-
Svammel om barnuppfostran
Jag har följt en koreansk programserie som heter Barndomens Mysterier, den visas på SVTs Kunskapskanalen och den tredje delen handlade om trygghetens betydelse för barns utveckling.
Jag tycker detta är väldigt intressant, dels för att man själv någon gång sannorlikt kommer bli förälder, men också för att jag ser många tonåringar bli mammor. Inte för att tonårsföräldrar behöver vara ekvivalent med en otrygg uppväxt för barnet, men det finns så mycket att vara aktsam med. Uttrycket karriärmamma är väl bekant och i många lägen finns det kanske inte alltid tid att ständigt närvara och ge barnet uppmärksamhet.
När barn blir stressade så bildas hormonet cortisol som kan vara skadligt vid bildandet av nya celler i hjärnan.De band som byggs till föräldrarna de första 18 månaderna, tryggheten och tilliten, är av avgörande betydelse för ett barns kommande sociala beteende.
Man pekade i programmet på hur viktigt det är att tillfredsställa barns behov när de skriker; trygga barn som kan lita på att få tröst, mat eller blöjan bytt utvecklar lättare ett beteende där det blir säkrare på sig själv och har lättare att lösa problem istället för att se dessa som hinder.
Trygga barn blir i större utsträckning i senare ålder valda till ledare, och blir mer “populära”.I en skolklass med sjuåringar genomförde man ett test där barnen fick lista tre klasskamrater som de vill bjuda på födelsedagsfest. De flesta barn fick 5-6 inbjudningar, en pojke fick överlägset flest inbjudningar medan 6 barn inte fick några alls. Man valde sedan slumpvist ut en grupp barn och kartlade deras uppväxt och föräldrarnas vanor noggrannt.
Det visade sig att samtliga barn som inte fått någon inbjudan alls hade haft en otrygg uppväxt, de hade av olika anledningar inte fått den uppmärksamhet och stimulans de behövde. De barn som hade haft en trygg uppväxt blev oftare valda när de i grupp skulle välja ut en ledare.Även detta med betydelsen av närhet togs upp. Barn som ryckts ifrån sina föräldrar vid väldigt tidig ålder och placerats på barnhem, utan någon känsla av närhet, blev bland annat apatiska och kunde utveckla spasmer. Jag har också läst om försök med kaninungar som visat att de faktiskt kan dö utan närhet och beröring. Vem som ger närhet menade man i programmet är viktigare än vem som ger barnet föda, detta illustrarades av (väldigt hemska) försök med en apunge.
Nu handlar det om barn i en väldigt tidig ålder, kan tänka mig att det blir en väldig balansgång senare för att inte kväva barnet i trygghet och kanske istället hämma dess utveckling. Olika barn behöver ju olika typer av stimulans.
Jag vet inte, det kanske är naivt att tro att man kommer kunna vara där hela tiden och bidra till sitt framtida barns utveckling, och ni som redan är föräldrar kanske ser en annan verklighet där jobb och hushållsysslor blir tvungna att komma i första hand?
Jag undrar också om detta med olika behov och betydelsen av trygghet är något som över huvud taget “lärs ut” av någon när man ska bli förälder? -
2 Replies
-
Sånna där sociologiska undersökningar är jag ofta tveksam till även om det låter mycket logiskt, knappast att de kan få med alla avgörande faktorerna i sina slutsatser.. Tänker främst på födelsedagsexemplet där. Det är ju så oooerhört mycket som är avgörande för att någon ska vara populär, och ibland blir det bara som det blir, fast Olle har rika omsorgsfulla föräldrar är det inte säkert att han inte bli mobbad enbart för sina gula dojjor liksom, för att sedan fortsätta av egen maskin typ.
Vad jag har förstått av ett par äldre vänner som nyss fått barn så släpps man mer eller mindre på egen hand direkt efter förlossningen, det verkar vara riktgt läskigt att bli förälder 😯 Men det finns ju föräldragrupper, barnmorskor och allt möjligt där man kan få hjälp och information men ingen obligatorisk “utbildning” eller nått. Men exakt hur det fungerar i praktiken vet jag inte än.
-
Kan bara säga att en normalt funtad människa alltid sätter barnet i första hand. Även fast jag har en hel del missbruk i min bakgrund så får vårat barn så mycket ömhet och uppmerksamhet att det äldre barnet som ändå är 7 år blir avundsjukt.
Nu har jag slutat röka, men jag kan ärligt säga att jag var en bättre förälder efter en joint (röker man för mkt så blir det givetvis inte bra). Jag kan släppa hela världen och bara älska mitt barn.
Givetvis så måste man gå på toan ibland även fast barnet skriker rakt ut, men i det stora hela så är det svårt att misslyckas även fast man inte har nån erfarenhet. Det räcker med kärlek, ni behöver inte vara oroliga för att skaffa barn!
peace
