En historia.
Innan jag postar tre A4 med text här, med endast tankar om att dela med mig av mitt intelekt, så skulle jag vilja fråga om det är tillåtet.
Så…
Är det tillåtet?Sen, om detta nu är en väldigt onödig post så kan den ju lätt raderas. eller hur? 🙄
Jag har fått skrivarfeber nämligen, och jag vill så gjärna dela med mig av det jag skriver, då jag verkligenkänner att detta är något av det bästa jag skrivit.
(Bortsett från alla de låttexter som ligger på lager och bara väntar på att få bli topplistettor i England. 😉 )Sen också, eftersom jag är väldigt självkritisk och blyg av mig, vill ni läsa en detaljrik historia om ett superflumm utan dess like?
- 46 Replies
Kör igång, min bäste anka! Det är skitkul med en litterär tråd, låt oss delge varandra (misstanke) av våra alster. En skrivartävling tema haschtomte borde startas!
ja, släng upp texten tycker jag
Bring it on!
Klart du ska slänga upp texten! Jag letar f.ö. efter bra låttexter…. PM:a mig om du har några du vill ge bort.
Självklart! Det är ju det coffeeshoppen är till för! Flumsnack!
Up Up Up we go!
Deam.. mitt knark tog slut, och jag som bara var halvvägs in i historien.
Hade tänkt att skriva klart den idag.
Får ta och fixa lite nytt röka, och sätta mig och hallicunera lite, sen kommer den bli klar.UnnamedPlayer: Mina texter är mina texter.
@Bengan wrote:
Får ta och fixa lite nytt röka, och sätta mig och hallicunera lite, sen kommer den bli klar.
Vad fan har du för röka som gör att du får hallisar ?
kan du inte dela med dig av den bit som redan är klar? så blir det någon slags följetong vi alla kan se fram emot. Jag är sugen på flumtexten. GE MIG!
@Drullper wrote:
Vad fan har du för röka som gör att du får hallisar ?
Kanske något som börjar på S och slutar på A, han sa väl inget om att det måste vara cb
Thc-Junkie och Drullper: Jag trippar ganska hårt på bra thc.
Folk tycker jag är underlig, men jag hör vildvittrorna om natten när jag är ute och går.
They are calling my name! 😯Mauwie: Jag publicerar inte följetongshistorier, med den tanken att texten bara ska redigeras tre till fyra ggr. (Skiss, skrivning, rättstavnig och möjligtvis en förbättring eller två.) Sen har jag den lumpna ovanan att inte följa upp mina historier som jag valt ska bli en följetong, då jag snabbt hittar något annat projekt. 😳
Btw.. Vad förnåge skulle det vara som jag rökte då, om inte cb?
Skriv, Skriv, Skriv
Tror att han syftar på att du kanske rökte salvia.
Håller på och moddar lite i den redan skrivna texten.
Och ja, det går frammåt!Salvia har vi inte testat nej… I’m a pure stooner.
NU! Nu har jag skrivit klart.
Fick skrivkramp iom att rökat tog slut. Sen när jag hade styrt upp röka var det andra projekt på G.
Men nu så har jag skrivit klart historien![EDIT]
Självklart postade jag första utkastet. Här är rätt historia. sorry för det…
[/EDIT]Jag kallar den “En vision i den urbana dimensionen”.
Enjoi!➡ Den våta asfalten reflekterade månens och gatlyktornas sken genom hans mörka glasögon.
Natten var tyst, sånär på livlös. Nästan som om staden hade gett upp sin sista suck och dött.
Filmen han sett tidigare hade handlat om en stad utan invånare, väldigt lik den stad han nu befann sig i.
Han plockade upp mobilen ur fickan och slog ett nummer. Han pratade ett tag med den i andra änden, sedan lade han på och styrde stegen i en annan riktning.
Frågestunden var slut och det var dags för handling. Stegen gick mot stadens hamnområde, ett område väl känt för sina brutala våldsdåd efter mörkrets inbrott. Det var fortfarande dött ute, minsta ljud gjorde att han ryckte till och en känsla av att vara iakttagen fick honom att känna kalla kårar över ryggraden.
Han gick vidare genom hamnen, djupare in i mörkret. Han tog av sig sina solglasögon och hängde dom från bröstfickan. Hans klara ögon såg ut att blänka i mörkret. Bakom en container stod de som hade tagit emot samtalet och rökte. Endast svaga konturer och stundvis upplysta ansikten gick att urskilja. Handslag, pengar som byter ägare och en liten plastpåse smugglas snabbt ner i en ficka.
Utväxlingen gick smidigt och snabbt, nu var det bara en tidsfråga innan världen som sådan byttes ut mot en annan. En värld av en annan dimension, ett egendomligt spektra av ljus, ljud och lukter som bara kommer till den som är övertygad.
Han gick vidare genom den urbana djungeln… vidare hemåt.Han var trött nu. Han hade vandrat länge. Staden tycktes vara mer död nu än förut. Han bestämde sig för att inte vänta längre. Förändringen måste ske nu, annars skulle han falla handlöst ner i asfaltens träsk och vara fast för alltid i en trist vardag.
En avskild plats med lite grönska. En oas i en djungel av betong, glas och stål där man kunde vara ensam och omsluten av sig själv.
Han tog upp sina verktyg ur innerfickan på den slitna jeansjackan han hade på sig. Ett långt rör av skinande metall, det blänkte när månen kastade sitt svaga sken över platsen. Den lilla plastpåsen som hade smugit sig ner i fickan tidigare fiskades upp och öppnades, varpå den ljuvligaste doft man kan tänka sig spred sig som ett moln kring honom.
Bara doften fick det att dra i mungiporna. Förberedelserna var igång, det gick snabbt med den målmedvetenhet han hade.
Aldrig hade han velat fly så snabbt som nu.Lågan spelade över pipan med den förbjudna örten i och det välkända knastrandet bröt tystnaden. Han förberedde sitt sinne på att stiga in i den andra dimensionen. Den underbara dimman av färg, musik och vällust sköljde över honom som vågor sköljer över ens bara fötter när man promenerar på en strand en varm sommardag. Månens sken blev starkare och vindens sus i träden verkade spela på en sorgsen melodi, länge sedan glömd i storstadens hetsjakt på utveckling och tillväxt. Han tyckte sig kunna urskilja varje grässtrå och varje blad på träden, som om de lyste med sin egen livskraft och fullkomligt strålade av lycka av att finnas till liv.
Precis så kände han sig nu. Full av liv och lyckan över att vara en del av allt liv i universum.
Hela hans existens vidgades på en sekund, från att ha varit bara en vanlig dödlig människa, kände han nu hur han var en del av allt liv, och hur han skulle fortsätta vara en del av allt liv, när hans kropp hade förtvinat. Den salighet han kände inför denna insikt kände inga gränser.
Det enda han kunde göra var att le åt sig själv, ensam i mörkret i grönskan.
Han började gå hemåt igen. Oasens visioner och insikter snurrade fortfarande i hans huvud, det kändes som en dröm alltsammans. Fastän han viste att det just hade hänt, kunde han endast minnas det som en dröm han hade haft för flera år sedan. Tankarna virvlade i ett allt snabbare tempo och världen tycktes blinka till då och då.
Hans fotsteg som ekade mot husväggarna ersattes av ett släpande, utdraget dödsrossel från något okänt. Hjärtat slog lite snabbare och han kände sig ännu en gång iakttagen. Rosslingarna dog bort och ersattes av dova trummor som pulserade i hans huvud, det kändes som att gå i vatten och världen rörde sig stilla runt honom. Han kunde känna hur jordens rotation påverkade gravitationen och skillnaden mellan natt och dag.
Det blev tyngre att gå, hans ben kändes som stora blyklumpar som han sakta drog genom en motström av vatten. Gatlyktorna blinkade åt honom och månen lyste starkare för varje minut som gick. Tiden skiftade mellan att gå snabbt, för att helt oväntat förändras helt och gå oerhört långsamt. Hela världen rycktes mellan dessa två tidsflöden, och han befann sig i centrum.
Gatlyktorna fortsatte blinka och trummornas långsamma dunkande ökade takten.
En bil gled förbi och försvann rakt in i en vägg. Väggen försvann och ersattes med en väg som han inte kunde se slutet på, endast otaliga ljuspunkter som blinkade mot honom.
Plötsligt upptäckte han att staden hade en viss doft. En doft av våt asfalt, varm sommarnatt och här och där svaga fläktar av en blomdoft som snabbt dog bort. Han njöt av varje sekund, hur snabbt eller långsamt den än gick.
Han log för sig själv, han log åt sina egna tankebanor. Han log åt månen, stjärnorna, molnen och gatlyktorna som blinkade. Han log åt allt som hörde till stadens brus och han log åt fåglarnas sång.
Det började dugga lite lätt och han drog upp huvan på sin tröja. Han tyckte det började bli lite kallt och ville hem så snabbt som möjligt.
Duggregnet översteg i störtregn och han drog jackan tätt intill sig. Han släpade inte längre stegen efter sig, utan gick i en snabb takt för att komma undan kylan och vätan så snabbt som möjligt.Väl hemma, blöt och kall, tog han en dusch för att värma upp sig lite.
Han drog på en skiva och gick ut i köket för att göra några mackor. Allt rökande utan att ha något att äta hade gjort honom enormt hungrig.
Med ett dussin ostmackor, ett stort glas O’boy och skön musik satte han sig i soffan och bara slappade. Han tog en macka och sköljde ner den med lite O’boy.
Plötsligt var han inte lika hungrig längre. Han tyckte det var underligt, för normalt brukade det krävas just ett dussin mackor och en halv liter dricka innan det lugnade ner sig.
Men just nu var tanken på så mycket mat bara för mycket för honom, hur skulle han kunna äta all denna mat?
En till tripp var svaret på den frågan.
Till en början var idén bara en tanke som flashade förbi i hans huvud, men när han verkligen tänkte på det så verkade det vara en rimlig tanke.
En till pipa blev stoppad. Lågan spelade än en gång över koppen och än en gång förberedde han sinnet på att träda in i den andra dimensionen.
Pipan tog slut och inget hände… Han blev självklart aningen besviken, men han viste att det skulle komma, förr eller senare skulle det komma.
Han drack lite till och höjde lite på stereon.
Plötsligt försvann benen för honom, han kunde inte stå längre.
Han släpade sig över till soffan där han bara satt och flämtade. Så överraskad hade han aldrig blivit förut. Han fnissade lite åt sig själv, han borde ha väntat det.
Han sjönk tillbaka lite i soffan, knaprade lite på en till macka.
Det var mörkt grovbröd, precis den sorten som smakar bäst med en kopp kaffe och lite jordgubbsmarmelad på en ljummen sommarmorgon.
Utanför höll solen på att gå upp, himlen brann och väggarna började smälta.
Stereon blev utdragen och skruvad runt sig själv, musiken tonade ut och han hörde hur fåglarna hade börjat kvittra utanför fönstret. Soffbordet försvann sakta men säkert bort mot ena väggen, och började genast smälta det med.
Helt handlingsförlamad satt han, panikslagen, i soffan. Något sådant hade aldrig hänt förut.
Fåglarnas sång blandade sig med musiken och skapade en knivskarp våg som skar genom hela rummet, bara för att lösas upp precis när den nådde hans öron.Desperation. Han behövde något som var verkligt. Något som gick att ta på som inte gick sönder när han tittade på det.
Han reste sig snabbt, bara för att falla handlöst över soffbordet.
Väggarna slutade smälta, bordet var tillbaka på sin ursprungliga plats.
Istället för att smälta började de nu krypa närmare.
Ju mer han försökte ignorera det. Desto närmare kom dom, desto mindre blev rummet.
Han flydde ut i hallen och allt gick tillbaka till hur det brukade vara.
Musiken fortsatte i sitt lugna men ändå snabba tempo, väggarna var solida och rätt storlek igen. Himlen såg ut som den borde se ut precis när solen är på väg upp.
Mackorna var slut. Glaset med O’boy stod uppochned utan en droppe kvar och han hade ont i sin fot. Han stängde av musiken och släckte lampan i taket.
Den nybäddade sängen med de mörkblå överkasten såg väldigt inbjudande ut, han bestämde sig för att gå och lägga sig.
Väl i sängen så försökte han ta det så lugnt som möjligt. I bröstet dunkade hjärtat över normal hastighet och andningen var korta flämtande andetag.
Det var när han slöt ögonen som helvettet brakade loss igen.
Allt snurrade. Sängen snurrade, rummet snurrade, tavlorna på väggarna snurrade och bildade stora virvlar av färg som hotade att ta över hela rummet.
Han kände hur rummet blev uppsuget av den starkaste virveln, en virvel från tavlan ”The Cry” av Edvard Munch. Sakta men säkert kände han hur hela rummet drogs in i virveln, drogs in mot det oundvikliga slutet. Ner i avgrunden, ner i mörkret.
Allt han kunde göra var att skrika.
Skriket hördes inte.
Inte ett ljud kunde han få fram ur sin strupe, men ändå så skrek han.
Allt var bara i hans huvud, det viste han, men ändå så fortsatte han skrika i ren fasa över vad som väntade.
Han klöste sig i ansiktet, försökte klösa ut ögonen, för han ville inte se.
Han ville inte se fortsättningen av detta.
Även fast han skrek och klöste sig i ansiktet hörde han inget, kände han inget och gjorde inget. Hans armar kändes nedtyngda och han kunde inte röra en muskel.
Han fortsatte att skrika och klösa sig i ansiktet, orörlig och tyst som han var.
Det kunde varat en minut, eller en dag, han viste inte säkert.
Vad han dock viste säkert var en sak.
Detta var inte slutet på resan.//Bengan
Alldeles…alldeles…UNDERBART!
Bra skrivet, t o m jag som sällar orkar läsa långa utläggningar på internet blev alldeles fängslad
Log in to reply.