer ar inte lika, och alla har inte lika forutsattningar, och om vi kan hjalpa dem som ligger i riskzonen redan fran unga ar, sa hade vi kunnat fa bukt med problemen.
Jag vet att ovanstaende inte ar PK, men detta ar vad jag har observerat under mina ar.
Sphincter, jag håller med dig i det mesta du skriver, med undantag för tanken att vissa beteenden skulle vara medfödda. Jag är ingen stor anhängare av det biologiska perspektivet på människans personlighet och beteende och tycker lika lite om när saker och ting ska förklarar på ett neurobiologiskt/genetiskt sätt som när de förklaras enbart utifrån sociala sammanhang.
Om man t.ex. skulle förklara alla mina egenskaper och beteenden som nedärvda, medfödda och biologiskt förutbestämda så skulle jag känna det som att jag tappade mitt värde. Ännu värre skulle det vara om någon fick för sig att förklara en del av mina beteenden som genetiska/fysiologiska defekter.
Nu snöar jag åt ett helt annat håll, jag förstår precis vad du menar. Personligen tar jag livet av mig om någon lyckas med att övertyga mig om att människor föds till det de blir.
Cat
Cat,
Nej, jag tror inte heller att allting ar forutbestamt till 100%, utan vi ar alla produkter utav bade gener, miljo och kost. Men jag skulle ocksa vilja pasta att vissa beteenden ar medfodda liksom de sa kallade medfodda reflexerna som att suga, greppa, andas etc etc.
Men jag tror inte att alla har samma forutsattningar att bli matematiker eller fotbollsspelare.
Dock ar vi alla manniskor, vita som svarta langa som korta, och att vara snall och trevlig mot sina medmanniskor ar nog det allra viktigaste.Om detta ar nagot som intresserar dig sa skulle jag vilja rekommendera boken “Dark Nature – A natural history of evil” utav Lyall Watson.
Finns pa amazon.comJag ska skriva upp den där titeln och gå till ett större bibliotek och kolla om de har den. Det här är något som både intresserar och skrämmer mig. På något sätt ligger vårt unika värde i att vi har möjlighet att skapa oss själva så att säga, i det komplicerade med att vara, och bli, den person man är. Om det var så simpelt som att man är som man är för att man är född sån så skulle det kännas väldigt meningslöst och trivialt att vara människa. Närheten till de rasbiologiska tankarna (inte ditt inlägg, utan biologismen) skrämmer mig ordentligt, särskilt när man ser att tendensen att vilja förklara saker på ett “vetenskapligt” sätt ökar. På sjuttiotalet var det sociala synsättet “inne”, men det har ju skapat avarter som Hasselas socialpedagogik t.ex. 😈 Eller behaviorismen och Skinner, på vissa amerikanska fängelser tillämpades ett tag vissa av hans idéer, som påminner något om experimentet i A Clockwork Orange.
För mig handlar det mer om att det är skrämmande att stämpla folk. Om man utgår från att vissa har lättare att bli fotbollspelare och drar slutsatsen att vissa har lättare att bli missbrukare så tror jag inte man gör barnen en tjänst. Plocka ut dem och sätta stämpel på de avvikande, det är vad jag tror skulle hända. Det är också det jag tycker är så obehagligt. Tänkl om “ny forskning” lanserar teorin om att t.ex. en viss genetisk avvikelse leder till att bäraren blir alkis, tjuv, suicid – eller får en fallenhet för dödshasch? Vad skulle göras åt det?
Jag ville bara förklara hur jag tänker runt det här och det blev lite långt, men det är natt.
(Förhoppningsvis kommer inte den där boken att övertyga mig om att människor är genetiskt/biologiskt förprogrammerade
)Cat
Cat, valfriheten gor oss unika.
@Cat wrote:
Om man t.ex. skulle förklara alla mina egenskaper och beteenden som nedärvda, medfödda och biologiskt förutbestämda så skulle jag känna det som att jag tappade mitt värde. Ännu värre skulle det vara om någon fick för sig att förklara en del av mina beteenden som genetiska/fysiologiska defekter.
Jag tror inte att det är genetiskt förutbestämt hur vi blir utan att vi är väldigt lika datorer. När vi föds är våra hjärnor ”minnen” tomma på innehåll förutom på (kallas “bios” i datorer) hos oss instinkt som styr grundläggande funktioner såsom syn, hörsel vilka är öppna för intryck “programmering” och beroende av vilket nätverk vi föds och växer upp i formas vi till olika personligheter. När man kommit till den punkten att man förstår hur det fungerar kan man själv välja vilken information man i fortsättningen vill ta in och hur man vill vara som individ men dom flesta når aldrig dit och bara flyter med strömmen eftersom dom inte vågar vara avvikande och ta egna beslut och framföra sina ideér p.g.a att mängden har svårt att acceptera oliktänkare och det är nog förmodligen därför ingen politiker törs ta upp frågan om legalisering.
@Cat wrote:
För mig handlar det mer om att det är skrämmande att stämpla folk. Om man utgår från att vissa har lättare att bli fotbollspelare och drar slutsatsen att vissa har lättare att bli missbrukare så tror jag inte man gör barnen en tjänst. Plocka ut dem och sätta stämpel på de avvikande, det är vad jag tror skulle hända. Det är också det jag tycker är så obehagligt. Tänkl om “ny forskning” lanserar teorin om att t.ex. en viss genetisk avvikelse leder till att bäraren blir alkis, tjuv, suicid – eller får en fallenhet för dödshasch? Vad skulle göras åt det?
Uhm.. Du menar alltså att det inte finns någon som helst skillnad mellan individer från födseln?
Det är ju uppenbart att man föds med vissa genetiska fördelar, eller vad man ska kalla det. Det är ju uppenbart att vissa barn har lättare för att spela fotbol tex. Det är ju uppenbart att vissa människor har lättare att förstå matematik etc.. Jag uppfattar det som att du menar att det inte är så, men det är ju bara att öppna ögonen eller?Jag tycker inte det är fel att tycka att det finns biologiska skillnader mellan människor.. För mig är det helt uppenbart att det är så, jag kan mycket väl tänka mig att det finns skillnader mellan alla människoraser som vandrar på jorden..
Om du nu anser att det inte finns några skillnader, hur förklarar du då tex att vissa människor föds med absolut gehör etc? Musiker är ett bra exempel, för man kan bara öva upp sin musikalitet till en viss gräns, sedan krävs något extra, något genetiskt..
Samtidigt kan jag hålla med om att det finns en fara i det, just som du säger, så hur ska man hantera saken när man i framtiden kanske kan se i förväg vilka gener ett barn föds med.. Tyvärr känns det som vi dras längre och längre mot en filmisk sience-fiction-värld där vi håller på och förstör allt.. Själv är jag helt emot allt vad heter genmanipulation etc..
Det är väl en ganska etablerad sanning att personligheten till stor del ligger i generna? Den är ju någonting man föds med. Naturligtvis har upplevelser man varit med om betydelse för hur man ser på världen, men hur man handskas med olika situationer är i mycket medfött.
Se till exempel hur olika människor med liknande bakgrund kan utvecklas. Två barn som regelbundet blir misshandlade kan uvecklas till två helt olika sorters människor. Den ena med en positiv livssyn och den andra med en svart livssyn.
Intressant här är studier på enäggstvillingar. De kan ha varit åtskilda hela sin uppväxt och haft väldigt olika uppfostran. Ändå är de ofta förvånansvärt lika till sin natur.
Det viktigaste tycker inte jag är om ens personlighet är medfödd eller ett resultat av ens miljö, utan att man inte identifierar sig med sin personlighet.
Personligheten är som jag ser det något du “har”, inte något du “är”. Om man går tillräckligt djupt in i meditation, eller använder andra sinnesförändrande tekniker, kan man uppleva att personligheten är något ganska ytligt. Ens verkliga natur är något helt annorlunda.Det viktigaste tycker inte jag är om ens personlighet är medfödd eller ett resultat av ens miljö, utan att man inte identifierar sig med sin personlighet. Personligheten är som jag ser det något du “har”, inte något du “är”. Om man går tillräckligt djupt in i meditation, eller använder andra sinnesförändrande tekniker, kan man uppleva att personligheten är något ganska ytligt. Ens verkliga natur är något helt annorlunda.
Det här är ett helt nytt sätt att se på det för mig, att inte identifiera sig med sin personlighet. Vad annars ska man identifiera sig med om man inte förstår riktigt vad som menas med ens verkliga natur? Mina handlingar och mönster är ett resultat av de beslut min personlighet, alltså jag, gör. Ett annat sätt att se på saken har jag inte testat än, men det låter intressant.
Det här är en väldigt intressant diskussion, men jag håller inte med vissa “vedertagna sanningar”. Det är däremot inte så att jag tror mig sitta på bättre sanningar om personlighetens uppkomst, däremot tror jag att jaget, eller personligheten, är en del av något som inte är riktigt så lätt att förklara. För mig sitter inte jaget i generna eller i den där fläskiga saken i huvudet. Man kan säga att jag kommer bäst överens med det humanistiska perspektivet, rent psykologiskt, även om jag naturligtvis accepterar en stor del av den biologiska modellen. Därmed inte sagt att jag går med på att jag är född till den jag är
Jag uttrycker bara mitt personliga “ställningstagande”. Min inställning till vad jag skulle kalla för övertro på tekniska förklaringar till mänskliga frågor är inte resultatet av att jag har en bättre förklaring själv, utan av att jag tänker i de här banorna. Jag vet ingenting, men det är roligt att för en gångs skull få vädra sina idéer
Cat
För mig är inte jaget och personligheten samma sak. Personligheten är något jag har, inte något jag är.
….
Här skrev jag en lång text, som jag inte blev nöjd med. Det är inte lätt att förklara vad som för mig är ganska självklart. Man måste kanske läsa en del om österländsk filosofi, meditation och liknande för att förstå vad som menas.
Det är i alla fall min erfarenhet att min personliget är något ganska ytligt och starkt förknippat med min kropp. Jag ser inte heller min kropp som “Jag”, utan som ett redskap jag har till förfogande just nu.
Om man går mycket djupt in i meditation kan man uppleva att ens jag egentligen är ett observerande och tidlöst medvetande, utan synbar personlighet.
I ytligare och jämförelsevis tunna och tillfälliga skikt av detta medvetande finns en samling rädslor och överlevnadsreflexer mm som är knutna till min nuvarande kropps överlevnad, men som inte egentligen har med “mig” att göra.Det blir kanske lättare om jag tar reinkarnationen som exempel (jag är varken troende eller inte troende när det gäller reinkarnation. Jag vet inte hur det förhåller sig, men kan tänka mig att det är en realitet).
Om du tänker dig att du dör och sedan återföds i en annan kropp. Vad är det då som återföds? Är det din personlighet, eller är det någonting annat? Om reinkarnation är något som finns har jag svårt att tro att man har samma personlighet varje gång. Det känns mer sannolikt att personligheterna växlar och att det är något annat som reinkarnerar.
Det här var bara ett exempel för att locka läsaren att föreställa sig själv som skild från sin personlighet. Jag vet mycket väl vilka argument som finns mot reinkarnation, men dessa argument kan ganska lätt förklaras bort (om någon är sugen kan vi ju ta det senare).
Tyvärr kan jag inte bättre än så här just nu. Jag återkommer om jag hittar bättre ord. Hoppas att det var värt någonting.
Intressant diskussion det här…
Håller helt med Cat om at det är faligt att sätta stämplar på folk från första början. Men det är just för att vi är biologiskt olika som gör att vi är unika individer, och det är något fantastikt.
Hur du sen blir som människa påverkas av din miljö. Om du föds med tex Asperger eller DAMP så kan din omgivning påvekra hur stort ditt handikapp blir. Om du föds med bollsinne eller absolut gehör så har du ingen nytta av det om inte din omgivning uppmuntrar till musik eller fotboll.
Men visst är det sant att enäggstvillingar är lika, även om de har växt upp i olika miljöer, det har bevisats av forskare flera gånger.
Intressant teori om reinkarnationen, baltazar…
Jag tror också att om jag skulle återfödas, så skulle jag bli en helt annan person med helt andra värderingar. Då kan man ju utgå ifrån att personlighetern inte sitter i “själen”.Cat, Puffgirlie,
Jag tror inte att handlar sa mycket om att satta stamplar pa folk som det ar att ta den personlighet man ar fodd med och forsoka utveckla den pa ett positivt satt, att ta vad du har och gora det basta utav situationen.
Fastan vi kanske fods med vissa forutbetamda parametrar sa betyder det inte att allting som vi gor ar forutbestamt, utan vi har fortfarande priviligiet att valja var egen vag och darmed vart eget ode.Darfor vill jag uppmana alla till att valja vist, att anvanda den personlighet ni fatt till att bygga och skapa och alska, istallet for att forstora och hata. Med ett snallt ord till en medmanniska kommer man sa mycket langre an ett elakt, och genom att slanga sina fordomar at sidan sa kan man leva ett mycket rikare liv.
Nagon sade “Black or white, it does not matter, to be friends is much, much better”……
Peace
Word, sphincter!
Men detta om personligheten är medfödd eller inte kan man se redan på små bebisar. Mina systrar, som båda har barn, har sagt redan i amningsstadiet, när barnen bara är några månader att man kan märka om det är en lugn eller en oroligare personlighet de har att göra med. Å andra sidan så tror jag också att man behandlar barnen, om än omedvetet därefter. Det finns tom forskning på att man jollrar olika med pojkbebisar och med flickbebisar – utan att man ens tänker på det!
För vad är det första man frågar om man får se ett spädbarn? Jo – är det en pojke eller en flicka.
Sedan ska man göra det bästa av det man har och göra gott mot andra. När jag var liten och engagerad i söndagsskola och scouter, så lärde vi oss en bra sång:
Du kan inte vad jag kan.
Jag kan inte vad du kan.
Men Gud har en uppgift som passar för mig
och en annan som passar för dig.Vi är alla olika, och det är något vi ska ta tillvara på och komplettera varandra med i stället för att skämmas för, skryta med eller konkurrera.
Jag tycker om er och beundrar er för den kunskap ni har tillfört forumet! Jag har lärt mig mcyket här.
PPG
Log in to reply.
