Å,hur är det med kärleken ?
Har alltid varit singel. Fattar inte hur förhållanden fungerar..
- melo wrote:Har alltid varit singel. Fattar inte hur förhållanden fungerar..
Samma här. Hade några förhållanden i yngre dagar, för att förstå att det inte var min grej…
Tack Divine för sympatin!
Har varit så ledsen att jag inte orkat titta in här på ett tag. Saknar plantorna mer än mannen ifråga faktiskt.Jag tänker hålla mig till tjejer i framtiden. Gröna tjejer.
Och alla trebeningar som inte klarar av oss kan gott stanna hemma och så kan de sitta där och undra vad det var de missade.Varit singel i 3-4 år nu. Lider tyvärr inte tillräckligt mycket av det för att göra något åt det, men ibland känner man ju att det skulle vara jäkligt fint att bli kär till den här sommaren t.ex
- Powerpuffgirl wrote:melo wrote:Har alltid varit singel. Fattar inte hur förhållanden fungerar..
Samma här. Hade några förhållanden i yngre dagar, för att förstå att det inte var min grej…
Jag har aldrig någonsin haft ett förhållande. Jag skulle nog vilja ha nåt egentligen. Eller det är ju klart jag skulle vilja prova iaf, och det har jag visserligen försökt med ganska usla resultat.
Hur menar du att det inte är din grej? Att du trivs bäst som singel eller att du inte klarar av förhållanden pga annat?
Är det här något som har med rökning att göra eller är det såhär i samhället?
- melo wrote:Powerpuffgirl wrote:melo wrote:Har alltid varit singel. Fattar inte hur förhållanden fungerar..
Samma här. Hade några förhållanden i yngre dagar, för att förstå att det inte var min grej…
Jag har aldrig någonsin haft ett förhållande. Jag skulle nog vilja ha nåt egentligen. Eller det är ju klart jag skulle vilja prova iaf, och det har jag visserligen försökt med ganska usla resultat.
Hur menar du att det inte är din grej? Att du trivs bäst som singel eller att du inte klarar av förhållanden pga annat?
Är det här något som har med rökning att göra eller är det såhär i samhället?
För min del har det nog delvis med rökningen att göra. Även om jag inte röker ofta, så är det inte poppis att vara “politiskt inkorrekt”, och eftersom jag har fler åsikter än så som inte är “som alla andras”, så ÄR det svårt att få både vänskap och förhållanden att funka. Att “bilda familj” har jag aldrig varit intresserad av.
Jag hade killkompisar som jag pussade i barndomen, i tonåren tyckte jag mina kompisar var hopplösa i sina försök att bli vuxna för tidigt genom att ge sig in i förhållanden, som de inta var mogna för. Över 20 hade jag några pojkvänner, men, vilket visade sig då, jag var inte intresserad av vare sig sex eller att binda mig, och några av dem tryckte på på olika sätt. Antingen skulle jag ställa upp på sex eller så fick jag inte umgås med mina kompisar. Jag ställde inte upp – så antingen gjorde jag, eller så gjorde dom slut.
Idag inser jag att jag inte behöver sånt. Eftersom jag (troligen) har drag av Asperger, så är det sociala av mindre betydelse, och att leva ihop med någon verkar snarare som en fasa. Detta har INTE med någon form av missbruk att göra, så kände jag många gågner redan som barn, även om jag då trodde att jag skulle ändra mig.
behöver inte ha något med asperger o göra, man kan ha tillräckligt med människor och göra så man lärt sig.
Singel ,flörtig men blir mer och mer kräsen i förhållande material med åren
Vem e biatshen bredvid dig?
Bluntman e kär
- Powerpuffgirl wrote:För min del har det nog delvis med rökningen att göra. Även om jag inte röker ofta, så är det inte poppis att vara “politiskt inkorrekt”, och eftersom jag har fler åsikter än så som inte är “som alla andras”, så ÄR det svårt att få både vänskap och förhållanden att funka. Att “bilda familj” har jag aldrig varit intresserad av.
Jag hade killkompisar som jag pussade i barndomen, i tonåren tyckte jag mina kompisar var hopplösa i sina försök att bli vuxna för tidigt genom att ge sig in i förhållanden, som de inta var mogna för. Över 20 hade jag några pojkvänner, men, vilket visade sig då, jag var inte intresserad av vare sig sex eller att binda mig, och några av dem tryckte på på olika sätt. Antingen skulle jag ställa upp på sex eller så fick jag inte umgås med mina kompisar. Jag ställde inte upp – så antingen gjorde jag, eller så gjorde dom slut.
Idag inser jag att jag inte behöver sånt. Eftersom jag (troligen) har drag av Asperger, så är det sociala av mindre betydelse, och att leva ihop med någon verkar snarare som en fasa. Detta har INTE med någon form av missbruk att göra, så kände jag många gågner redan som barn, även om jag då trodde att jag skulle ändra mig.
Ok, låter intressant.. Jag menade inte att det hade med missbruk att göra, bara med bruk av cannabis som kan vara nog så kontroversiellt här i sverige. Eller att man inte gör eller är som andra i största allmänhet.
Själv känner jag igen mig i det du säger, när jag var mindre kände jag inte att jag någonsin skulle vilja vara med någon annan ungefär. Idag känner jag tyvärr (?) att jag skulle vilja det, men jag har en känsla av att det bara är någon fixide jag har fått genom media o massa normer typ. Hoppas det går över så jag kan leva normalt, för jag tror faktiskt inte att jag kommer lyckas ha något förhållande, jag är helt enkelt för socialt skadad eller kass.
Det här med aspberger är något jag funderar på ofta.. Jag har alltid haft svårt med det sociala.
Meningen med inlägget var bara att påpeka att jag inte menade missbrukare egentligen..
Personer med Asperger syndrom kan vara olika varandra också. Många är både gifta och har barn, andra längtar efter det, yttelrigare andra är öht inte intresserade. Preceis som det är med folk som inte har Asperger.
En bok som jag kan rekommendera är “Autism : relationer och sexualitet” av Gunilla Gerland, som själv har Asperger.
Det jag menade med mitt inlägg var att jag inte har dessa “problem” pga alkohol eller droger, eftersom mycket av detta var signifikant redan som barn hons mig, ja, mycket “asperger-drag” var värre som barn tom. Full var jag första gången när jag var i 20-års-åldern, cannabis rökte jag första gången när jag var i 35-årsåldern. Att jag tycker det är OK att bruka cannabis gör ju inte situationen lättare, som du skriver, Melo, så är det kontroversiellt som fan. Likosm i alla annorlunda sätt att tycka och vara.
Jag vet inte om jag egenteligen tror på diagnoser som aspergers/autism. Det är ju så kallade “friska” människor som ställer diagnosen och försöker anpassa, den som skiljer sig från mängden, till samhällets normer.
Jag menar, hur kan vi veta att det inte är de som vi kallar sjuka, utevecklingsstörda mm, som egenteligen är de friska. Varför alltid relatera till oss själva som “friska”.Förut var jag verkligen väldigt social, kunde inte tänka mig en dag i ensamhet. Nu för tiden märker jag allt mer asociala tendenser hos mig själv.
Känner mig jävligt obekväm i vanliga situationer, saker som att handla i butiken har blivit motbjudande. Detta sörjer jag iom att jag älskade att gå i stora varuhus förr och kolla in alla coola prylar.Jag är dock helt övertygad av att bruk av cannabis och övrig psykadelia har lett till detta tillstånd av rädsla för människor och öppna platser. Eller rädsla och rädsla, en väldig olustighetskänsla iaf.
Jag tror på psykadeliers medicinska verkan, och tror speciellt mitt bruk av cannabis har tagit upp delar av min skuggpersonlighet (delar av ens personlighet det undermedvetna förtränger) till ytan. Dock så har jag känt en uppsving igen de senaste halvåret, dendär känslan av faschination för livet har börjat bli mer påtaglig igen.
Ibland har jag gått i tankarna att de som väljer att undvika sociala situationer, eller känner sig illa till mods i sociala situationer, har en väldigt stark skuggpersonlighet. Likaså märker man ofta introverta sidor hos de som är kraftiga brukare av cannabis. Jag tror detta uppstår iom att skuggpersonligheten gör sig mer och mer påmind ju mer cannabis som röks.
Jag tror att det som gäller är att gräva upp skuggpersonligheten och omfamna den. Verkligen anamma alla delar av ens personlighet.
Vilket jag absolut inte gör ännu, lever i nån knasig självförnekelse.Hmm, va fan handllade denhär tråden om…? Ja just det, kärlek.
Jo, kärlek är svårt att finna för en människa vars skuggpersonlighet har gjort sig mer påmind iom att den ofta får olustighets känslor av att se sig i spegeln(se andra människor), för det är ju just i möten och relationer som våra personligheter är som mest påtagbara. Och har man en stor/stark skuggpersonlighet, tror jag detta, möten/relationer, kan te sig väldigt obehagligt.
Hmm, lite av mina funderingar bara.Janå, kärlek till er alla. Puss o kram
:hippie:Edit: Sorry för ett lite osammanhängande inlägg, ett väldigt brett ämne att innefatta i ett inlägg. 😳
Log in to reply.