Jo, det är ju som ni säger. Nu i efterhand vet jag inte riktigt vad jag tänkte på, var väl mest naiv och ville tro att de skulle acceptera och konverteras som jag har gjort.

Nu i efterhand vill jag nog inte ha det osagt, bättre att de vet – men jag avskyr den dämpade stämningen som ligger hemma nu, allt är som vanligt men ändå inte. Man känner hur besvikelsen hänger med överallt… jag gillar det inte alls

Jag känner inte för att röka heller, då jag är nedstämnd. Plus att jag inte vill förverkliga deras fördommar genom att börja röka mycket. Det känns liksom nu som om jag inte är säker på min åsikt längre, deras fördomar trycker ner mig och jag känner mig som en pundare, förjävligt rent ut sagt.