Dubbelmoral och pannkaka
I frustrationen över att mitt röka är slut och kranen har gått upp i rök tänkte jag skriva ned några tankar som har kretsat i mitt huvud och nu verkar ha fått fysisk form i och med att jag kan skriva ned dem. Förvänta er ingen jättestruktur på det. Det är några tankar och funderingar som jag ville få på pränt. Om ni tar er tid att läsa så kommentera gärna.
När det pratas om Cannabis som dödsknark verkar väldigt många ha fått inpräntat hur hemskt beroendeframkallat det ska vara. Så är det inte, vilket jag hoppas och tror att vi ändå här kan komma överrens om. Det är psykiskt beroendeframkallande i den mån att en helg (eller dag) inte kan kan kännas komplett utan att en holk har rökts.
Väldigt många (jag skulle påstå alla) av mina vänner har samma synsätt när det kommer till alkohol. Att dessa då faktiskt skulle kunna klassas som psykiskt beroende är något de knappast vill höra talas om. Om man sedan påpekar att de är så pass beroende av alkohol som man kan bli av det fruktansvärt beroendeframkallande cannabis ser många av dem rött och undrar hur man har mage att göra en jämförelse mellan olagligt dödsknark som framställs av kamelbajs, bildäck och gud vet vad med deras kära, fina, omsorgsfullt framställda lagliga alkohol kan de inte förstå. Naturligtvis lägger jag inte fram det på ett sådant sätt så att det kan tolkas som att jag skulle bruka det, utan mest som en tankeställare. Att ens andas något som börjar på stavelsen “ha” eller “ma” får reptilhjärnan deras att se det som ett angrepp. Den mentala fundamentalisten i dem har vaknat till, och den går knappast att resonera med. Tyvärr. Jag tycker om att diskutera. Har jag fel, erkänner jag det. Inte mer än det, men visst. Det tar emot ibland. Det ska erkännas. Men i denna fråga är det som att debattera skapelsen med en religiös.
Tyvärr är processen att komma underfund med hur lurad man har blivit inom skolväsendet lång. Och ännu längre för vissa. Jag kan erkänna att indoktrineringen av mig själv har varit ganska ordentlig och det tog lång tid innan jag såg igenom bluffen. Nyfiken på droger har jag varit sedan högstadiet då vi läste om dem och en gnagande tanke på att “det där vill jag prova” har alltid existerat men inte blommat ut. Tyvärr svalde jag nog allt som sades som fakta och faktiskt trodde på det som sades. Eller lärde mig det iallafall. Dåliga betyg var inte min grej, och ifrågasättande i denna fråga ledde mest till trubbel som inte heller var min kopp av te.
Första gången någon i samma sällskap som jag rökte hasch var sommarlovet mellan nian och gymnasiet. Mina kompisar tyckte att det var hemskt. De såg ner på dem. Jag kunde inte bestämma mig så jag flöt med strömmen och fördömde.Hela gymnasiet igenom fanns bilden i mig att en cannabisbrukare var något som man skulle se ned på. Mest för att det var norm och jag inte ville sticka ut i en sådan fråga där man riskerar att bli uthängd och nedvärderad.
Efter gymnasiet pluggade jag ett tag på universitetet, gick sådär. Tog studieuppehåll efter dryga året. Ut i världen var målet, en stor kontinent blev destinationen.Självklart träffar man ute på resande fot andra människor än svenskar. I mitt huvud snurrade tanken “prova eller inte?” då gräs röktes där jag befann mig. Det blev det förstnämnda efter kanske två veckor och en ålder av 21. Kände inte så mycket eftersom jag var hyffsat berusad men det var något som kändes rätt. För mig var det en fruktansvärt stor grej, för de andra mest en axelryckning.
Jag lärde mig att det i princip bara är i Sverige vi har denna skeva bild av örten. Efteråt läste jag mer och med på internet och insåg mer och mer hur satans vilseledda och inskränkta vi i Sverige är där dubbelmoralen härskar. Vi är minsann inte beroende av spriten, när själva målet med helgen är att bli så full så man inte kommar ihåg ett dugg. Psykiskt beroende av alkohol är något man lär sig innan man ens provar. Inte för att de i resten av världen är så mycket annorlunda på den punkten, men de ser knappast ned på dig om du gillar att röka ned dig, bomba MDMA eller snorta lina efter lina av kola. Vilket tveklöst är fallet i Sverige. Här är du en knarkare, punkt. I resten av världen festar du bara. Det gäller bara att berusa sig på det man för stunden kan tyckas passande. Och i ärlighetens namn har jag kommit fram till att jag allra minst gillar att hälla i mig lösningsmedel, vilket etanol faktiskt är. Oavsett hur dyr den är vid inköp.
Och hur lätt är det inte att lära känna nya (och gamla) människor om man sitter ned, pratar, skickar runt lite röka, pratar lite mera, skrattar? Inte är det så att någon oprovocerat rusar upp och krossar en flaska i huvudet på någon annan? Tänk så hemst det vore om alla blev pacifister…
Nu i dessa juletider pushas det för att alla barn ska ha rätt till en vit jul. Självklart! Och vad är det som brukar förstöra för dessa barn? Inte är det en pårökt förälder utan en full förälder. Tänk så mycket trevligare julen för dessa barn skulle bli om dessa personer kunde byta 75an mot en spliff, en hövding, en holk, en cannarette, en jolle, en fet, ja vad ni vill. Jag vill pacificera dessa och resten av världen. Jag vill ha fred. Jag vill dela en blunt med Alf Kronvall, Antonio Maria Costa, John P Walters, Maria Larsson och hela Swecan på nyår. Vill ni?
Log in to reply.