Känner mig som ett barn på julafton varje skörd

[Zac_McKracken]

Hehe, ja det är magiskt.
Dock efter en timma trimmade brukar jag ledsna totalt.
Fast när allt ligger nerpackat på kurering,
det är nog bästa känslan för min del.
När man luftar burkarna och känner doften …aaah :wacko:

[H]

Det här med att börja trimmandet.
jag blir sentimental och inte glad för fem öre.
Här har man närt ett LIV i ett X antal månader, och hux flux så ska man bara klippa ner denna vackra, levande, underbart doftande växt för ens eget personliga nöjje.
USCH! Så hemska vi är!

Nae, skämt å sido.
Jag bli sentimental, för jag hamnar mina växter nära.
jag benämner dom som mina barn där till.
Men som Zac skriver, när allt ligger redo för det sista steget, när dofterna bara sprids och sötman når smaklökarna då man vädrar burken.
Det bara vattnas i munnen!

[DoctorDoom]

Håller nog lite mest med hövdingen. Har bara skördat en gång och det var katastrof.

Känslan jag fick var:
stolthet över att jag ändå fått fram något
belåtenhet över att jag kan och kommer lycka i framtiden
sorg över att min små älsklingar inte kan leva för evigt, blev som en familje medlem som reser iväg. Inte kul alltså.
förvirring, jag planterade ju nya frön som började växa men innan dom tittade upp vart det lite snurrigt. Som tomhet , ett mellanrum mellan bra och dåligt.

Jag gillade verkligen mina thai plantor även om dom inte gick att röka och hela odlingen var verkligen ett misslyckande. Om man ser till 100% på slutprodukten och inget på resan och lärdomen jag drog av hela grejen

Min dagbok kommer snart. Kan inte hålla på bilderna längre utan när den första/största plantan blir skördad kommer dagboken

Peace

[sillstryparn]

Hej

För några månader sedan började även jag odla hampa och hittade naturligt hit till swecan. Jag har följt många trådar och guider om teknikaliteter kring plantor, utrustning osv. Men nu när det börjar dra ihop sig till skörd känner jag mig sorgsen över att skära sönder mina små gröna, samtidigt som jag vet om att jag skulle känna mig betydligt tryggare utan odlingen i mitt rum. En väldigt ambivalent situation.

Jag har alltid haft lätt att knyta känslomässiga band till växter och har blivit nere när någon av mina vanliga plantor har dött pga undervattning eller något liknande. För några dagar sedan klippte jag av några buds med en sax för att tjuvröka lite, och fick gå resten av kvällen ledsen för att ha stympat min hona. Under odlingens gång har jag vid flera tillfällen haft mardrömmar om att plantorna skulle ha bränts sönder, ha välts av vinden, ha kvävts av dåligt luftflöde etc.

Med denna tråd undrar jag nu hur emotionellt knutna andra odlare blir till sina plantor, hur ni förhåller er till slakten och hur ni eventuellt bearbetar den.

[MOD]Detta inlägg utgjorde tidigare en egen trådstart. Då ämnet är snarlikt bakades det nu in i den här tråden istället. Det är inget vi gör i vanliga fall men det kändes som att passade in i denna tråd.[/MOD]

[H]

@DoctorDoom wrote:

Håller nog lite mest med hövdingen. Har bara skördat en gång och det var katastrof.

Känslan jag fick var:
stolthet över att jag ändå fått fram något
belåtenhet över att jag kan och kommer lycka i framtiden
sorg över att min små älsklingar inte kan leva för evigt, blev som en familje medlem som reser iväg. Inte kul alltså.
förvirring, jag planterade ju nya frön som började växa men innan dom tittade upp vart det lite snurrigt. Som tomhet , ett mellanrum mellan bra och dåligt.
e

Precis mina tankar, det är så jävla bittersweet så det är inte sant!