-
Manusutdrag, Pojken & kanariefågeln
Förklaring: Ett utdrag från manuset Pojken & kanariefågeln som jag publicerade online för några år sedan. Jag tänkte att det kunde vara underhållande läsning för någon. Stycket handlar om en trumresa, under ledning av karaktären Filip.
—
“Jag kommer slå taktfast i ett visst tempo”, förklarar Filip. “Ni ska leta upp ett ställe, ett hål i marken. Poängen är inte att ni ska ner i hålet den här gången. Försök bara hitta stället och kolla runt i omgivningen och lär känna platsen. Välj gärna en plats ni redan känner till och stoppa dit en grop eller ett hål om det inte redan finns där.” Filip sätter sig till rätta på golvet och plockar upp trumman i knät. “Jag kommer slå snabbare mot slutet. Det betyder att resan snart är över för den här gången. Gå tillbaka till hålet då och vänta där.”
Jag lägger mig ner på golvet och sluter ögonen och har ingen aning om vad jag ger mig in på.
“Gör vad ni vill, det finns inga fel. Säg vad ni vill, sitt och ligg hur ni vill.”
Trumresan är i gång.
Jag finner mig omedelbart vid ett ställe jag ofta besökte som barn. Ett berg inuti en tjock skog. Jag vet att det här är mitt ställe, jag känner till omgivningen och kan lätt återvända hit igen.
Det dröjer inte många minuter förrän trumslagen kommer snabbare och när Filip slutar trumma öppnar jag ögonen.
“Hur var det?” frågar han. “Det här var en första provtur.”
Både Alex och jag förklarar att vi hittade ett hål i marken och att vi försökte komma ner i det men misslyckades.
“Det kommer vara enkelt när tiden är rätt för det”, säger Filip. “Ni kommer inte att stöta på några hinder. Ni kommer att glida ner i hålet utan motstånd.”
Vi pratar vidare om saken medan Filip rullar en joint av det klibbaste gräs jag någonsin har sett.
“Det kan ta bort pressen och kraven, och öppna er … och mig”, säger han och ler medan han sätter fyr på gräset. Han cirkulerar jointen till Alex som tar emot den och drar två djupa bloss och skickar den till mig, och utan att tänka på det gör jag likadant. Vi skickar runt den tills den är slut.
Det är jobbigt att dra ner rök i lungorna men jag trycker undan känslorna och ber röken att stanna i lungorna några sekunder innan jag släpper ut den igen.Filip tar upp trumman i knät igen medan jag den här gången beslutar mig för att sitta upp, med stöd mot väggen. Det känns bekvämare.
När trumslagen åter går igång uppträder blinkande ljusfenomen på mina ögonlock. Jag är tillbaka vid foten av berget, vid hålet jag tror finns där. Trumman skickar chockvågor genom min kropp, och vid varje slag blinkar ett ljus framför mig och jag skakar till. Och utan att ens försöka glider jag ner i hålet.Stunden efteråt färdas jag i ljusets hastighet genom en tunnel som leder svagt neråt. Jag försöker kontrollera hastigheten men känner mig styrd av något annat. Jag känner paniken av att förlora kontrollen komma krypande medan någon säger: “När allt är igång ska ni inte kunna stanna det.” Jag nickar stillsamt och slappnar av i vetskapen att jag är på rätt spår.
Färden genom tunneln fortsätter. Det finns inget ljus, blinkningarna har slutat, samtidigt är det inte mörkt. Medan jag betraktar jordtunneln jag färdas genom drar något tag i mig och släpar ut mig i ett stort öppet rum, en svagt neonbelyst grotta.
Jag svävar i luften och betraktar ett enormt lila slott som jag tycker mig känna igen. Dess väggar är gjorda av ett glasliknande material, och jag sitter fast i luften och betraktar dess form och skönhet. Det finns varken fönster eller dörrar men jag vill in och undersöka borgen från insidan och försöker hitta en ingång, men misslyckas. Jag tillåts inte att komma in oavsett hur mycket jag än försöker. Jag ser tankarna framför mig: “så det här är allt? Ett glasslott jag inte kan undersöka? Det kommer inte att hända något mer?”
I samma stund öppnar sig marken och sväljer mig.
Jag faller från taket och landar på ett stengolv i en ofantlig lavagrotta. Grottan är definitivt flera kilometer tvärs över, trots det kan jag se de guldpläterade väggarna på andra sidan. Den här grottan är enorm i jämförelse med den där glasborgen fanns. Stengolvet, en bred och upphöjd gång, slingrar sig fram och tillbaka över ett puttrande lavabad. Det bildar uppifrån sett ett fyrspeglat korsmönster, och i varje av de fyra hörnen finns ett stort, brinnande eldfat. Runt eldfaten dansar halvmeterhöga, blå fåglar med slamrande cymbaler i händerna. Jag skrattar och stannar till för att leka och dansa med dem en stund. Fåglarna stannar upp, och splittras upp i ännu fler, innan de återupptar dansen och sprider ut sig för att täcka varje gång och öppning i stengolvet.
Jag själv sitter numera ovanpå en järnbur, placerad någonstans på stenarna, och flytande på golvet en bit bort, likt en lavaström, glider en parad av fåglar förbi. De bär på något … ett kors, eller kista … Däri ligger en människa.
De håller en ceremoni för människan. Byltet transporteras vidare för att slutligen sväljas av ett hus. Jag kikar in genom taket och inser att detta är ett krematorium. Människan vänds upp i lodrätt ställning, och i bröstet syns en öppning. Fåglarna nickar till varandra medan de fraktar fram en stålkub. De öppnar en lucka i kuben och där inne ligger ett pulserande hjärta, inte ett människohjärta men något snarlikt.
Det är jag som är människan de har burit fram, ändå betraktar jag allt från taket.
Blinkade ljusfenomen dyker upp igen och färgar min syn i samma takt som hjärtats slag.
Fåglarna lyfter varsamt ut hjärtat och stoppar in det i bröstet på människan, och i samma stund inser jag att det alltid har funnits ett hål där – något har alltid saknats.
Grå sand rinner ur munnen på människan samtidigt som ett sprakande brus hörs. Sanden blir snart trögflytande och övergår i ett svart slem, nästan som flytande asfalt, och bruset förvandlas till ett skärande skrik.
Människans brösts sluter sig och ljusfenomenen och ljuden avtar samtidigt som slemmet tar slut.
En varm känsla jag aldrig tidigare har känt sprider sig i mig. Jag har både lämnat av och samtidigt fått något annat. Något inuti mitt bröst värmer mig och fyller upp tomrummen. Jag vet att bra saker kommer hända mig, någonstans, någon gång.
Människan sänks sakta ner i lavabadet och jag är åter ute hos cymbalfåglarna.
Väggarna sluter sig samman till en och jag följer den. Den slingrar sig vidare och bildar plötsligt ett rum. Väggarna är kala, inte ett ljud hörs, och överallt kryper stora skuggor omkring. I mitten av rummet ligger en enorm fågel, som dem utanför, men tiofalt gånger större och mörkblå i färgen. Den ställer sig upp och lägger huvudet på sned.
Du har kommit hit för att säga något, säger den utan att yttra ett ord.
Har jag? Och varför vet jag att det här kommer att påverka fortsättningen av mitt liv?
“Ska jag göra det för pengarna?” Jag inser att fel fråga kom ut först.
Fågeln ruskar på sig, skakar långsamt på huvudet och lägger ner det på sned igen. Halva dess kropp blixtrar till och skiner upp och fortsätter att lysa så.
Delvis rätt, jag visste det.
Jag ser det tydligt.
Jag plockar fram orden och säger dem, och det är inte längre en fråga.
“Ska jag skriva?”
Fågeln ruskar åter på sig, först långsamt och sedan allt snabbare. Den sträcker ut huvudet och skjuter ut vingarna och exploderar i det starkaste av ljussken. Samtidigt ökar trumslagen i tempo och styrka. Det är dags för avfärd.
Jag reser uppåt genom grottan, genom massivt berg, åter igen i ljusets hastighet.
Boom, boom, boom.
Resan går i en rät linje uppåt och jag passerar upp och ut ur hålet i vad som verkar vara en repetition och loop av sig själv hundratals gånger om.
Upp genom hålet, in i mer berg, upp genom hålet.Just när jag tror att jag kommer kollapsa av utmattning slutar trumslagen och jag faller ner på marken vid berget, strax intill hålet, där resan började.
-
0 Replies
Sorry, there were no replies found.