Lite tankar om grupperingar
Jag ICQ:ar just nu med en god vän som jag bearbetar nästan jämnt (som alla mina stackars vänner… 😳 ) med argumentation kring det här med en legalisering / avkriminalisering av cannabis. Han är en “motståndare” samtidigt som han är väldigt liberal, han har alltså inte sagt upp bekantskapen med mig eller något utan vår vänskap är oantastad. Han vägrar dock benhårt gå över på min sida eller för den delen testa. Jag respekterar detta och är för övrigt oerhört trött på folk som ska “hetsa” eller övertala folk att testa vad det än må vara. Samtidigt så är det ju så att vissa bra saker skulle man aldrig gjort i sitt liv utan övertalning…
Här finns en skillnad mellan min alkoholdebut och min cannabisdebut. Min alkoholdebut föregicks av ett stort motstånd hos mig, jag betraktade fyllon som idioter och såg ingen nytta alls med det. Öl var äckligt och sprit äckligare. Jag stod emot grupptryck effektivt gällande alkohol och tobak, ända tills en före detta kompis vid en skolavslutning (då jag, jajamen, var typ 18 år) bjöd på öl. I det läget vågade jag inte styvnackat stå emot.
När jag testade cannabis första gången så var jag på segelsemester i Kroatien och en god vän gick för att hämta eld på en bar. Han kom tillbaka, vinglig efter hårt krökande, med en sejdel i ena handen och ett litet berg med gräs i den andra. Detta hade han köpt av en mystisk kroat i en gränd… smart va? Hur som helst, jag var heltänd, jag var oerhört nyfiken och ville genomföra detta experiment. Det var relativt lyckat, i alla fall dag två (det var ett BERG I tell you!) då jag tydligen höll låda mycket länge.
Sen dess har massor hänt. Det här var alltså två somrar sedan och sommaren efter så började jag röka lite med några kompisar. Sen visade det sig att minst 50% av min bekantskapskrets som jag känt sedan 1997 ungefär röker gräs och tycker det är finfint. Människor som jag stått mycket nära. Skräcken är tydligen stor för att berätta sånt.
Hur som helst, grupperingar.
Ett problem är ofta att man tror att grupper är eller kan vara homogena. Det stämmer inte. Vi på det här forumet kan inbilla oss att vi har massor med saker gemensamt, men i princip det enda vi har gemensamt är att vi någon gång brukat cannabis. Se bara varje tråd där någon råkar nämna orden “kommunism” eller “liberalism”. Folk är ju faktiskt inte ens överens om vad de orden innebär, vad de står för, om Pol Pot var commie eller bara galen eller om liberalism står för förtryck eller frihet. Här råder alltså den felaktiga uppfattningen om att en grupp med människor någonsin kan betraktas som homogen. I Sverige ser man det ofta, i tidningarna kan man läsa om “andra generationens invandrare”. För er som inte visste det så är det alltså en person född i Sverige som har svenskt medborgarskap. I MINA ögon är det en svensk. Lika svensk som du och jag och definitivt mer svensk än ett skinhead. Vad är det för en grupp egentligen? Ja, det kan vara kongolesättlingar, fd jugoslavättlingar, jänkare, britter, finnar, norrmän, polacker, ja, kort sagt så kan deras föräldrar komma från exakt var som helst. Och det här har man mage att klumpa ihop i EN grupp, andra generationens invandrare.
Det här blir till problem då man hävdar att man t.ex. har 95% av svenska folket bakom sig vad gäller den rådande narkotikapolitiken. Man antar att det är en homogen massa vars åsikter i frågan skiljer sig försumbart från varandra.
Man antar även att alla som någonsin prövat cannabis eller numer röker cannabis är en homogen grupp. Att alla heroinister är det också.
Jag kan exemplifiera med en tanke från porrdebatten som följde efter Alexa Wolffs vedervärdigt dåliga “dokumentär” (härskarteknik, förlöjliga motståndaren…) om pornografi. De socialdemokratiska kvinnornas ordförande Inger Segelström och många många fler gav uttryck för att det finns ett slags homogen sexualitet som råder bland kvinnor, där INGEN kvinna kan njuta av sperma i ansiktet, analsex eller hårda tag. Detta har sedan spillt över i våldtäktsdebatten och man kan läsa nyanserade påståenden som att “en kvinna aldrig skulle vilja ha sex med fem män samtidigt”. Det här är förstås kvalificerat skitsnack. Kvinnor är inte heller, lika lite som någon annan gruppering i samhället, en homogen grupp. Det kvinna A tänder på kan vara väsensskilt från vad kvinna B tänder på. I våldtäktsdebatten kan man ändra påståendet lite för att det ska stämma bättre till: “en kvinna skulle aldrig vilja bli våldtagen av fem män samtidigt”. Om man tittar på Ingers påståenden om vad “kvinnor” tänder eller inte tänder på så verkar det inte alls stämma med mina egna ovetenskapliga erfarenheter.
Kontentan är att det räcker med att EN individ avviker från gruppen för att den inte ska kunna betraktas som homogen och det tror jag, det är min tes, att det kommer gälla alla grupper i princip hur liten den än är och hur enkel frågan än är.
Varför svamlar jag om det här då? Jo, därför att den politiska idén som vårt ledande parti i Sverige presenterar BYGGER på att hela svenska folket är en homogen grupp. Göran avslöjade sig själv i detta i partiledardebatten innan valet där han inför ett dilemma av “avvikande” natur helt enkelt konstaterade att det inte fanns utrymme för individuella behov. Det gällde såklart familjen som inte ville ha barnet på dagis och istället ville få de pengarna som ersättning för att gå ner i arbetstid. Kostar lika mycket för samhället, men individen väljer.
Det här gäller såklart inte enbart sossarna utan präglar också mycket av vårt eget tänkande. Jag slår mig sakta men säkert fri och inser att allt vi kan hoppas på är att vi kan bygga ett samhälle där man respekterar varandra och inte förtrycker de åsikter som andra kan ha. Nyckeln till alltihop får man väl nästan påstå är kompromisser. Jag önskar att den politiska viljan var att man alltid skulle nå en kompromiss som tog hänsyn till ALLAS behov och önskemål.
I den narkotikapolitiska världen skulle det betyda att man faktiskt tog hänsyn till att det finns oproblematiskt, experimentellt bruk (som Ted Goldberg hävdar) och lämnar plats för det i lagrummet. I Sverige gör man ju inte det, utan politiken baseras HELT på homogena idéer: alla droger är lika tunga, det finns bara missbruk och allt drogbruk rör sig på en stege där det blir tyngre och tyngre.
Vad vi måste göra är att förändra synen på samhället. Vi kan åstadkomma stora saker tillsammans, men alla måste inte hålla med. En idé som förutsätter att alla tycker likadant är felaktig. Den idé som istället förutsätter att alla inte kommer foga sig och tycka att det är bra är i så fall bättre utrustad för överlevnad.
Jag tror att det beror på en övertro på 51%-demokrati. Det inser väl var och varannan att om endast 51% anser att ett förslag är bra så kommer de resterande 49% bli hyggligt missnöjda om man ändå genomför förändringen. Detta gäller vid vilken procentuell fördelning som helst. Jag menar, i Nazi-Tyskland var säkert en majoritet av folket någon gång för en “lösning” på judeproblemet, men det gjorde nog inte judarna nöjdare.
Vi ses i Roskilde.
//Tommie
- 3 Replies
Mycket bra skrivet och ett nöje att läsa. Allt är inte svart och vitt. Om du såg debatten i SVT (Där Alexander Bard och Björn Fries medverkade.) för någon vecka sen där en doktor yttrade sig med ett riktigt jävligt argument som löd ungefär såhär: “Jaha, men vem har mest rätt? Jag har ju hela svenska befolkningen bakom mig!”
Homogenitet i någon form är vad alla stater bygger på och nästan det enda som ens rättfärdigar hela nationssystemet, som jag för övrigt motsätter mig till fullo. Att det skulle finnas någon speciell “svenskhet” är därför grundläggande i hela retoriken, på samma sätt som att droger skulle vara främmande för denna “svenskhet”. Allt detta hör ihop med snacket om andra generationens invandrare etc, och droger som ett invandrarproblem.
Väldigt fint och välskrivet inlägg
Kan inte mer än hålla med dig… och komma med en liten vinkling… Är det inte helt enkelt så att politikerna har vidgat det intresseområde som de haft till att börja styra folket till att bli mer homogena (med lagar osv). Och sedan sätta lag på lag för att stävja den personliga friheten ytterligare… Visst att ha lagar mot “brott” som skadar andra människor eller deras egendom är ju ett måste , då alla inte är snälla och villiga att kompromissa… Men att ha lagar som begränsar oss till en viss livstil kan ju inte bli annat än galet.
För hade det bara handlat om att “hjälpa” dem stackars knarkarna så hade systemet varit mer hjälpande än skälpande som det är nu
eller är jag ute och cyklar?
Log in to reply.
