-
Missbrukar vården i kaos? Läs mer från gp
Quote:Debatt 29/3
Socialsekreterare: Kaotisk förändring av missbruksvårdenAldrig trodde vi att vi skulle få se denna, på alla plan, nedskurna missbruksvård. Vi känner frustration och vanmakt när vi ser behoven av insatser och är så begränsade i vad vi kan erbjuda, skriver tre socialsekreterare.
Vi är socialsekreterare med lång erfarenhet. När vi började arbeta på 1970-talet var det en annan tid och inställning till de missbrukare vi arbetade för och med. Vi lärde oss av mer erfarna handläggare på gamla nykterhetsnämnden att det gällde att skapa relationer till dem vi arbetade med. De träffade ofta sina “gubbar” ute i det fria och kände deras familjer.
På den tiden fanns rejäla tvångsåtgärder att ta till om någon drack för mycket. (Då var ju alkoholen det helt dominerande missbruket).
Det fanns övervakning, där klienten regelbundet skulle anmäla sig för nämnden och resolutioner, motsvarigheten till dagens LVM-vård. Skillnaden mellan då och nu är att LVM-vård kan pågå maximalt sex månader medan en resolution kunde sträcka sig över en tid av upp till två gånger två år.
Under denna tid kunde missbrukaren komma hem på permissioner men vid förnyat missbruk kunde socialsekreteraren ringa och begära honom återförd.
Det var på ett sätt en hård tid för missbrukarna, de var till stor del i händerna på någon annan som bestämde över deras liv – men de överlevde oftast.
Under 70- och 80-talen fanns pengar inom vården och nya tankar och idéer i missbruksarbetet uppmuntrades.
Missbrukaren kunde uttrycka en önskan om att få åka till ett visst behandlingshem och såg vi då ett rimligt skäl så lyfte vi bara luren och vips var han/hon på väg för att “torka upp” en period. Det fanns också gruppverksamheter av olika slag, det ordnades läger och man gjorde sociala aktiviteter tillsammans. Det var själva klientarbetet som var det viktiga, kontakten med missbrukarna. Omhändertagandet var stort – i dagens läge kan vi säga “alltför stort”.
Under dessa år kom också missbruket av narkotika, främst hasch och amfetamin. Det bildades två läger; de som missbrukade alkohol och de som missbrukade narkotika. Det var stora motsättningar mellan dessa grupper. Missbruket började gå ner i åldrarna och alltfler missbrukande kvinnor uppmärksammades.
Nedskärningar
I början av 90-talet började nedskärningarna inom missbruksvården. Behandlingshem fick läggas ner då missbrukarna allt mer hänvisades till öppenvårdsalternativ.
Daglokaler byggdes upp där de kunde träffas, fika och göra gemensamma aktiviteter, ofta också duscha och tvätta kläder. Det fanns även olika arbetslag som gav möjlighet till arbete och sysselsättning.
Socialsekreterarna började bli mer medvetna om vad vård och behandling kostade, jämförde ‘olika behandlingshem och såg vad man fick för pengarna. Vi började upprätta behandlingsplaner som såväl missbrukaren som det professionella nätverket skulle skriva under och arbeta utifrån.
Vi vände oss alltmer till frivilligorganisationer för att köpa olika hjälpinsatser. Socialsekreterarrollen förändrades från att ha arbetat direkt med klienten till att bli en beställare/köpare av insatser. Ekonomin försämrades, delegationsrätten flyttades högre upp i hierarkin och datorerna gjorde sitt intåg.
Sammantaget medförde detta att arbetet blev alltmer administrativt.
Missbruket förändrades åter och det var inte längre antingen alkohol- eller narkotikamissbruk utan oftast ett allt kraftigare blandmissbruk.
Heroinet hade nu också nått Göteborg.
Ungkarlshotellen
Det blev svårare för missbrukare att få och behålla lägenheter. De gamla ungkarlshotellen lades ner och kommunen byggde upp Altboverksamheter.
I en tid med nedskärningar blev samarbetet med andra myndigheter allt viktigare för att gemensamt hjälpa missbrukaren. Socialsekreteraren blev något av “spindeln i nätet” för att hålla samman det professionella kontaktnät som arbetade för klienten och kom själv allt längre ifrån det ursprungliga klientarbetet.
Under 2000-talet har budget för missbruksarbete blivit allt snävare. Inom socialtjänsten har så gott som alla kringresurser försvunnit. Missbruksinstitutionerna blir allt färre, olika former av dagverksamheter har försvunnit och projekt för missbrukare läggs ner.
Sjukvårdens resurser minskar också för denna målgrupp vilket innebär att det blir allt svårare att få tillgång till avgiftningsplatser, terapisamtal och stödkontakter. Med en stramare budget värnar alla om sin specifika målgrupp och mycket tid går åt till att slussa runt missbrukarna mellan olika instanser.
Var är satsningen?
Samtidigt talas det mycket från regeringshåll om att man skall satsa på missbruksvården, det ska komma mer pengar från staten, men vi ser inget av detta.
Vad vi ser är ett ökat och kraftigt missbruk av främst heroin bland allt yngre personer, kraftigt ökande andel missbrukare med psykiska störningar, många äldre utslagna och udda människor samt olyckliga, ensamma personer som inte själva klarar sin situation. Människor som är i uppenbart behov av hjälp och stödinsatser!
Vem för deras talan idag?
Problemen blir ofta tydliga först när det inträffar något, när någon gjort sig skyldig till allvarliga brott eller när någon avlidit allt för tidigt på grund av att hjälpen varit otillräcklig.
Fler avgiftningsplatser
Vi behöver bland annat kunna erbjuda:
* Fler avgiftningsplatser och mer substitutionsbehandling för heroinmissbrukare
* Mer frivillig vård, såväl i öppna former som i slutna, innan endast tvångsvård återstår
* Rätt boendeform till rätt person
* Sysselsättning, för att ge personen en möjlighet att avhålla sig från missbruk och samtidigt få en tillhörighet och gemenskap
Aldrig trodde vi att vi som socialsekreterare skulle få se denna, på alla plan, nedskurna missbruksvård.
Vi känner frustration och vanmakt i mötet med dessa människor, när vi ser deras behov av insatser och är så begränsade i vad vi kan erbjuda.http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=208410
Dags fär en ändring av synen på missbrukare?? -
0 Replies
Sorry, there were no replies found.
