Om smärtan av att göra slut

[franke]

Aj!

Sitter i samma sits men ändå inte.

Har haft väldigt konstiga förhållanden men onödiga bråk, otroligt mycket konflikter, och saker som gjort att jag inte kan lita på dem. Förhållanden har varierat o längd, som längst 3 år.

Är inne på 7:e månaden med den jag älskar otroligt mycket och hon som gör faktiskt allt för mig.
Jag har otroligt svårt att öppna mig, och inte vara som förr. Lätt hänt att man hela tiden ska vara i försvarsposition. . . Jag klarar mig inte själv, jag måste ha mål, med någon vid min sida. Hon behöver mig, jag behöver henne. Därför kommer jag aldrig att göra slut, skulle aldrig klara av det.

Jag förstår dig, du har hittat DEN, men då känns det fel istället.

älskar du verkligen inte henne?

Jag har lärt mig mer om förhållande nu än någonsin i mitt liv, att allt inte handlar om kärlek, mys och perfekta romantiska ting. Det ska funka i vardagen också, många saker som ska funka.

Älskar du verkligen inte henne?
Saknar du inte henne nu när du sitter själv och vet att hon inte mer kommer vara i din närhen, någon som kanske blir lite smått irriterad när du gör ditten och datten men som du ändå uppskattar för att hon bryr sig?

förlåt, vart onldigt dravvel från min sida, skickar iaf.

[MrBurns]

Tack Franke för att Du tog Dig tid att dela med Dig av Dina tankar. Det betyder mycket för mig.

Jo jag saknar henne, men älskar jag henne? Jag vet faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Att inte kunna säga om man älskar en person eller inte…

Jag är delad i två delar. Ena delen vill ha henne. Den andra delen vill vara fri. Den frihetliga sidan av mig vann idag. Om det är något att fira vete fan. Känner mig ganska usel.

[monsterkiller]

MrBurns wrote:

Varför gör det så ont att lämna henne när jag uppenbarligen inte älskar henne nog för att stanna kvar?!!

😥

Det är väl ganska uppenbart att du älskar henne väldigt mycket. För det första din smärta, den skulle du inte ha om det inte vore så. Dessutom, hade du inte älskat henne så tror jag säkert att du har fortsatt att träffa/umgås/vara med henne just för att det är bekvämt att ha någon när man behöver.
Så visst Älskar du henne. Men självklart så finns det olika sätt att älska någon på och i detta fallet så är det inte “rätt” sätt för ett förhållande.
Det är aldrig lätt att göra någon som betyder mycket illa. Men det är bättre det händer nu än att ni fortsätter bygga på något som inte kommer leda till glädje.
Sörj, gråt, må skit ett tag sen om det vill sej väldigt väl så kanske ni kan fortsätta som goda vänner. Ge henne tid att smälta och bearbeta sitt bara och jäkta inte fram ett försök att vara vänner. Ta er tid ifrån varandra, det kan behövas.
Men försök att inte se det som du har svikit henne, tvärtom har du gjort henne en tjänst som står upp och säger att det inte passar, istället för att fega och ha henne för att det är bekvämt när det passar dej.
Lycka till!

[franke]

Skönt att det gör lite att man lyssnar och svarar. . .

ska inte fråga för mycket men vad är det för frihet?

“jag älskar dig” är riktigt betydelsefulla ord, men betydelsen försvinner lätt idag. Att älska någon är så otroligt stort. Att säga dem är lätt, men att känna dem? ptja jäkligt svårt tycker jag. Va erat förhållande ett hinder för dig?
eftersom du inte var fri? eller är det tanken av att det bara är hon du ska visa fysisk och psykisk kärlek till som är tuff?

Jag och min tjej drömmer tillsammans otroligt mycket, framtida studier, hund, bil, barn, hus (!!!). ja, jag behöver de målen i ett förhållande, men sen. . . Är det verkligen hon jag vill detta med???

Jag och Nej.

Jag är fri att göra vad jag vill utan konsekvenser (förutom otrohet, lögner och kärlek till annan person)

Alla fungerar olika, men jag tänker iaf alltid så här, om jag gör den här saken, skulle jag acceptera att hon gjorde den saken?

På så vis är hon och jag lika.

Frihet. . .Jag har så många hobbys, många bollar i luften. Vissa saker kan jag bara inte göra hela tiden även fast jag vill det. Hon vill ha mig vid hennes sida, ibland gör hon mig sällskap med det som jag tycker är intressant och jag följer henne på det hon tycker är intressant.

Jag gillar teknik, bilar och motorer, hon förstår inte varför man använder kopplingen på bilen, likt förbannat så står hon där, frågar och är lite lagom nyfiken när jag honar ett block, svarvar om en del. “gör saker bättre”.
Vilken hon tycker är konstigt då bilen fungerar (haha)
Men då och då är hon där vid min sida och kollar.

När jag är klar, så åker hon med och ser min lycka i att “fan nu går den bättre, känner du?” eller när jag bara är tyst och belåten bakom ratten så säger hon “Nu går den ju riktigt bra, vad har du gjort?”

Haha aj nu får jag sluta igen . . .

[franke]

monsterkiller wrote:

MrBurns wrote:

Varför gör det så ont att lämna henne när jag uppenbarligen inte älskar henne nog för att stanna kvar?!!

😥

Det är väl ganska uppenbart att du älskar henne väldigt mycket. För det första din smärta, den skulle du inte ha om det inte vore så. Dessutom, hade du inte älskat henne så tror jag säkert att du har fortsatt att träffa/umgås/vara med henne just för att det är bekvämt att ha någon när man behöver.
Så visst Älskar du henne. Men självklart så finns det olika sätt att älska någon på och i detta fallet så är det inte “rätt” sätt för ett förhållande.
Det är aldrig lätt att göra någon som betyder mycket illa. Men det är bättre det händer nu än att ni fortsätter bygga på något som inte kommer leda till glädje.
Sörj, gråt, må skit ett tag sen om det vill sej väldigt väl så kanske ni kan fortsätta som goda vänner. Ge henne tid att smälta och bearbeta sitt bara och jäkta inte fram ett försök att vara vänner. Ta er tid ifrån varandra, det kan behövas.
Men försök att inte se det som du har svikit henne, tvärtom har du gjort henne en tjänst som står upp och säger att det inte passar, istället för att fega och ha henne för att det är bekvämt när det passar dej.
Lycka till!

Ritkigt bra sagt! 💡

[MrBurns]

Tack ska Ni ha killar. Det värmer verkligen.

Vad jag vill göra med min frihet? Vet inte riktigt. Hon kan vara så romantiskt lagd att jag känner mig kvävd. Jag förmår liksom inte ge Den där passionerade kärleken tillbaks till henne. Det känns som att den kärlek hon ger till mig åker ned i ett stort svart hål. Jag tar emot den men det strålar aldrig tillbaka något på henne. Hon förtjänar att vara lidelsefullt älskad. Dessutom har jag barn sen tidigare och känner mig ganska nöjd med det, hon vill ha barn med mig…kanske skrämmer det utökade ansvaret…vet inte.

Kanske det är så enkelt att anledningen till mina svårigheter är att när mitt senaste förhållande (alltså innan denna kvinna) sprack så krossade det hjärtat till smågrus.
Om jag psykologiserar lite kring min situation så kanske den smärtan har gjort att jag har svårare att ge mig hän och älska sådär besinningslöst som jag egentligen vill kunna göra. Nu är jag liksom ljummen i allt.

Jag vet att jag låter som nåt våpigt fruntimmer i nån tv-såpa. Men så är väl livet antar jag….en lång såpa där man är satt att spela huvudrollen. Det kommer dock ingen stämningsfull musik och teatralisk ljussättning i verkliga livet. Allt är bara vardagligt och som vanligt men ändå inte.

Tack igen för att ni lyssnar till en dysterkvist!

[franke]

MrBurns wrote:

Tack ska Ni ha killar. Det värmer verkligen.

Vad jag vill göra med min frihet? Vet inte riktigt. Hon kan vara så romantiskt lagd att jag känner mig kvävd. Jag förmår liksom inte ge Den där passionerade kärleken tillbaks till henne. Det känns som att den kärlek hon ger till mig åker ned i ett stort svart hål. Jag tar emot den men det strålar aldrig tillbaka något på henne. Hon förtjänar att vara lidelsefullt älskad. Dessutom har jag barn sen tidigare och känner mig ganska nöjd med det, hon vill ha barn med mig…kanske skrämmer det utökade ansvaret…vet inte.

Kanske det är så enkelt att anledningen till mina svårigheter är att när mitt senaste förhållande (alltså innan denna kvinna) sprack så krossade det hjärtat till smågrus.
Om jag psykologiserar lite kring min situation så kanske den smärtan har gjort att jag har svårare att ge mig hän och älska sådär besinningslöst som jag egentligen vill kunna göra. Nu är jag liksom ljummen i allt.

Jag vet att jag låter som nåt våpigt fruntimmer i nån tv-såpa. Men så är väl livet antar jag….en lång såpa där man är satt att spela huvudrollen. Det kommer dock ingen stämningsfull musik och teatralisk ljussättning i verkliga livet. Allt är bara vardagligt och som vanligt men ändå inte.

Tack igen för att ni lyssnar till en dysterkvist!

Nu förstår jag din situation bättre.
Sån är jag med, får för mycket kärlek som gör att jag nästan kan bli irriterad på den, men nu är “sommarlovet” över som ger mer egen tid så då kan man ge mer tillbaka, iaf jag. små kärleksting då och då.

Men jag förstår dig, till fullo. och det är inte lätt att överväga det ena å de andra.

snyfta får vi alla göra, inte bara kärringar på harpo.

Bara att skriva av sig kan ge än lite insikt.

Kanske era stigar går varsit håll för stunden för att senare korsa varandra, flätas ihop och bli en stor och bred skogsstig.
hoppas allt löser sig och smärtan går över
Må väl

[reaper]

😥 Är inte så bra på rätt ord för dig, tid är magisk.

love.

[Doktor_Knark]

Förnuftet är mäktigare än känslan. Kärlek är ett självbedrägeri som uppstår när man gör sig illusioner om någon och känslan avtar snabbt när verkligheten bit för bit blir det dominerande. Du kan alltså skapa känslan genom rent självbedrägeri, eller genom träning kanske man kan kalla det för att inte få det att framstå som negativt. Intala dig att du älskar henne, slå alla negativa tankar ur huvudet, fokusera dina tankar på det du gillar hos henne, tänk på henne när hon inte är med. Skapa en verklighetsbaserad romantisk bild av henne och er tillsammans. Genom att medvetet följa samma tankemönster om henne som man skulle göra med en tjej man är nyförälskad i, så skapar du samma känsla.

Börja säga det du skrev här till henne, fråga dig varför du känner så och tala om det hur sårande och elakt det än kan vara. Öppna kommunikationen, minsta skitsak skall vädras och ta emot hennes tankar om dig, dina fel och brister. Skrik, gråt, men kommunicera. Men din kommunikation måste vara ärlig inte bara emot henne utan dig själv, om du tycker hon är för fet, fråga dig om det är för att du påverkas av vad andra tycker och tänker och det är därför det besvärar dig. När allt väl har vädrats, så finns bara ärlig och rak kommunikation, kanske man inte har något till övers för varandra efter det. Men har man det så har man kommit varandra så mycket närmare, när man vet den andres mörka tankar, de som man oftast inte uttalar för de bara sårar. Då har man skapat en järnhård relation som klarar det mesta, där man kan tala om allt, även den mörka sidan.

Det uppnådde jag iofs genom att göra slut, då öppnades kommunikationen och jag kunde säga varför jag inte kunde vara med henne längre, det var rakt, det var inga känslor som skonades. Sen strula jag runt, men i slutändan insåg hur jävla bra hon ändå var. Insåg hur jävla förnedrande det var att vakna med nått jävla sneragg man inte ens visste namnet på i sin säng. (Visst man prövade seriöst också, men alla var så jävla töntiga och lagom.) Efter några år av självrannsakan och den inre resan, så kom jag krypande tillbaka, blev särbo med mitt X och har aldrig varit lyckligare. Nu är det vi, i en konspiration för att skapa en bra tillvaro för oss.

Jag önskar dig lycka till! Det är något med det plågsammaste som finns att göra slut, men att inte göra det, eller dra ut på det är ren ondska och själviskhet utan dess like. (Tjejer som dumpat mig har väntat tills de hittat en ny, det är jävligt fegt.) Det är inte lätt att hitta den perfekta kvinnan och man vet ofta inte vad man har förrän i efterhand.

EDIT: Jag vet att många tycker det är djupt oromantiskt att medvetet inducera kärlek genom att styra sina tankar. Men emot det ställer jag: Kärlek är för viktigt för att lämna åt slumpen!

[Teslakid]

MrBurns wrote:

Tack ska Ni ha killar. Det värmer verkligen.

Vad jag vill göra med min frihet? Vet inte riktigt. Hon kan vara så romantiskt lagd att jag känner mig kvävd. Jag förmår liksom inte ge Den där passionerade kärleken tillbaks till henne. Det känns som att den kärlek hon ger till mig åker ned i ett stort svart hål. Jag tar emot den men det strålar aldrig tillbaka något på henne. Hon förtjänar att vara lidelsefullt älskad. Dessutom har jag barn sen tidigare och känner mig ganska nöjd med det, hon vill ha barn med mig…kanske skrämmer det utökade ansvaret…vet inte.

Har du sagt detta till henne också? Kanske finns en möjlighet till nån liten lösning om ni pratar…

MrBurns wrote:

Kanske det är så enkelt att anledningen till mina svårigheter är att när mitt senaste förhållande (alltså innan denna kvinna) sprack så krossade det hjärtat till smågrus.
Om jag psykologiserar lite kring min situation så kanske den smärtan har gjort att jag har svårare att ge mig hän och älska sådär besinningslöst som jag egentligen vill kunna göra. Nu är jag liksom ljummen i allt.

Känner värkligen igen mig i detta, känner mig ljummen och likgiltig till saker ja förr fick en varm och pirrande kännsla av.. Är fortfarande öppen och litar på den jag är med, men känns som hjärtat inte vill öppna sig längre 😥

[Fightkuk]

Ibland kan tankar ställa till med mycket.
“Älskar jag henne?” kan bli jobbigare och mer invecklat än man tror.

Svaret är dock väldigt enkelt.
Om du trivs att vara med henne, om du känner dig trygg och hemma
i hennes sällskap, tycker om att överraska henne med god mat; ja då stannar man kvar. Det är att följa hjärtat istället för hjärnan. Det är dom
små sakerna man oftast missar.

För när man vaknar upp ensam och kokar makaroner till lunch så
känner man sig nog inte så “hemma”.

Följ hjärtat vännen! Om du mår bättre av att vara utan henne, ja då
är det dags att gå. Men om du tycker om att äta med henne, prata med
henne eller somna/vakna ihop, ja då är hon ditt hjärtas vän så då är det
väl inte så farligt att stanna kvar med den gulliga människan?

Hoppas du blev lite klokare. Jag är inte den som snöar in mig så mycket
på saker utan väljer att hitta enkla lösningar. Förlåt om det lät “drygt”
men jag vill bara underlätta för dig. :hippie: