En historia.
Hallå gott folk!
Idag fick jag för mig att skriva någonting, så jag gjorde det. Här kommer resultatet. Som ni kommer se är det långt ifrån färdigt. Men om ni vill så kan jag uppdatera här i tråden när jag skrivit en sida i word varje gång.
Bara så ni vet är det första gången jag skriver någo liknande egentligen.En historia.
Jag vaknar upp helt ovetandes var jag är, solen lyser mig i ansiktet och bländar mina ögon. Jag skuggar dem med vänsterhanden och ser mig omkring. Jag plockar upp mina solglasögon som ligger bredvid mig i sanden och tar på dem. Den vita klockan på min arm visar 09.13. Jag kollar runt om mig och ser att jag ligger på en strand. Inga människor så långt ögat kan skåda.
Bredvid mig ligger mina byxor, leriga och smutsiga av helt okända anledningar. Jag tar på dem och finner mina cigaretter, plånbok och till min stora förvåning en liten påse med gräs. Det står ”Hindu Kush” på påsen vilket jag tvivlar på att det stämmer.Jag letar febrilt efter mina rullpapper som inte verkar existera. Jag måste ha tappat bort dom i yttre kosmos natten innan. Jag frågar mig själv hur jag ska kunna röka mitt gräs utan rullpapper till hands då jag till min stora förvåning ser en bong liggandes i sanden. Jag plockar upp den och tar fram min påse med gräs. Precis när jag ska stoppa ner lite gräs i koppen så inser jag att bongen var en illusion. Helt uttorkad som jag är inser jag också att gräset inte är det viktigaste att tänka på just nu. Jag går fram till vattenkanten på stranden och börjar glupskt dricka innan jag efter tre klunkar inser att det är saltvatten. Jag börjar nu må riktigt dåligt och försöker spy upp saltvattnet som också ville ut samma väg det kom in. Jag vänder mig om och ser en tät djungelliknande skog bakom mig. Någonstans där inne måste jag ju hitta vatten tänker jag och börjar gå utmed skogen för att hitta en stig eller liknande. Ett uppdrag som jag senare insåg vara väldigt svårt. Djungeln är tät i flera hundra meter och jag börjar känna mig väldigt yr så jag börjar gå rakt in i djungeln.
Kvistar, blad och växter, ja allt som kan vara i vägen för mig är i vägen för mig där jag kämpar mig fram helt utan verktyg av något slag. Jag blir snabbt för trött för att röra mig mycket längre och sätter mig på ett nerfallet träd för att vila. Alla möjliga sorters spindlar och ormar rör sig omkring på marken – verkliga som overkliga. Jag vet att jag inte är helt nykter och undrar vad det kan vara för droger som fortfarande cirkulerar i mitt blod. Jag försöker tänka mig tillbaka till kvällen innan och glömmer helt bort att jag sitter inne i en djungel utan att veta vart jag är eller jag ska. Efter några minuter av tänkande kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att jag måste skaffa mig ett vapen eller liknande för att kunna försvara mig om det skulle finnas några farliga djur i närheten. Jag hittar en bambupinne på marken under trädet jag satt på tidigare. Pinnen är avknäckt med en relativt spetsig topp, som hade fungerat utmärkt till självförsvar mot ett mindre rovdjur. Jag bryter av pinnen till en passande längd lite längre än mig själv.
Mitt självförtroende är nu större och jag känner att jag är stark nog att fortsätta min vandring. I ett långsamt tempo tar jag mig djupare in i djungeln i min jakt på vatten…
Fortsättning följer
- 12 Replies
jag rösta 2a
men jag jobbar hellre inte som bokliggare så ta det med en nypa salttycker du ska skriva i 3dje person
Ett råd, ha lite mer tålamod i ditt skrivande. Mer detaljer. Vi får veta protagonistens känslor, men vi får inte veta varför, det är svårt att sätta sig i protaginistens skor, för det är svårt att göra sig en bild över var han befinner sig. Jag har även svårt att relatera till protagonisten för jag får bara väldigt översiktlig bild av hans inre liv. Han verkar väldigt kylig, han kostaterar helt sonika att kläderna ligger brevid honom, kan inte relatera till sådan kyla, jag skulle ha tusen tankar som for igenom huvudet.
Stressa inte igenom handlingen, det är inget filmmanus du skall skriva väl? Sätt scenen och blås liv i din karaktär, mycket extra skrivande blir det. Jag är nyfiken på hans omgivning, på krypen som han är rädd för, nyfiken på hur han reagerar i sitt sinne i denna situation, alla hans kaotiska tankar som måste virvla runt i hans sinne, jag vill se hans inre, hans yttre och omgivningen klart.
Brevid platsen jag låg ligger mina byxor, de år slarvigt slängda i sanden. Varför har jag inte byxorna på mig, tog jag av dem frivilligt, tog jag av dem själv, med sista tanken börjar det snurra, vad har hänt mig vad har jag utsatts för? Jag kände snabbt efter på skinkan, kalsongerna satt kvar och inget annat verkar fel. En lättnad kom över mig och jag plockar upp byxorna, de är leriga ända upp till knäna, som om bäraren vadat igenom ett träsk, det är brungrå stänk hela vägen upp till midjan på baksidan, som om den som vadade i träsket hade haft bråttom. Jag körde ned ena benet i byxorna, de är fuktiga invändigt och stela av leran som sitter på dem, lite sand kom med som kittlas emot benet. Jag sätter i andra benet och knäpper byxorna, vad fan är det som hänt? Jag känner efter i fickan och känner ett fuktigt ciggpaket, tar upp det ur fickan och kollar innehållet, 4 cigg kvar som verkar klarat fukten. Jag tar upp en och tänder den, jag drar ett djupt bloss, och känner hur lugnet sprider sig i kroppen.
Typ, jag är ingen författare det skall gudarna veta. Så kapa inte det jag skrivit rakt av, men ha inte för bråttom det var det jag ville illustrera. Jag har själv vaknat på okänd plats, man är förvirrad man utforskar allt i sin omedelbara närhet.
Haha, som jag sa så är det nog de första jag riktigt skriver, ska tänka på den fina feedbacken jag fick, om det blir något mer dvs.
Vad tycker ni, ska jag skriva mer?Självfallet skall du fortsätta skriva! Man skall aldrig sluta uttrycka sig. Världen kanske inte alltid behandlar det man skrivit med respekt eller gillande, men om man skriver för andras gillande, då kan man sluta.
Jag skriver filosofi, arbetarprosa i noveller och politik. De som jag tycker är klara brukar jag lägga ut på olika platser på nätet anonymt, får feedback, benhård kritik osv. Jag tycker inte jag är särskilt bra, men jag bara skriver, när jag känner att jag är något bra på spåren, då sitter jag och filar på det när jag har tråkigt. Skriver en berättelse om “food uncertainty” och ett filmmanus som är typ Änglamark meets Harold och Kumar i stilen.
Försöke skriva Gonzo-stil om mitt liv.
Så sluta aldrig uttrycka dina tankar! I slutändan kommer det vara bra för dig oavsett hur andra mottar det!
Insåg att “men om man skriver för andras gillande, då kan man sluta.” kan vantolkas. Jag säger inte att du inte kan nå andras gillande, jag menar att det inte skall vara huvudsyftet.
jag är varken författare eller proffskritiker, men min 2 ören:
jag tycker det är en hyffsad start / intro. Man kan leva sig in i känslan. Att utelämna en hel del förklaringar såhär i början kan vara bra och förstärka inlevelsen av förvirring eller chock.
men, som doktorn är inne på om jag förstod honom rätt, måste du nu börja smyga in glimtar till bakgrunden, ledtrådar till hur hamnade huvudpersonen där osv. Börja klura på den stora ploten alltihop handlar om också…
Och såklart även om alltihop är weedvänligt så behöver ploten och vad som driver karaktären framåt vara djupare än så…3 jointar i betyg, men slutbetyget kan bli både mer eller mindre beroende på hur det utvecklar sig!
Oj oj, skönt att få lite kritik från er rävar! Jag ska tänka mer på det ni skrivit, så ska jag nog få ihop något fint inom en snar framtid!
Ha en bra måndagskväll!
Cthullu har en poäng. Det är ju en fråga om stil att finna sin egen. Att jag föredrar en mastig prosa betyder inte att det är rätt. I slutändan måste du helt enkelt konstatera att kritikerna inte fattar grejen och ignorera dem!
Poängen med att skriva på nätet kan ju vara att man skall skriva för sig själv och för sådana som en själv, som fattar ens perspektiv, ens världssyn eller så. För det är lättare att hitta en specifik publik på nätet.
Detaljer behövs för de trögfattade, som inte har det rätta perspektiv eller specifika erfarenheter som krävs för att försätta personen i rätt känslomässig stämning. Inom en subkultur kan det räcka med kodord, vi kan skriva stenad, hög eller så och vi förstår det, tant agda däremot kan få problem och förstå.
Ser fram emot mer.
Jag tycker det är hemskt svårt att värdera/kritisera konst.
Jag förstår att skrivande har sina “regler”. Punkter och sådant är uppenbart, men jag kan också tycka mig skönja en slags “norm” över hur skrivandet ska se ut.Man får sticka ut, men inte alltför mycket. Det är lite den känslan jag får.
Jag säger -“Go nuts”, skriv vad fan som än känns rätt.
Vill du stava häst, hässt, så gör det också.Att gå på ren känsla när man skapar är en av de skönaste upplevelser man kan ha.
Jag vet inte hur många av er som haft känslan av att nästan vara ett instrument för någon annans “vilja”?!
Det har jag upplevt många gånger genom tiderna och det är nästan en “religiös” upplevelse.
Bättre än så kan jag inte förklara det med ord.Let go.
Skönt med kritik från er gott folk!
Ikväll ska jag försöka mig på en fortsättning, det är möjligt att jag postar den inatt om det går så braTackar återigen för feedbacken! 😮
Mvh AzteKtoppklass gav dig 5 av 5..
tycker oxo om att skriva så det va skoj att läsa..
diggade även jag inledningen med förvirrade starten..
sen känndes det som att du ville fram i storyn för snabbt..
händer mig jämt för det är tråkigt att komma 2m in i skogen på 4 sidor..
men det är så skrivandet funkar.. mer beskrivningar av detaljer
och varje gång du vill skriva JAG låt bli och se om det finns ett annat sätt att skriva samma sak på..bless.. väntar på uppföljaren..
Log in to reply.