-
Vem ska vinna novelltävlingen?
Ja… vad ska vi säga? Vi har haft så svårt att besluta vem som ska få förstaplatsen och vem som ska få nöja sig med en fortfarande ärofylld andraplats att det tagit sådan tid, sådan tid.. :crazyeyes:
Till slut insågs det att den bästa lösningen var förståss att genomföra en allmän omröstning här och samtidigt låta alla ta del av de två finalisterna. Ni har 10 dagar på er att rösta!
Finalist nr 1 är novellen: Polare
Quote:Jonas stod vid fönstret och såg på hur höstlöven dansade runt längs asfalten nedanför hans lilla lägenhet. Den kopparröda solen värmde hans ansikte och han tänkte att nog skulle det gå att campa ute om vädret höll i sig. Runt hans fötter låg drivor av campingutrustning. Ett tält (som sett en festival för mycket), tändvätska, sovsäckar, yxor, knivar och sekatörer låg utspridda som i ett skyltfönster på naturkompaniet. Det ringde på dörren och Jonas gick genast dit för att öppna. Det var Krille, han hade en dunk vatten i handen och en grå ryggsäck slarvigt hängande på vänster axel. Han sa flåsande:
Tja, fy fan va vatten väger mycket.
Jo, men du hade ju inte behövt bära upp dunken. Jag sa bara ”ta med en dunk”. Om man hade vart smart så hade man ju fyllt den här uppe eller på en mack eller nåt.
Men gjort är gjort. Fan har du en rök, jag behöver tagga ner.
Va fan, är din bit redan slut? Vi var ju och köpte igår.
Jo, men jag hade svårt att sova, har du en rök eller?Jonas gick ut till köket och öppnade en av de nedersta besticklådorna, plockade ut en liten påse med ca 5 gram hasch i och slängde till den andfådda vattenbäraren som klumpigt tappade väskan i backen när han sträckte sig mot biten.
Därefter började Jonas plocka ihop utrustningen och Krille gick in i vardagsrummet och meckade en pipa. Medan Jonas packade tänkte han: ”Jag undrar om det här kommer att gå, tänk om snuten redan sitter där ute och väntar på oss, eller tänk om allt Måns sa bara var skitsnack?” När Jonas var färdig och all packning stod i hallen slog han undan alla negativa tankar och tittade in i det lilla vardagsrummet. Där halvlåg den lönnfeta campingpartnern med pipan i handen. Jonas gick fram till honom och sa:
Får jag ett bloss eller?
Krille tittade storögt upp på honom, fuktade sina läppar och sa:
-Åhh, jag visste inte att du ville ha, men jag kan mecka en ny.
– Nej, skit samma.
– Men jo, det är lugnt. Jag kan göra en ny åt dig. Eller vill du ha en joint? Jag har kvar lite av det där gräset från förra veckan. Sa Krille.
– Nej, vi skiter i det, det är lika bra att vi drar nu. Har du med dig allt, mobil, nycklar, kompass?
Krille mumlade något som lät som ett släpigt ”ja” och sedan började de axla packningen för att gå ner till bilen. När de stod i hallen och krängde på sig skorna sa Jonas:
Du satte in pengarna till Måns va? Han lät jävligt stressad igår när pengarna inte hade kommit in på kontot.Krille flackade med blicken och kämpade med att få på sig skon.
– Ja, ja det är lugnt. Jag satte in stålarna idag innan jag kom hit. Men jag skulle ha kunna skitit i det, va fan ska han göra liksom?
Jonas såg på Krilles buskiga ögonbryn, stela ansikte och introverta tefatsögon. Han litade inte alls på att Krille satt in pengarna, men, för att undvika ett intermezzo sa han bara ”okej”, vände sig mot dörren och gick ut i trappen.När dom två kommit en bit utanför centrumgränsen så somnade Krille och Jonas var lämnad själv åt sina tankar och bilkörningen. Den lilla röda Toyotan tuffade fram längs landsvägarna i enighet med den vägbeskrivning han fått från Måns. Fyra kilometer utanför stan så svängde han in på en torparväg och snart fanns inte någon trafik runt honom. När han såg skylten mot Hammar tänkte han på Måns. Vägbeskrivningen hade varit enkel men det svåra hade varit att ta kartkoordinater över telefon. Hur Måns hade fått tag på en karta över den småländskaskogen medan han satt inlåst förstod han inte, men å andra sidan så var det inte viktigt. Det som snarare var pressande nu var ifall Krille verkligen hade betalat Måns dom sjutusen som han krävt för att lämna ut koordinaterna. Han ångrade nu att han låtit Krille sköta insättningen. Måns var i och för sig inte våldsam och det skulle dröja minst ett år innan han släpptes från kåken men Jonas ville inte vara den som mötte honom när han kom ut. Måns var en ovanligt intelligent man, detta hade gödigt hans ego. Och när det gällde sociala spel var han en kung. Han kunde manipulera som ingen annan och om någon kom på hans dåliga sida fick den personen äta upp det till döddagar. Det var så han hämnades, han slogs inte eller hotade han gjorde dig bara till en nolla ingen ville ha samröre med. Jonas ryste nästan vid tanken på hans kalla sätt att ändra människors värderingar. Och inte ens Krille förtjänade en sådan behandling. Men det var inte bara därför han oroade sig för ifall Krille verkligen hade betalat honom, han oroade sig även för att det skulle vara helt åt helvete fel att inte betala. Han och Måns förhållande hade alltid varit byggt på ärlighet och om Krille hade blåst Måns skulle alla år av vänskap vara kraftigt kantstött. För att inte tala om att Krille skulle bli en väldigt ensam människa.
Sjutusen kronor var en liten summa om man tänkte på vilken utdelning Krille och Jonas skulle få. Måns hade planterat runt 200 plantor där ute i skogen och med en fördelning på 50% honor sa Måns över telefon att det säkert rörde sig om 100 fullblommade plantor som bara väntade på att skördas. 100 plantor med säkert 200-400 gram per planta skulle ge en jävla massa marijuana! Dom skulle säkert få en massa hasch från bladen också så detta kändes som det största klippet Jonas någonsin skulle få tillfälle att göra. Det var en satans tur för Jonas och Krille att Måns var givmild och i pressande behov av pengar.
När Jonas svängt av vid Hammar och tagit in på timmervägen var det bara tre kilometer in i skogen innan han tillslut parkerade. Krille vaknade till när motorn stängdes av och såg sig trött omkring. Han sa:
Aha, vadå. Är vi framme nu eller?
Jonas svarade:
Ja, vi är framme. Men det är bäst att vi reser tältet innan vi börjar leta.
Krille kliade sig trött i ögat och sa:
Gå du, jag slår upp tältet och fixar allt här sen hjälper jag dig leta.Dom två hjälptes åt att få ur packningen ur bilen sedan gav sig Jonas iväg med sin karta och kompass.
Skogens golv var täckt med en mjuk matta av höstfärgade blad och solen nådde bara bitvis ner. Det var kyligt i luften och var gång en vindpust skyndade förbi rös han till hela vägen in i märgen. Luften luktade våt, blöt höst och även om kylan var isande var den även uppfriskande. Han gick genom skogen med raka steg, ömsom tittandes på kompassen ömsom sneglande på backen för att undvika stenar och rötter. Här och där såg han små fläckar med svampar växa, trattkantareller och soppar verkade det finnas gott om i år. Han tänkte att det skulle vara kul att plocka lite svamp på tillbakavägen. Men, det var då han såg honom! En man i hans egen ålder stod och betraktade honom från ca 60 meters avstånd. Han var klädd i en vit och rosa träningsoverall och hade kortklippt hår med ett litet ansikte. I hans ena hand hade han en flätad korg och i den andra en kniv. Jonas kom helt av sig och höjde bara ena handen mot mannen för att hälsa, mannen hälsade tillbaka och det var allt. Jonas såg ner i kartan igen och fortsatte. Mannen med korgen verkade ofarlig, men hans oförutsagda framträdande i skogen rörde om i Jonas paranoia. Skulle han verkligen klara av det här, kunde det finnas poliser i skogen som bara väntade på att springa fram från närmaste buske eller sten?
När Krille var färdig med att resa tältet grävde han en grund grop att elda i, lade fram liggunderlagen för dom att sitta på och ställde sedan allt som var i risk att bli blött inne i tältet. Han tog sin väska och plockade fram karta och kompass och började gå in i skogen. Krille var inte en skogsmänniska och hans skor var inte lämpade för det glatta lövgolvet. Han halkade sig fram och svor om vartannat över kylan, kladdiga svampar och den kalla luften. Och utan att Krille själv viste det hade han börjat avvika från den vägen Jonas gått. Han gick länge och halkade hit och dit på väg mot vad han var säker på skulle vara nordväst om bilen och tältet. Efter en stund såg han en glänta längre bort och tänkte: ”Här är det, shit, här är det! Den där jävla Måns ljög inte.”
Och mycket riktigt så slogs han nästan till marken av vad han såg när han kom fram till gläntan. Där fanns ett fält stort som en fotbollsplan med fullblommade plantor. Alla hade antagit en gulnad färg och stod som två meter höga pålar och sträckte sig mot himlen. Krille försökte räkna dom men mängden av dom feta marijuanaplantorna gjorde att dom flöt samman i en enda stor grön, brun och blå röra. Han hjärta rusade, han släppte väska till marken och sprang fram till det gröna guldet.
Den plantan han ställde sig framför var mogen, tungt mogen, om inte övermogen. Den hade smala löv som spretade ut längs sidorna och den gröna klorofyllfärgen hade krupit in i blomman för att lämna utrymme åt en höstgul nyans som slogs mot en frostbiten blå. Utan att tänka sig för bröt han av en blomma, satte den till näsan och drog in allt vad han kunde, den doftade så mörkt och mustigt att det pirrade i hela kroppen. Krille dansade lätt av upprymdhet och öppnade munnen för att kalla på Jonas. Men just som han samlade luft i lungorna så hörde han ett skrik. Det var Jonas. Det var Jonas som skrek:
Här är det, här är det! Öj, Krille kom hit!
Krille stelnade och tankarna rusade genom honom: ”vad fan menade han? Fanns det två fält?”Han sprang tillbaka till sin väska, högg tag i den i farten och gav sig av halvspringande mot det hållet där han hört Jonas röst komma från. Halkandes och snubblandes joggade han så gott han kunde. Men innan han lämnade gläntan helt såg han något som inte stämde. Alldeles vid skogskanten, bara några meter från honom, stod en flätad korg. Det var konstigt att se en korg så där ute i skogen, den måste ju tillhöra någon! Men för att hålla paranoian i schack ignorerade han att spekulera i vem den tillhörde. Nu ville han se vad Jonas hade funnit så han skyndade sig snabbt vidare.
Jonas stod och såg ut över ett fält med marijuanaplantor. Alla stod planterade med cirka två meters avstånd och när den hårda vinden tog tag i skogen vajade de lätt fram och tillbaka som ett grönt böljande hav. Krille kom snart upp bakom honom och dom två stod och betraktade plantorna en stund i tystnad innan Jonas tillslut sa:
Du, det kommer ta ett bra tag att få in allt det här i bilen.
Skämta inte, jag har aldrig sett så mycket gräs förr. Svarade Krille med en självsäker lögn. Faktum var att det här fältet var bara hälften så stort som det han nyss hittat. Men han höll tyst och spelade överraskad. Han fortsatte:
Men om vi skiter i löven och bara hugger av alla blommor lär det inte vara något problem.
Jo, men det är ju synd att lämna något, då är det ju bättre att vi går flera gånger.
Okej, men vi lär ju börja nu i så fall, annars är vi inte färdiga förrän det har blivit mörkt. Det finns knivar och yxa i min väska. Du kan ju börja hugga ner dom medan jag hämtar den andra yxan och sopsäckarna.Jonas hade nära huggit ner halva fältet lagom tills att Krille kommit tillbaka med en egen yxa och sopsäckarna. Han klagade över halkan och att hans skor skulle lukta svamp i en månad. Men Jonas var inte intresserad, han hade satt på högväxel och slaktade mekaniskt planta efter planta. Krille satte sig med en sekatör och en kniv och började putsa till plantorna för att sedan lägga dom i sopsäckar. När Jonas fällt varenda planta så hjälpte han Krille i finputsandet. De arbetade i tre timmar med att hugga ner plantor och trimma buds. När dom var färdiga reste Jonas sig från arbetet och såg på sina händer och gav ut ett skratt:
Haha.. det är fan sjukt va mycket hasch jag har över hela händerna, kolla jag kan knappt öppna och stänga dom.
Han höll upp handen mot Krille för att demonstrera. Krille skrattade till svars och gjorde likadant. Dom båda föll i ett gapskratt och satte igång att göra fingerhasch av allt kladd. Genom att bara gnugga sina händer mot varandra släppte den THC-rika kådan och formade bollar av hasch. Det blev en ordentlig bit som dom sedan stoppade i plasten till Krilles cigarettpaket.Det tog dom två vändor för att få in allt i bilen. Efter mycket övervägande bestämde dom sig för att lämna löven där ute på fältet ändå. Det var Krille som sa det bäst:
Nu när jag äger mer marijuana än någon annan levande känns fan några påsar med löv som skräp.Och när dom var färdiga med att stuva in sopsäckarna i bilen gjorde dom upp en eld och kokade kaffe. Solen hade nu börjat gå ner så dom klädde sig ordentligt. Jonas såg på Krille, hans ögon var trötta och hela hans hållning hängde liksom halvdrömmande där han stirrade in i elden. Jonas sa:
Är du trött?
Ja, jag är helt paj. Vad tror du dom kommer väga när dom torkat?
Jag vet inte, dom var rätt feta, kanske runt 300 gram styck.
Mmm … 300 gram är jävligt mycket röka, det kommer nog ta ett bra tag att få allt att torka också. Men fan, jag vet inte ens om jag kommer ha plats så det räcker åt allt! Sa Krille och levde upp lite från sin halvdöda hållning.
Va då? Du har ju lugnt platts för allt i din garderob. Det vi skördade idag är ju ungefär hälften av vad Måns sa skulle finnas här ute.Krille vaknade till, han kunde inte låta Jonas nyfikenhet sabba allt. Det andra fältet tillhörde honom. Han sa snabbt:
Jo, det kommer väl få platts, jag överdrev nog lite.
Jonas sa:
Är du säker på att Måns fick pengarna? Det låter jävligt konstigt att han skulle försöka blåsa oss. Han lät jävligt desperat när han ringde.
Han kanske också överdrev. Han kanske trodde att vi inte skulle nappa om han sa att det fanns femtio stycken plantor här ute.
Jo, det har du kanske rätt i, skit samma. Om du får ont om platts säg till så kör jag ut lite till morsans sommarstuga, den kommer ändå att vara tom hela vintern.Det var mitt i det samtalet som det hörde något från skogen. Det lät som om någon var på väg mot dom. Jonas tänkte direkt att det kunde vara ett rådjur. Men snart fick dom se att det var något ännu sällsyntare. Där i ljuset av deras kaffekok så framträdde en man i deras egen ålder. Han bar en vit och rosa träningsoverall och i sin hand hade han en flätad korg. Han höjde armen som för att hälsa och sa:
Hello, my name is Adam; do you want some mushrooms for your food? I have kantarell!
Krille förblev tyst men Jonas talade vänligt till mannen.
No please, we have all that we need.
Okay, can I have a cup of coffee then, it’s a long walk to my camp from here. Maybe we can smoke a joint?Krille och Jonas såg frågande på varandra och brast sedan ut i skratt. Jonas sa vänd mot Krille:
Vi lär ju bjuda på kaffe, han verkar cool. Jag såg honom tidigare idag när jag letade efter fältet.
Ja visst, jag bryr mig inte han verkar cool. Lite konstig, men cool.Adam visade sig vara en riktigt hygglig kille. Han hade kommit till Sverige för ett år sedan för att studera men under sommaren hade han varit utan inkomst, han hade då hankat sig fram på bärplockning. Nu när hösten kommit passade han på att plocka lite svamp som sidoinkomst. Han kom väl överens med både Krille och Jonas, han berättade att haschet i hans hemland Polen var dubbelt så bra som här för halva priset. Han hade till och med en vän som brukade göra smuggelturer varje sommar när bärsäsongen drog igång.
När Adam talade om Polskt hasch påmindes Krille om den haschklump han och Jonas gjort tidigare på dagen. Han plockade fram den och instruerade Jonas att rosta en cigg. Jointen blev helt cirkulär och brann bra redan då den tändes. Polacken Adam sög i sig som dammsugare till bådas förvåning och när glöden falnade gjorde även det lilla sällskapet det. De blev alla eftertänksamma, tankarna lösryckta och samtalen korta. Skrattsalvorna kom i spridda skurar och efter ca tre timmar så hade dom snart kommit ner och en lågmäld stämning omslöt dom där de satt runt elden. Helt plötsligt reste sig Adam upp och förklarade på haltande engelska att han måste hem. Han tackade för sällskapet och frågade om någon kunde göra honom sällskap upp till vägen. Jonas sa:
Of course, I will get my flashlight. Och när dom två kommit upp till vägen så sträckte Adam på sig, tog Jonas hand och skakade den varmt med båda händerna. Han sa:
I am so happy I found you; you seam to be at good man. Could I have your e-mail or something? It would be nice to keep in touch.
Adam lade in Jonas e-mail i sin mobil och innan de separerade gav de varandra en spontan kram.När Jonas kom tillbaka till lägret fann han Krille avslocknad inne i tältet. Han hällde vatten över elden och kröp själv in för att sova.
Dagen efter tog det inte lång tid att packa in campingutrustningen i bilen och snart var dom på väg därifrån. Jonas tog samma väg hem som han hade tagit till fältet. Snart hade dom passerat Hammar och var ute på motorvägen igen. Trafiken var lugn och dom passerade bara ett fåtal personbilar på väg hem. Krille som varit tyst större delen av resan sken upp när de närmade sig staden, han sa till Jonas:
Asså, det här med att campa är inte så kul som det ser ut. Jag har fett mycket myggbett och mina strumpor har varit våta sedan vi kom dit.
Mmm.. Du skulle haft med dig ombyte, det hade jag. Det är nästan ett måste om man inte har gummitstö …Mitt i meningen blev Jonas tyst, han såg stelt in i backspegeln och svalde ljudligt. Krille slängde ett öga mot sidospegeln han också och förstod genast varför Jonas tystnat. Det var polisen! En blåvit bil låg ca två billängder bakom dom. Jonas sa:
– Okej, ta det lugnt, dom stannar oss säkert inte.
Polisbilen låg bakom dom under större delen av två kilometer. Jonas andades häftigt, hans handsvett gjorde ratten hal. Han såg på Krille som bara stirrade rätt fram och inte sa ett ord. Han ville fråga honom vad han tänkte på men hans stela ansikte skrämde honom. Tankar på häkte, rättegång, familj, vänner och fängelse snurrade så fort i huvudet på Jonas att han nästan undrade om han ens höll rak kurs där dom dundrade fram på den ödsliga vägen. Hans kände sig matt i hela kroppen och just när han tyckte att hans periferiseende börjat svartna sa Krille kort:
– Shit, dom blinkar, dom blinkar, dom ska svänga av! Jonas sneglade upp i backspegeln, och mycket riktigt så svängde dom av. Känslan av lättnaden var nästan större än paniken, han kände sig yr och mådde illa.
Klockan var runt middagstid då dom kom fram till Krilles parkering. Krille bodde i ett miljonprogramshus i ett miljonprogramsområde fullt av miljonprogramsinvånare. Solen stod högt på himmelen och det stora gula hyreshuset kastade en skugga över den enorma och ödsliga parkeringen där de två nu stod parkerade med motorn avstängd. Jonas sa med darrande röst:
Hur ska vi göra, ska jag hjälpa dig upp med säckarna?
Nej, fan heller. Jag vågar inte gå upp med det där nu. Tänk om jag möter nån granne i trappen.
Ja, men det är väl skit samma svarade Jonas.
Nej, fan heller. Det bor ju bara knarkare i hela kåken, fatta om nån känner igen doften.
Ja, men vad fan ska vi göra då, ska vi bara lämna skiten här eller? Sa Jonas med veckad panna.Krille torkade bort en liten pärla av svett från pannan, blev tyst en stund och sa sedan:
Så här gör vi, vi lämnar allt i bilen och sen går jag ner igen inatt och hämtar säckarna när alla sover. Ge mig bilnycklarna.
Okej, du gör hur du vill. Jag går i alla fall hem nu och lägger mig. Jag mår fan inge bra.När Jonas kom innanför lägenhetsdörren sparkade han skorna i hörnet av hallen och gick sedan och lade sig på soffan. Han var trött och yr och behövde sova en stund. Men sömnen infann sig inte, hans tankar gick för fort för att han skulle kunna få ro. Han visste att det var något konstigt med hela situationen men kunde för sitt liv inte sätta fingret på vad det var. Han tänkte på hur Krilles tystlåtenhet under gårdagen skrämde honom lite. Krille var inte direkt känd för att någonsin kunna hålla tyst. Han tänkte på Polacken och hans avslappnade och öppna stil, han var verkligen en skön snubbe. Han tänkte på polisen, på Måns och han tänkte på bilen med allt gräs i som bara stod där på en obevakad parkering framför alla i området.
Alla Jonas tankar blev tillslut för mycket, det bara snurrade snabbare och snabbare i huvudet på honom ju mer han försökte slappna av. Han gav upp, reste sig och gick fram till datorn och slog på den. Han öppnade sin e-mail och han hade tre nya medelanden. Två av dom var reklam för penisförlängandepiller men det tredje var från Adam. Han började läsa mailet som på illa stavad engelska tackade för senast. Mitt i läsandet pep Jonas mobil till. Det var ett sms, i det stod: ”var är mina pengar. //Måns” När Jonas läst smset började han koka, hans ansikte skrynklade ihop sig, han tänkte: Den där lilla jävla råttan, den förbannade jävla råttan. Han lade ner mobilen i fickan igen och vände sig för att läsa färdigt mailet. När han kommit till botten av brevet började hans knutna ansikte sakta knytas upp igen, och den första antydningen av ett leende framträdde. Han skrev ett snabbt svar till brevet, hämtade reservnycklarna till Toyotan och lämnade sedan lägenheten igen.
Det hade blivit natt när Jonas tillslut nådde sina föräldrars sommarstuga. Han låste upp dörren och gick in. Det luktade dammigt och torrt där i det lilla torpet, alla möblerna hade överkast över sig och väntade i sin ödslighet på att vintern skulle komma och gå. Klockan var runt midnatt men här kändes tiden som om den stod stilla. Hans rygg värkte och fingrarna var stelfrusna. Han satte sig i en av sofforna utan att ta bort överkastet och bara vilade en stund. Just som han nästan somnat så ringde hans mobiltelefon, han svarade:
– Ja.
– Öj, det är Krille. Du, fan, vi har ett problem.
– Jasså, vad då, har du skitit i att betala Måns eller? Svarade Jonas utan att ge en endaste antydning om att han visste att Måns inte fått ett öre.
– Nej, vafan! Jag satte in stålarna men bilen är borta. Antingen så har den blivit snodd eller så har snuten varit här. Jag vet fan inte hur vi ska göra, den är ju skriven på dig.
– Nej, det är lugnt. Jag var tvungen att låna den. Jag har fan inte något att äta hemma så jag tog reservnyckeln och åkte ner till Statoil. Shit, du jag ringer upp dig, batteriet i min mobil håller på att dö. Sa Jonas och stängde av telefonen.Han reste sig från sin platts i soffan och gick fram till fönstret. Han såg på den röda Toyotan som stod parkerad framför huset. Han stod där en bra stund innan han började bära in säckarna i huset. Snart hade han fått in alla men han skulle bli tvungen att arbeta fram till gryningen med att hänga upp alla plantor och täta fönster från insyn.
Morgonen dagen efter åkte han tillbaka till staden. Han parkerade bilen där han hämtat den under den stora gula och enormt fula miljonprogramsbyggnaden. I bagaget hade han lämnat kvar dom säckarna som låg där när han tog bilen. Den kopparröda solen stod i väster och morgonstrålarna värmde effektivt upp den klorofyllstinkande bilen. Han satt där i bilen en bra stund och tänkte. Men tillslut fick han ett infall, klev ur bilen, låste den och styrde stegen mot trappuppgången. Vad han skulle säga visste han inte, han visste bara vad han inte skulle säga. Han skulle inte berätta om att Adam tipsat honom om det andra fältet, han skulle inte säga att han viste att Måns inte fått några pengar och han skulle aldrig, aldrig någonsin mer kalla honom vän.
SLUT
Finalist nr 2 är novellen: Rökrundan
Quote:William studerade sig själv i spegeln. När han var liten hade han inte brytt sig om hur han såg ut men med åren hade han blivit mer och mer medveten. William var en tämligen ful person. Hans kinder och ögon var insjunka, han hade en lång sne näsa men kronan på verket var ändå hans bleka finniga hy. Vilken djävla otur. Han slog sin knutna hand hårt ner i handfatet torkade argt sina händer på sin handduk och lämnade huset med oknytna skor utan att säga hej då till sina föräldrar. Det förtjänar dom, lögnarna. Han gick en bit på vägen tills han kom till skogsbrynet vilket han gav sig in i. Efter att ha gått cirka 20 fotsteg på stigen började han springa i ett rasande tempo. Hans adrenalin var skyhögt och han förstod att han var helt röd i ansiktet av frustrationen och löpning. Ilska och frustration frodades i ensamma och missförstådda Williams medvetande och ibland var det bäst att bara lämna huset för att slippa låta det gå ut över hans föräldrar och på det viset förvandla ilskan och frustrationen till en känsla av självständighet och upprymdhet. Ersätta instängd lukt och tristessartat surfande med gröna löv och vackert solsken.
William började bli lite trött och hans fart hade gradvis minskat till något som nu kunde liknas vid jogging. Han korsade cykelvägen när han hörde en bekant röst.
“Wille.”
Han stannade upp. Vad pinsamt att bli påkommen löpandes, inflummad i sin egen värld.
“Hej. Vad du springer du för?” frågade Elsa.
“Motion” sa William och smålog.
Elsa log tillbaka och närmade sig honom.
“Vart ska du då?” frågade William.
“Till Hanna och fika bara.”
“Trevligt”.
“Har du börjat plugga på provet än?”
“Nej. Har du?”
“Lite grann” svarade Elsa.
Elsa stod och skruvade på sig några sekunder samtidigt som William ritade en fyrkant i vägkantens sand med sin skosula.
“Men jag ska väl gå vidare nu. Du får ha det så bra.”
“Du med.”De skiljdes åt och William fortsatte på sin färd genom skogen, nu gåendes utan adrenalin. Tillbaks till tankarna igen. Elsa den djävla horan. Skulle hon visa honom kärlek skulle han älska henne men annars så skulle hon förbli död för honom känslomässigt.
På klassfesten för en månad sedan så hade han tagit sig samman. Han hade druckit fyra öl några groggar och var beredd att tala om för Elsa hur mycket han älskade henne. Han gjorde det. Det var första gången i hans liv han öppnat sig så för någon och det kändes underbart. Även om hon stötte ifrån honom skulle känslan av lättnad och alkoholberusad upprymdhet glädja honom för resten av kvällen. Trodde han. Hon sa att hon tyckte att han var schysst och sådär men att han inte var hennes stil. Hans lycka höll sig dock till han fann att Fredrik var Elsas stil. Så förnedrande, vilken känslokall fitta! Alltihop för att William var så ful. Det är smärtsamt när man påminns om sina evolutionära tillkortakommanden.
William passerade nu huset där Elsa bodde. Elsas mammas bil stod på garageinfarten, ensam och övergiven. Hon hade dött i en hjärtinfarkt för två veckor sen. Han hade inte tyckt det minsta synd om Elsa, även om han inte önskade livet ur hennes mor på något vis. Han sa förstås att det var “hemskt” precis som man säger när det står i tidningen om en fasansfull olycka men man ändå inte bryr sig. William var dock mycket bitter av allt medlidande som Elsa fick på grund av sin mors död. Han brukade fantisera om hur Elsa stod och pratade med några av sina väninnor om hur ful William var, för att sedan få upptäcka att han stod bakom henne. Att få se skammen i hennes blick, att få känna hatet strömma i ådrorna och att få gå därifrån utan att säga ett ord. Tillfredställelsen av att få ställa allting på sin spets, när nervositeten och oron försvinner och ersätts med lättnad och glädje eller ilska och hat.
De borde fröjdas över honom hans klasskamrater, han får dom att känna sig vackra med sin underbara fulhet. Det vet dom dock säkert inte om själva ens, utan tror snarare att han vore bättre som vacker. Ungefär som när man tittar på en dokumentär om ett vanskapt barn i tron att medlidandet i sig självt är orsaken till intresset när det snarare är påminnelsen om sin egen funktionsduglighet, tillsammans med den morbida fascinationen för naturens misstag. Tur att han inte är såpass ful.
William började närma sig målet för färden. Stenen med rak och slät yta ovanpå, helt ren från mossa och jord med ekens lövbeklädda grenar ovanför som skydd mot regn. Han satte sig ner och andades in ordentligt. Han tog upp jointen och tändaren ur fickan. Han tände på jointen och drog in röken i lungorna. Jointen brann likt den svenska flaggan, ett avståndstagande från det kollektiva medvedandet. Ett medvetande där William är en ful knarkare som borde tillbringa tiden på ett hem eller bakom galler om det ville sig illa. Problemet för William var att han var för liten för att kunna göra någon skillnad men ändå för stor för att kunna undkomma andras fördomar. För tillfället kände han sig dock fri och lycklig. Han hade inte något dåligt samvete för sitt rökande, han kände inte att han var skyldig någonting till samhället. Han kände på löven på ekträdet och en känsla av beundran infann sig. Han gick fram till stamen och tittade rakt upp mot lövkronan. Det var vi sådana här tillfällen som Willliam verkligen kunde uppskatta naturens storhet. Att allting som existerar är en del av den, även han själv. Ett enda stort samfungerande universum, lika underbart som skrämmande.
William började att sakta gå hemåt. Han kände lukten av grillrök och blev påminnd om att han var ganska hungrig. Hans mor hade sagt åt honom vi lunchtiden vad det var dom skulle få till middag men han kunde inte minnas. Han var ganska glad över att han inte mindes för det betydde kunde han ägna resten av hemfärden åt att fantisera om olika potentiella maträtter.
När William kom in genom dörren såg han in i köket att det var tacos som skulle ätas. Hans mor gick fram till honom och klappade honom på kinden.
“Var har du varit min söta pojke?”
“Ute och gått bara. När äter vi?”
“Om fem minuter.”William gick ner till undervåningen där hans toalett var. Han tvättade händerna noggrannt med tvål och vatten och tittade sig sedan i spegeln. Han var inte längre arg över sin spegelbild. Glädjen över att vara människa var starkare.
SLUT
-
3 Replies
-
rökrundan är bättre!
Kanske inte så här man skulle rösta… 😳
-
hmmm?
-
Polare
satan, den var bra
