[Mr_Bones]

Jag har inte odlat på ett tag och det grämer mig. Ska i veckan gro en del frön och även börja snickra på ett odlingsutrymme. Jag kommer nog köra några Haze, några HazeXBubblegum och en massa obenämnbara som kommit till mig genom vänner.

Jag har en trevlig lite samling av fröer från vänner och bekanta som jag stött på genom åren och det känns som om det är dags att sätta en hel hög av dom i år. Sen får vi se vilka exemplar som klarar sig bäst givet den miljö de kommer att få. Det är alltid lika spännande när man drar igång.

Har lite fröer från jamaica och här ifrån stan som jag är jättenyfiken på. Åhh, gud vad jag älskar våren! :hippie:

[Mr_Bones]

:hippie:

Jag hoppas ni alla får ett grönt nytt år med tunga vågar, smarta utrymmen och låga elkostnader.

love
//B.

[Mr_Bones]

Shit, nice price.

Det är ju smått fantastiskt att i dagens globaliserade handel får vi i sverige sämre röka för högre pris. En ekonomisk utjämning skulle inte vara helt fel.

[Mr_Bones]

Trestor wrote:

Men nu när jag skriver kan jag i varje fall säga att jag snart lägger till en liten VIP-symbol i kontoinformationen för alla VIP’are samt lägger till en länk till ert galleri bland PM, mail osv. förutsatt att det finns något öppet album (om ni bara har dolda album kommer länken inte att visas)

Jag har inga bra förslag men jag uppskattar att ni forfarande pillar och fixar med forumet. Kul med lite nya grejer.

[Mr_Bones]

Haha! nej, det har jag ju inte gjort Va dumt av mig 😳

Fan, jag har ju inte hört av dig på länge Andy så jag antog att du hade skaffat dig ett liv. Skönt att se att så inte var fallet 😉

[Mr_Bones]

Har kollat men ingen hade nån ballast över. Du blir nog tvungen att beställa en ny ändå.

[Mr_Bones]

Jag ska kolla med några av mina bekanta om dom kanske har en liggandes.

Hoppas du får igång den snart.

[Mr_Bones]

Groddarn: Tusen tack. Jag är glad att du gillade den

Nesta: Tack så mycket. Kul att du uppmärksammade flytet i texten. Det är något som jag försöker lägga extra mycket energi på när jag skriver.

Powerpuffgirl: Hehe 😳 Om man räknar känd som överexponerad inne i swecan VIP så är jag det
Tyvärr är jag inte uppmärksammad utanför nätet ännu. Men med så fint beröm och stöd som jag får härifrån och från andra kanske jag en dag blir det.

Tack alla ni som läst, ni gör det lättare och roligare att fortsätta försöka skriva.

[Mr_Bones]

Tackar tackar Atouk. Kul att du läste den och konstruktiv kritik är alltid välkommet. Jag har fått liknande kritik från en annan vän jag visat texten för och jag tar den till mig.

Jag kan komma att skriva om texten längre fram och ifall jag gör så ska jag ha dina synpunkter i åtanke.

[Mr_Bones]

Hej swecan vip!

Det var ett tag sedan jag var aktiv här senast och nu när är tillbaka inser jag hur mycket jag saknat er. Den här novellen skrev jag till en novelltävling. LRF anordnade tävlingen och temat skulle vara “Framtidens bonde” LRF ville att de tävlande skulle ge sin syn på hur framtiden på landsbygden skulle kunna komma att se ut.

Jag skrev då denna novell. Den var ett försök från mitt håll att gestalta fördelarna med hampaodling och min förhoppning var att jag skulle vinna tävlingen och på så sätt ge ett bidrag till debatten. Tyvärr så vann jag inte tävlingen men jag är fortfarande mycket stolt över den.

Hoppas att ni gillar den.

//Bones.

Energi

Jonas stannade traktorn och hoppade ur förarsätet. Han gick runt till baksidan av plogen för att se om han sett rätt och där i leran låg det, han hade sett rätt. Han tog upp sin mobiltelefon, slog numret till storstugan. Han sa:
– Anna, det är Jonas, vi har ett problem. Du får nog ringa polisen.
– Vadå? Vad för problem, vad har hänt?
– Jag har hittat en kropp.
– Va?
– Jag har hittat en människokropp i leran. Det ligger ett halvt skallben och anda benbitar här i åkern. Ring polisen.
Efter telefonsamtalet svingade Jonas sig upp i traktorn igen, stängde av motorn och gick mot storstugan för att invänta polisen.

När Jonas kommit upp till stugan stod Anna redan och väntade på honom. Stugan var faluröd med vita knutar, längs båda sidorna av farstun stod två rader solrosor planterade och sträckte sina huvuden längtande mot solen.

Anna stod med huvudet på sned, armarna hängde rakt ner och hennes mun var något öppen, det i kombination med hennes spretiga blonda hår gav henne ett frågande uttryck. Hon gick fram till honom och sa:
– Pappa, vad har hänt? Vad är det för kropp?
– Det är ingen fara raring. Det är antagligen bara några gamla ben från långt tillbaka som tryckts upp ur jorden på grund av allt regn i vår. Det är inget ovanligt, händer hela tiden. Jag överreagerade en smula när jag såg ett kranium i jorden.
– Men fan va äckligt, vadå händer hela tiden? Är det vanligt att det finns lik i marken eller?
– Människan har brukat den här jorden i hundratals år. Ända tillbaka till vikingarna. Det är inte konstigt att det kommer upp en benpipa ibland.
– Mamma hade aldrig gått med på att vi skulle flytta till en kyrkogård. Åtminstone inte en kyrkogård som låg tre mil från närmsta mack.
– Lägg av, svarade Jonas och såg med mörka ögon på Anna som stannade helt i meningen och satte sig trotsigt på farstutrappen.

Där satt hon i en god kvart medan Jonas lunkade fram och tillbaka mellan storstugan och hönshuset. Tillslut pekade Anna upp mot vägen och sa:
– Titta, polisen.
Jonas gick mot stugan och mötte dom. Ut ur förarsätet klev en cirka fyrtiofem år gammal man med mörkt hår och välbyggd kropp. Ur passagerarsätet kom en kvinna i tidiga trettioårsåldern. Hon hade håret i hästsvans och under den stela uniformen skymtades en vältränad kvinnokropp. Det bakåtkammade håret var blont och framhävde hennes släta ansikte med höga kindben. Innan dom fyra hunnit presentera sig för varandra möttes Jonas och hennes blick, bara kort, men ändå så koncentrerat att han hann se att hon hade ljusblå ögon. Hon log.

Efter att dom två poliserna presenterat sig som Mari och Karl gick Jonas med dom upp mot fyndplatsen. Väl framme böjde sig Mari över skallen och sa:
– Jo, visst är det ett människohuvud. Vi får ordna nån att hämta det här.
Karl tog då upp komradion och gick undan bakom traktorn. Mari, fortfarande på knä såg ut över åkern och sa:
– Det är nog inget annat än en gammal fornlämning som tryckts upp till ytan av att det rörts om i jorden. Inget att oroa sig för.
– Det var exakt vad jag sa till min dotter.
– Är det bara ni som bor här ute? Du och din dotter menar jag?
– Ja, min fru gick bort för två år sedan.
– Jag beklagar …
– Ingen fara svarade Jonas och såg på henne.
Hon stirrade fortfarande ut över åkrarna, nästan som om hon försökte fixera horisontens svaga silverband. Hon sa:
– Det är mycket vackert. Inga telemaster alls nästan. Äger ni mycket mark?
– Nej, det är bara den här plätten och den på andra sidan, svarade han och pekade ut över ett stort grönt fält.
– Fint är det i alla fall, det måste vara skönt att ha något eget.
– Ja, jag är ganska stolt faktiskt. Jag fick ärva gården efter farsan förra året och jag känner redan att jag börjar komma in i ruljansen igen. Det går bra nu, och när det går bra är det kul. Vi har till och med lyckats få gården godkänd som första ekologiska energigrödeproducent i området. Synd bara att det blir lite jobbigt för Anna med kompisar och så.
– Ekologisk en-er-gi-grö-de-producent, det låter stort. Berätta mer, sa Mari men blev avbruten.
– Jag är ledsen att säga det men vi måste åka igen. Vi har jobb i stan, patologen skulle skicka någon, sa Karl som nu trätt fram från bakom traktorn.

Uppe vid polisbilen vände sig Mari mot Jonas och tog hans hand. Hon sa:
– Vi hör av oss så fort patologen vet mer. Och det var verkligen skönt att komma ut och se hur ni har det. Det är fint här ute. Synd att jag inte hann höra mer om den där energiproduceringen.
– Ähh, det är inget speciellt, det är bara lite hampa och några hönor egentligen, svarade Jonas med smått blossade kinder.
– Hampa! Som marijuana! Det är en knarkbonde som står framför mig, sa hon och skrattade.
– Nej, det är helt ofarligt, det är inget som marijuana, men om du vill se hur det går till så kom ut hit någon dag. Det är alltid någon hemma.
– Vi måste åka nu Mari, sa Karl från passagerarsätet.
Mari satte sig i bilen, backade ut för att vända och snart hade dom lämnat gården i ett dammoln.

Det tog cirka tre veckor innan hon återkom. Jonas jobbade på komposthögen när hon anlände. Han hade grepen i näven och vände med vana upp lager på lager. Han såg henne från långt borta, hon körde en röd Toyota och redan när han såg bilen förstod han att det måste vara hon.

Hon parkerade bilen mellan hönshuset och storstugan och klev ur. Hon hade blå jeans och en röd, stickad, tröja. Mari viftade med högra armen och hälsade:
– Här står du mitt i skiten!
Jonas gick ner från kompostberget, tog av sig handskarna, torkade sig om pannan och sa:
– Det är inte skit, det är mat.
– Mat?
– Mat för maskarna. Jag antar att du är här för den guidade rundturen?
– Ja, jag tänkte att det kunde vara lika bra att jag kollar upp dig så hampan inte växer för tätt så att säga, svarade hon. Han skrattade och svarade:
– Ingen fara, det är ändå bara värmeverket som får sätta fyr på den. Följ med här så ska jag visa dig hela ledet, om du har tid det vill säga.
– Jag har all tid i världen, svarade hon.

De två gick runt till baksidan av komposthögen och gick in i hönshuset. Där inne stank det starkt av svavel och kacklandet var som en enda molande kör. Han gav henne ett par gummistövlar och började rundturen.
– Här ser du maskfarmen. Som jag sa tidigare är komposten inte bara en hög skit utan jag har siktat på att få en helt cirkulerande gård och jag är nära nu. Här har vi ett stort filternät som skakar igenom den finaste myllan som blivit längst ner i komposten. Och se, sa han och pekade, där går det en lucka som släpper igenom jorden och den här motorn skakar bort myllan och lämnar kvar maskar och maskägg. Maskarna töms två gånger om dan och slängs över på det här bandet som i sin tur leder ut masken till burarna. På så sätt har vi fått ett gratis kostkomplement till hönsen. Lägg där till att vi även använder två tredjedelar av fröna vi får från hampan som föda till fåglarna så har vi vad som nästan kan kallas ett slutet system. Inget går till spillo.

Jonas svepte med armarna över hela bygget och han talade tydligt men fort. Mari följde hans minsta vink. Sträckte sig då och då fram och kände nyfiket på dom egensvetsade maskinerna och band som löpte genom byggnaden. Hon sa:
– Så det här bandet levererar mask till hönsen. Vad gör då det där, sa hon och pekade på ett band som gick längs golvet.
– Det där är det fiffigaste, här samlas avföring och transporteras ut igen till en gödselstack. En tredjedel av stacken hamnar på komposten igen och resten använder vi till gödsel. Kom, jag ska visa dig, sa han medan han lade ena handen på hennes korsrygg och pekade mot dörren med den andra.

När dom lämnat hönshuset gick de ut mot fältet. Hampan stod 50 centimeter ovan jorden och var placerad med god marginal från varandra. Solen låg på deras rygg medan dom gick med små steg ut mot fältet.
– Är hon ditt enda barn?
– Ja, och fler lär det inte bli.
– Men, varför säger du så? Vill du inte ha fler barn?
– Händer det så händer det brukade min farsa säga men här ute händer det nog inte något alls. Man lever lite avskärmat här. Livet rullar på och det är sällan jag får kvinnor ut hit.
– Tack gode gud för polisen då, sa Mari och log.

Dom kom fram till fältet och gick sedan sakta mellan raderna och talade:
– Odlar du inget annat här ute. Havre, potatis eller sånt. Är det bara hampa som gäller på gården?
– Ja, det och hönsen. Efter det nya Parisavtalet lönar sig inte mycket annat. Afrika har tagit det mesta av spannmålsproduktionen och EU-bidragen finns knappt kvar på annat än energigrödor. Det är väl mycket därför man sällan ser gårdar i bruk längre.
– Det är tråkigt. Det känns synd att ett gammalt yrke håller på att gå i graven.
– Går i graven gör det nog aldrig. Det förändras bara. Vissa menar att det är bättre så här, det håller dom oseriösa borta. Och på tal om gravar, har ni hört något från patologen?
– Nej, han har skickat vidare benen till någon expert i Uppsala. Vi får veta nästa vecka. Jag kanske kan komma ut då också? Om, om du vill det …
– Det vill jag gärna, svarade Jonas
Mari stannade upp, hukade sig lite och blickade åter ut mot horisonten. Hon sa:
– Bra, för det skulle jag vilja. Jag trivs här ute, det är mycket vackert. Knappt några telemaster alls, bara ett täcke av mylla inramat av stor skog. Du har verkligen tur som får bo här, på det här sättet menar jag. Mari såg ner på ena hampaplantan vid sin sida, drog handen igenom dess blad och fortsatte med att säga:
– En hampabonde, och såg upp mot Jonas igen. Han svarade inte. Han stod bara där och log med handen vid toppen av plantan som växte mellan dom. Dom båda blev tysta och såg ut mot horisonten, den började bli rödgul av solens resignerande. Mari reste sig igen, lät handen långsamt dras upp längs stammen tills att hon stod rätt upp. Hon sträckte sig och gäspade, och då, för en kort stund, möttes deras händer. Dom såg på varandra och log och solen maskerade deras rodnande kinder med en eldsprakande gul solnedgång.

En vecka senare höll Jonas och Anna på att dekorera på gården. Ballonger nubbades fast på väggar och dörrar, marschaller ställdes fram och serpentiner drogs runt allt tänkbart. Dom höll just på att ställa ut köksbordet och flytta fram stolar när en liten röd Toyota kom rullandes upp för grusvägen släpandes ett stort gult moln bakom sig. Jonas såg på Anna som höll på att ställa fram stolar till långbordet. Han sa:
– Jaha, det måste vara polisen igen. Dom skulle ju höra av sig om det var någon utveckling med dom där benbitarna vi hittade. Anna log och svarade:
– Ja, civilklädd är hon också. Hon måste gilla sitt jobb ganska mycket.
– Ja, jo, men nu ställer vi fram resten av stolarna så går jag och pratar med henne. Gästerna kommer inte än på ett tag.
Dom bar ut de sista stolarna och ställde dom i skuggan, norr om köksträdgården och söder om storstugan. Sedan gick han upp för att möta Mari.

– Ska ni ha fest eller?
– Ja, Anna fyller nitton idag och förra veckan tog hon körkortet så vi har födelsedagsfirande och körkortsfirande i samma svep. Hon har bjudit alla sina vänner. Det kommer vara fullt hus här hela dagen och kvällen.
– Men va kul!
– Ja, för dom kanske, men dom vill inte ha en gammal gubbe med så jag lär lägga mig på loftet med en flaska whiskey och se på sagan om ringen.
– Jag älskar den filmen. Mitt ex hatade alltid gamla filmer. Han hävdade att specialeffekterna var så dåliga att inte ens barn kunde roas av sånt.
– Han har rätt i att dom är dåliga, i alla fall med dagens mått mätt men jag tror inte man ska ha det förhållningssättet till film. Film är som böcker, dom speglar samtiden och även om samtiden just för tillfället anser att hackiga dataanimationer är det snyggaste som finns är det ändå grunden i historien och historieberättarens glöd som skapar magin. Se på den där ET, den har gått varje midsommar i tolv år nu och den är ändå odödlig.
– Pappa! Jag behöver hjälp, sa plötsligt Anna. Jonas vände sig om och såg Anna intrasslad i en lång ljusslinga som passande hade börjat blinka hysteriskt.

Mari och Jonas hjälpte henne loss från trasslet och hjälpte sedan henne att hänga upp slingan och några andra dekorationer. Efteråt gick Jonas in i köket för att bära ut sallad, vin, öl och allt annat som hade liten risk att fånga flugor. Anna bjöd med Mari att sätta igång grillen.

– Du stannar väl här och äter med oss?
– Nej, jag kom bara ut hit för att berätta för din far att det var som han trodde att det var med dom där benbitarna. Jag ska nog snart röra mig hemåt igen.
– Jo, min pappa brukar ofta ha rätt. Han är den gamla sortens gubbe. Du vet, den där sorten som sällan gör eller har fel även om han gör och har det. Han kommer bli lättad över att ni inte gräver upp hela åkern i jakt efter mer ben men han skulle nog också bli besviken om du inte stannade. Snälla, stanna och ät med oss i alla fall. Det kan bli kul med en snut vid bordet.
– Du tror inte att jag skrämmer bort dina vänner då?
– Nej, aldrig, eller, kanske. Du tänker väl inte skrämma upp dom?
– Bara om du vill att jag ska göra det, svarade Mari och sträckte henne kolbriketterna.

Gäst efter gäst började så småningom landa på gården. Småkillar i kostym med stora cigarrer och tjejer med för mycket smink och korta kjolar satt omlott vid det överfulla bordet. Stämningen var till början lugn och lagom till att ljudnivån började likna en fullsatt innekrog reste sig Jonas med glaset i hand. Han slog med en gaffel på sidan och när volymen på gästerna sakta hade gått ner igen började han hålla tal:
– Anna, min solros. Vi har haft ett tufft år du och jag. Vissa skulle säga att vi har haft det tufft dom senaste åren. Jag vet att om mamma var här idag skulle hon inte hålla med. Hon skulle säga att det är livet, det går snabbt och svänger hårt och ingen vet vart det tar en. Trots att du inte ville flytta ut hit gav du mig en chans att bevisa att det här hemmet kunde bli lika bra som något annat men jag vet att det har varit något som du saknat. Något som man kan leva utan när man bor i stan men är helt oumbärligt när man bor så här. Du fyller ju inte bara år utan du har nyss tagit körkort också. Ja, du förstår kanske vart det här är på väg, det handlar om din födelsedagspresent. En present som jag hoppas gör livet på landet mer behagligt och ger dig större frihet. Här, sa han och fiskande upp en liten presentask ur fickan som han sedan sträckte till Anna.

Anna öppnade genast omslaget och när hon såg bilnyckeln skrek hon rätt ut.
– Det är en bil, det är en bil!
– Jag hoppas du gillar den.
Anna sprang runt bordet och slängde sig runt sin fars nacke och kramade honom hårt.
– Så ja, lugna ner dig. Det är inget speciellt, den är inte ny eller så. Den står uppe hos Karlssons. Du får ta dig en tur imorgon.
– Fast vänta en god stund innan du sätter dig bakom ratten, sa Mari och kopplade på polisblicken.
– Jag lovar konstapeln, svarade Anna, gjorde honnör, vände sig till bordet och sa, vem vill följa med upp till Karlssons och kolla in min bil?
Nästan hela bordet svarade ja i kör och så snart alla fått med sig ett varsitt glas gick dom sjungandes ner längs grusvägen.

Kvar blev Mari och Jonas. Dom hjälptes åt att städa undan bordet och när disken stod i diskhon försökte hon att börja diska men Jonas kom upp bakom henne, tog henne på axeln och sa:
– Låt det där vara, jag tar det imorgon.
– Jaha … då finns det väl inte så mycket kvar för mig att göra här, svarade hon.
– Nej, kanske inte…
– Det hade varit kul att stanna ett tag men du vet hur det är. Man har saker att göra och så.
– Ja, man har väl det. I bakgrunden tickade moraklockan troget och gav ljud till pauserna i talet.
– Ja, god natt då, sa Mari långsamt och såg Jonas i ögonen. Jonas svalde och svarade:
– Ja, ehh, ja, god natt då. Det var trevligt.
– Ja, svarade Mari och lämnade köket.

Jonas lämnade disken där den var och gick fram till skafferiet, plockade fram en flaska whiskey och ställde på köksbordet. Han såg på flaskan en stund och i bakgrunden kunde han höra moraklockan ticka. Tick, tack, tick, tack… Han tog upp flaskan igen och ställde tillbaka den i skafferiet, släckte lampan i köket och gick genom allrummet mot trappan. När han kom upp på sitt rum stängde han dörren, tog sina trådlösa hörlurar och satte på en Beatlesskiva. Han lade sig på sängen och suckade.

Han låg där en stund och stirrade i taket medan Betleslåten ”Got to get you into my life” dånade högt i hörlurarna. Han hade just stängt sina ögonlock när dörren öppnades. In kom Mari, hon hade smuts på händerna och såg förvirrad ut. Hon sa:
– Jag får inte igång bilen. Någon av ungarna har snott fördelningsdosan.
– Oj, ska jag leta reda på dom, dom måste vara kvar uppe hos Karlssons.
– Nej, vänta, det är inte viktigt.
Mari gick och satte sig i soffan, drog upp benen och lutade ryggen mot armstödet. Jonas satt på sängen med kroppen vänd mot henne. Dom började tala om globalisering, energigrödor och cirkulerande jordbruk och efter en stund gick Jonas till vitrinskåpet och hällde upp ett glas vin till sig själv. Mari drog upp knäna närmre sig och lade en filt runt sina fötter. Hon sa:
– Kan jag också få ett glas? Och du, dom där benbitarna var en fornlämning. Du hade rätt.
– Jag misstänkte det. Skönt att det är ur världen. Vill du ha rött eller vitt vin?
– Rött tack. Hu, vad kallt du har det här, jag fryser om fötterna.
Jonas gick över till henne och sträckte henne glaset. Sedan satte han sig vid andra änden av soffan. Han tog en klunk av vinet, torkade sig om munnen och dom började prata igen:
– Nu skulle Karl se mig, du vet, min kollega, han sa att jag svansade efter dig när vi först träffades.
– Jag tyckte mig inte märka någon svans. Du var bara trevlig, poliser får väl vara trevliga?
– Han sa också att du antagligen rökte cannabis… Jag måste fråga, gör du det?
Jonas såg på henne, ställde sitt vinglas på golvet, tog hennes fötter i sitt knä och började massera dom. Sedan tog han ett djupt andetag, såg henne i ögonen och sa:
– Nej, det ligger inte för mig. Jag odlar en energigröda. Att det blev hampa istället för salix har enbart att göra med att hampa är en överlägsen råvara. Inget annat. Om man odlar den på rätt sätt kan avkastningen bli högre än med vanlig energiskog. Du förstår energiskog, eller salix som det egentligen heter, måste kultiveras i sju år innan den skördas medan hampa är en årlig växt. Valet mellan salix och hampa blev därför ekonomiskt. Dessutom gillar jag inte att moralisera. Jag rökte faktiskt cannabis ibland i min ungdom, det är inget jag ångrar men samtidigt inget som jag känner är värt att fortsätta med. Jag har haft svårt nog att försöka förklara för folk i byn att jag inte är en knarkodlare så jag håller mig gärna borta från det där.
Mari såg på Jonas händer som knådat hårdare och hårdare under utlägget. Hon såg sedan upp på honom, på hans skarpa haka och in i hans blå ögon.
– Jag gillar när du gör så, sluta inte, sa hon och stängde ögonen.

Jonas händer vandrade från fötterna upp mot hennes skenben, sedan upp mot låren. Mari log och ju högre hans händer färdades gav hon ifrån sig små, små suckar av välbehag. Snart lirkade sig Jonas upp över henne och när hon öppnade ögonen möttes dom två i en kyss. Dom hånglade ohämnat och ju mer dom kysstes ju snabbare kysstes dom. Händer var överallt och ingenstans, allt gick som i en galen dans som snurrade rummet och just som andhämtningen blivit så hård att den liknade hyperventilation slogs dörren upp.

En av dom unga killarna stod i dörren. Hans ena kavajärm var avriven och på sitt bröst hade han en stor röd fläck. Han sa:
– Det har hänt en olycka. Vi måste ringa ambulans. Nu, vi måste ringa ambulans nu.
Både Mari och Jonas flög ur soffan, Jonas tog tag i killen och sa:
– Vad har hänt? Vad har hänt?
– Anna skulle testa bilen. Vi kom upp runt allén och då flög det fram nå djur, ett rådjur kanske. Det gick så fort. Smällen var som en, en, det var skitläskigt, svarade han och några tårar började rinna ner för hans kinder.

EPILOG

Exakt ett år senare stod Jonas på farstutrappen och såg ut över gården, han var klädd i kostym och höll en blombukett. Mycket hade förändrats. Hönshuset var utbyggt och bredvid komposten fanns nu en silo att förvara hampaskörden i. Det fanns även en ny traktor men det här året fanns inga ballonger, serpentiner eller festbord. Allt var i ordning men ändå inte.

Snart såg han den lilla röda Toyotan komma farandes upp för grusvägen. Den stannade framför honom, Mari vevade ner rutan och sa:
– Är du redo?
– Ja, jag är redo, svarade han och klev in i bilen.

Vid graven var det så tyst och lugnt som bara en kyrkogård kan vara. Mari stod bredvid honom och höll hans hand. Han såg på gravstenen, den hade en solros graverad i ena hörnet, och han läste inskriptionen i den röda graniten:
Här vilar
Anna Jansson
Älskad dotter och vän
2011 – 2030

Han lade ner blombuketten under stenen, rensade bort några ogräs som fått fäste, reste sig sedan och lade armen om Mari. Mari sa inget, hon stod bara där vid hans sida i tystnad. Jonas stoppade ner handen i kostymfickan och tog upp en näve frön som han strödde över gravplatsen.

Medan dom sedan gick från graven upp till bilen sa Mari:
– Får jag sova hos dig ikväll?
– Hon älskade solrosor.
– Ja, hon var en vacker tjej.
– Självklart får du sova hos mig, jag skulle nog inte kunna sova om inte du var där. Jag kan nästan aldrig sova när du inte är hemma…
Dom kom upp till bilen och satte sig i den. Mari satte nyckeln i tändningen men startade den inte. Hon såg på Jonas som stirrade planlöst ut genom rutan, hon smekte hans kind och sa:
– Jag kan inte heller sova utan dig. Jag vill flytta in.
– Bra.
Mari startade bilen och la i backen men innan hon började backa vände hon sig igen till Jonas och sa:
– Vad var det du strödde över graven?
– Solrosfrön. Hon älskade solrosor.
– Du är vacker, sa Mari, backade ut bilen och körde den lilla röda Toyotan till sitt nya hem.

[Mr_Bones]

Tjena Groddarn, länge sedan sist

Jag ska leta igenom hårddisken och se om jag kan hitta något kul åt dig

[Mr_Bones]

Jo, det skulle onekligen vara kul om lite folk samlades för en holk eller två.

Förslaget brukar ju dyka upp lite då och då om en västerås-träff men av olika anledningar brukar dom gå i söpet.

*Bones: öppen för allt*

[Mr_Bones]

Jag har väl inte varit vidare aktiv på senare men samtidigt är västeråsforumet inte så vidare livligt det heller.

Jag ska försöka vara lite mer levande i framtiden. Går inte det eller att det droppar in klagomål så är det bara att byta ut mig.

//MVH Bones

[Mr_Bones]

Ursäkta fördröjningen 😳 . Har haft det lite knapert på senare men nu har det lossnat lite stålar.

Så, nu har jag gjort rätt för mig i år igen. Skönt :hippie:

[Mr_Bones]

Låter som en bra idé med både socker och halstabletter. Men framför allt så kanske det är just kyla som är det mest effektiva. En iskall bong går ju lättare ner än en vanlig. Har en polare som ofta slänger ner ett gäng isbitar eller packar bongen med snö för att lättare kunna röka.

Det finns ju echinagard också, det kanske skulle hjälpa med några droppar sånt i bongen? Eller the på pepparmynta….
Länk till echinagard för er som inte hört talas om det:
http://www.echinagard.nu/

____________

[Och slå mig inte för att jag går OT men ät inte gräs utan att först blanda ut det med något. Det kan nämligen ge enorma magsmärtor. Tro mig, jag har provat]