Panikångest!

[reaper]

Ex-Pro-Smoker; känner igen det där… jag var livrädd att jag höll på att bli galen, att söka psykisk vård är något man tyvärr drar sig för eftersom man inte vill bli stämplad som psykfall.
Tog bara 2 dagar för mig dock innan jag började söka hjälp, vilket jag är otroligt glad att jag gjorde…
Hjärnan är ju ändå vårat mest invecklade organ, är ju inte så konstigt om vi skulle behöva söka vård för det ibland.

Synd att psykvården är så tabu på något vis.
Men för panikångest är det nog ingen risk att man blir inspärrad iaf 😉

[reaper]

Oj! har visst missat den här tråden.
Att läsa det du skriver är alldeles för bekant om man säger så.
Fick min första panik attack förra våren och kämpade med de ensam tills i höstas då det helt enkellt inte gick längre.
Fick kontakt med en terapeft, som hjälpte mig otroligt mkt, bla satte mig i kontakt med en ytterst skön och ickefördömmande
doktor, som även han förklarade att cb´n i sig inte var grunden till mina problem, det var alkohol.
panikångest uppstår ofta när serotonin nivån i hjärnan är låg och efter en fylla är den riktigt låg.
Hon fick mig även att öppna mig mer för henna än vad jag gjort för en enda människa innan och det var en så
otorligt befriande känsla varje gång man gick därifrån, just att få lufta all gammal skit som man haft inom sig,
så obeskrivligt skönt.
Kändes som jag gick på moln varje gång jag gick därifrån.
Har dock haft kompisar i liknande sitser som inte har haft samma tur med vem de fått träffa……………

Herr doktor skrev i vilket fall som helst ut sipramil (6 månader) och även sobril att ta vid akuta attacker (jag blev skogstokig…).
Cipramilen funkade bra på mig (delvis på grund av placebo effekten tror jag) och nu är det 2 månader sedan
jag slutade äta dom och träffa min terapeft.
Jag mår så otroligt bra, inga tankar att man ska tappa kontrollen och bli tokig, inga kvävningskänslor etc.
Ett tag var jag inne på att döden vore ett bättre allternativ än ångesten.

Det nästan jobbigaste med alltihop var att man fick se sig själv från en helt ny sida, jag har alltid sett
mig som rätt psykiskt stark, fel hade jag, uppenbarligen har man bara tryckt undan allt och sedan bubblade
det upp, omvärldens åsikter om ämnet är inte så kul heller.
“Det blir ju inte bättre för att du äter massa tabletter” “Jag tror inte på psykvården”
“det är bara att tänka possitivt så går det över ska du se” “så farligt kan det inte vara” “det är ju bara ett hjärnspöke” etc etc etc
Men det är ju lätt att snacka om man inte själv varit i samma sits.

Enda förändringarna i mitt liv sen innan panikångesten är 2 saker, jag kan BARA röka cb när jag är på bra
humör, är på ett tryggt ställe och med folk jag tycker om, annars blir jag LÄSKIGT nojjig.
Innan satt jag gärna och puffade på krogen etc, INTE nu!
Alkohol kan jag inte dricka alls längre, har gjort ett fösök och ångesten kom som ett brev på posten så fort jag vaknade dagen efter.
stå på dig!
Å andra sidan är jag en mkt trevligare människa nykter så det är väll ingen förlust.

Så allt jag kan säga är Hang in there, det kommer lugna sig.

[reaper]

mc5, tack för att du delade med dig av dina erfarenheter, är väldigt skönt att läsa om folk som varit i samma sits som jag själv är, speciellt när det har haft en så positiv utgång som för dig

Känner igen det där med att man skulle föredra döden… är själv ingen självmordsbenägen individ, däremot har jag haft ganska rejäl dödslängtan när det varit som värst.

Vad menar du med “skogstokig”?

Stort tack och mycket kärlek!

[reaper]

Precis. är själv heller ingen dysterkvisst med dödslängtan, förutom då.
Skogstokig? Jag menade närmast att när jag hade attacker så kunde jag inte göra något, inge gå,ligga,sitta,springa etc allt bara kretsade kring min förlorade förstånd (trodde jag då) och tankarna på att jag snart skulle dö. sprang alltså runt och hypperventilerade i lägenheten och var knappt kontaktbar.
Så jag fick sobril att kasta i mig när jag kände en attack på gång, hjälpte rätt så bra.

Största fördelen med att ha haft panikångest är att jag blivit av med många småfobier och smånojjor som jag hade förr..
Vet att det finns värre grejjer än att gå på anställningsintervju typ

[reaper]

Tack, nu förstår jag precis vad du menar.

När man väl har blivit av med sin panikångest, finns risken att det kommer tillbaka? Även om man håller sig borta från droger alltså.

[reaper]

Tjenare Vali!

Ang. din senaste fråga:
Jag tror panikångest uppstår när man gör ett genombrott i medvetandet vilket öppnar dörrar man inte riktigt kan hantera för tillfället. När du tagit hand om detta kommer ditt psyke vila på en stabilare grund. Men visst finns det risk att det bryter ut igen, men tror inte den är större än för folk som inte haft det. Kanske tom. mindre, men det beror förstås också på hur grundligt du reder ut problemen.

Ang. om du någonsin kan röka igen så tror jag säkert att du kan det, även om det kan ta tid. Jag själv drabbades av panikångest på samma sätt som du och kunde inte ens känna lukten av Cannabis utan att få panikkänslor. 6 år senare… tog jag mod till och rökte igen då jag kände att jag hade något ouppklarat med Cannabis, det gick bra och jag kan nu njuta av Cannabis, dock med stor respekt som gör att jag ibland inte kan njuta fullt ut kanske.
Så låt inte detta tynga dig just nu, vill du kunna röka i framtiden så kommer du kunna det. Men som du såklart vet står ju inte detta först på din dagordning.

Oroa dig inte, du är på väg att bli en starkare människa!

[reaper]

Hej igen!
Dags för en liten lägesrapport tänkte jag…

Har börjat må markant bättre, är en enorm skillnad mot de första veckorna. Idag t.ex. har jag kunnat vara ute så gott som hela dagen och umgås med vänner och flickvän samt åkt lite bräda.

Träffade min psykiatriker i tisdags igen och han sa att jag borde känna mig 90-95% bättre inom 4-6 veckor, men att det tar mellan 1 och 2 år att fullt återhämta sig.

Återigen stort tack till er alla för ert fina stöd, information samt erfarenheter som ni har delat med er av!

[reaper]

jag var med om nåt liknande men jag fick istället svårt att andas o har det fortfarande det var för över ett år sedan, jag röker dock cb när jag e full;P

[reaper]

Schysst tråd detta. En sjuhelvetes massa information! Nästan värd att sparas ifall det skulle inträffa mig eller nån annan känning nån gång

[reaper]

Kul att höra att det börjar vända för dig Vali!

[reaper]

Här kommer en liten uppdatering…

Jag känner mig bättre, men det går väldigt sakta framåt nu…
Något som får mig att må väldigt bra är min flickvän, när jag är med henne så tänker jag inte på min ångest mer än vid enstaka tillfällen… är jag ensam så har det sjunkit till att ta upp kanske 40-70% av min tid bara, vilket är en stor förbättring mot i början…

Medicineringen går fint, vissa dagar behöver jag inte ta någon Atarax alls längre… och ibland upp till 3ggr på en dag, vilket är en sjutusans till skillnad mot innan

Terapin går bra också, har fått papper av min terapeut som jag ska fylla i för att vi ska kunna kartlägga de automatiska tankar som utlöser det hela och byta ut dom mot andra tankar… Har ett papper med 5 kolumner på där jag fyller i
1. Situation, när? var? hur? osv…
2. Automatiska tankar, vilka tankar for genom ditt huvud och hur trovärdiga var dom?
3. Känslor, beskriv dina känslor
4. Alternativa tankar, finns det något alternativt sätt att se på situationen?
5. Utfall, Skriv ånyo ner känslorna från kolumn 3 samt ange eventuellt nya känslor och styrkan i dessa.

Samtliga kolmner bedömmer man hur starkt det ha varit på en skala från 0-100 (t.ex. panik 70, ensamhet 30 eller trovärdighet 50)

Vad som känns negativt är att jag har isolerat mig mer och mer från omvärlden och dessutom blivit väldans orkeslös… eftersom jag alltid mår lite sämre när jag går ut och umgås så blir det att jag håller mig inne.
Vet inte riktigt om det finns något annat sätt att få bukt med detta än att ta sig i kragen och gå ut… men vill jag verkligen det?

En annan sak jag har upptäckt är att jag TRODDE att jag hade jävligt bra koll på mina känslor förr… vilket jag inte alls hade, inte det minsta, jag tänkte väldans mycket och hade teorier om det mesta, men jag kände inte efter speciellt mycket.
Detta är dock något positivt som det här har gett mig, kommit i bättre kontakt med mina känslor och lärt mig tolka dom.

Flummigsomfan: Känner igen det du beskriver!! För mig är det ett konstant “flimmer” på allting, ungefär som bruset i teven när det inte är någon sändning fast det är inga färger på det… och overklighetskänslan sitter fortfarande i också.
Inte för att du ska lita till 100% på det jag skriver, men jag tror inte det är en tumör! Kan man få 50 olika symtom på panikångest bör man väl kunna få 2-3 av dessa utan att få resten?

[reaper]

Seroxat har gjort jävligt mycket för mig! Jag har nog tagit det i 3år nu.
Jag är mer som en vanlig människa nu, innan var jag ett nervvrak med sociala problem. Men det har blivit mycket mycket bättre.
Jag “rekommenderar” det varmt. Det verkar som du skulle behöva de som stöd ett tag. Du kan ju lägga ner de efter några månader. De flesta gör ju så. Fast det verkar som du mår lite bättre nu. Du klarar dig säkert jättebra utan massa tabletter

Kan tilläga att man blir lite skakig de första dagarna

Ang. overklighetskänslor så fick jag det ett antal veckor efter jag överdosade med 8 E och massa tjack. Det kommer med stor sannorlikhet att försvinna stegvis. Hatar sånna droger

[reaper]

Ang. overklighetskänslor så fick jag det ett antal veckor efter jag överdosade med 8 E och massa tjack. Det kommer med stor sannorlikhet att försvinna stegvis. Hatar sånna droger

Har inte med ämnet att göra, men varför ta dem då?

[reaper]

Hej Vali och andra i tråden. Jag har följt den här tråden från dess början, och jag är glad att den har kommit på tal så att säga. Jag fick själv någon slags form av panikångest i samband med att jag rökte för första gången. Var i Danmark på en klassresa förra året och hade bestämt att jag skulle röka. Hur, var å när sket jag ganska mkt i dum som jag var. Jag å några polare anlände till Chriss för att inhandla lite cb. Vi träffade en dansk kille i våran ålder på bussen till Chriss å han skulle själv handla, så han sa att jan kunde fixa lite bättre röka för ett rimligt pris. Jag tyckte att han verkade schysst så vi lät honom fixa den här joppen som han snacka om. Han försäkrade mej om att det inte var hasch utan gräs när jag frågade vad det vad i jointen. Ok. Vi rökte sen ett sällskap på fem, sex personer senare på kvällen i en ytterst omysig atmosfär, nämligen bakom ett café med massor av sopor och grådaskig betong. Jag var helt oberedd på hur ruset skulle kännas och rökte för full hals. Antagligen på tok för mkt. För det som sen följde var ingen höjdare. Det började med lite snurr i huvudet och känslor av att vara småberusad. Jag ville gå in på cafét där resten av klassen satt å söp. När jag sen öppnar dörrarna till stället så känner jag att jag inte mår bra. Inte alls bra. Det börjar flimmra för ögonen och jag känner mej knäsvag å kallsvettig, jag stapplar ut på trottoaren och lutar huvudet ner. Allting snurrar och det känns som jag ska svimma. Detta går över efter någon minut och jag lyckas sätta mej. Folk omkring mej undrar hur det är med mej och jag kan inte rikigt förklara. Det lättar lite och nu känner jag en fruktansvärd torrhet i munnen. En polare skyndar till med vatten. Nu följer en grymt nervös och nojig period på en timma ungefär. Jag kan inte koncentrera mej på något, allting blir oerhört starkt och alla intryck blir för mkt. Jag blundar och då snurrar det bara. Folk säger till mej att jag ska tänka på nått kul, men det går ju inte så bra. Så fort jag känner att jag mår dåligt så mår jag ännu sämre. Efter någon timma går vi in på cafét och jag sätter mej i en soffa. De fysiska symptomen är över. Jag känner mej dock helt asocial och nedstämd. Jag är normalt väldigt social och pratglad, även utan alkohol. Folk frågar hur det är med mej och jag viftar bort dom bara och säger att det är okej. Efter någon timma till av totalt introvert beteende så förmår jag mej köpa en öl. Jag köper några till och är efter ett tag lite småfull. Nu börjar jag känna igen mej och känner mej lugnare. Dagen efter känner jag mej helt okej, TROR JAG. För när jag kommer hem så börjar jobbiga saker hända. Jag känner mej orolig och nervös och jag kallsvettas litegrann. Jag kan inte koncentrera mej på något och så framträder en ganska påtaglig ångest. Jag har ingen aptit vid middagen, jag är storätare normalt. Den här oron följer mej hela veckan ut och jag tänker hela tiden på den, kan inte koppla av alls. Overklighetskänslor och förvirring följer. Detta håller i sig några veckor och jag överväger nästan att söka hjälp. Väntar dock och hoppas att det ska lugna sej lite. Det gör det tursamt nog också, men jag känner mej inte helt normal. Inte förens minst ett halvår senare till julen ungefär förra året så kände jag mej markant bättre. Jag hade återfått kontrollen över mina känslor på något vis. Idag är jag i princip helt återställd men har inte rökt nykter sen händelsen. Har rökt några gånger på Roskilde i år men kände ingenting, var väl för full antar jag. Jag vill bara säga att jag lider med dej Vali men jag tror också att du kommer bli helt återställd i sinom tid. Det som funkade för mej var att umgås med goda vänner och ta det lugnt plus att hålla mej sysselsatt så att jag inte tänkte på ångesten.
Sköt om er alla!

[reaper]

@Cothoga wrote:

Ang. overklighetskänslor så fick jag det ett antal veckor efter jag överdosade med 8 E och massa tjack. Det kommer med stor sannorlikhet att försvinna stegvis. Hatar sånna droger

Har inte med ämnet att göra, men varför ta dem då?

Vadå har inte med ämnet att göra? Snacka skit…
Det var när jag var yngre. Jag visste väl inte bättre..