Jag = prostituerad
Ok, så här är läget. Jag har uppehåll sedan nyår. Utan större problem, förutom lite svettningar och vissa svårigheter att slappna av. Men som så ofta när jag tar uppehåll, så tänker jag en del. Jag har för tillfället fastnat lite grand och skulle gärna ta emot lite nya infallsvinklar.
Jag funderar lite över livet i stort och vilken väg jag ska ta för att må så bra som möjligt. De senaste åren har jag satsat på “karriär” och att försöka skapa en stabil ekonomi och en materiellt behaglig tillvaro. Vilket jag uppnått. Anledningen till att detta känns viktigt för mig är troligtvis eftersom jag växte upp under “fattiga” förhållanden samt har känt på hur det är att gå utan mat 2 veckor i månaden etc. Det är en grym stress att konstant oroa sig för ekonomi och hur fan man ska klara mat och hyra etc. För att inte tala om “skammen” över att aldrig vara lika “fin” som andra människor.
Å andra sidan så vet jag att jag mår som allra bäst när jag fokuserar på relationer, natur, skaparkraft och kroppsarbete. När status betyder noll och andra bedömer mig enbart utifrån mina personilga egenskaper. Enkla och robusta förhållanden materiellt sett, men med ett överflöd av värme, närhet och kärlek. Att vara med likasinnade som vill vara glada och sprida glädje och tolerans.
Eftersom jag inte kan se hur dessa båda drivkrafter någonsin ska kunna samverka, så har jag valt att dela upp mitt liv i etapper. Under några år så satsar jag på att spela med i systemet, och försöka samla på mig så mycket pengar mm så att jag sedan kan “köpa mig fri”. Med det menar jag t ex att köpa en liten bostad utan lån så att jag slipper vara slav under banken. Kanske anlägga ett litet jordbruk och ett hönshus. Poängen är att jag ska kunna klara mig själv utan stora inkomster. Jag vill bryta mig fri från det system som är konstruerat så att vi alla är mentala “slavar” som spenderar livet med att, likt idioter, springa efter ett knippe “morötter” i form av pengar och status. (För att inte tala om falskt beröm och ryggdunkningar som man får, när allt de egentligen bryr sig om är hur många kronor jag tjänar in åt dem som redan är rika och feta.)
Problemet är att jag aldrig vågar ta steget fullt ut ur ekorrhjulet. Jag kan inte förlika mig med tanken på att ge upp allt som jag kämpat så hårt för. Jag börjar tänka i banor som: “Hur jävla kul är det egentligen efter 6 månader i en liten stuga i skogen utan bil eller möjligheter att resa eller andra hobbies som trots allt kostar pengar??”. Jag börjar tänka på barn och sådant som kräver trygghet och stabilitet. Inte fan ska mina barn (som jag trots allt vill skaffa) tvingas uppleva samma saker som jag gjorde. Jag vill leva annorlunda, men samtidigt ha tjockt med pengar att daska i nyllet på dem som vill sätta sig på mig. Jag vet att detta säkert är att likna vid en pervers böjelse, men få saker går upp emot att t ex gå in i en “fin” affär i “sunkiga” kläder… att bli dömd och nedvärderad och placerad i fack. Och sedan köpa det dyraste dom har att sälja bara för att se hur dom översköljs av skam och genomgår en fullständig personlighetsförändring. Det är så skönt att (mentalt) pissa på alla fega, ryggradslösa vardagsfaschister.
Problemet är att jag till viss del känner att jag prostituerar mig för att ha möjlighet att göra detta. Känns lite som att lösa ett problem genom att skapa ett annat.
Någon som känner igen sig?? Var har ni hittat balansen (om ni nu har gjort det)?
I mitt liv träffar jag bara människor som antingen föraktar pengar för att de är fattiga (fast de egentligen gladeligen skulle sälja alla ideal om de haft en suck att tjäna bra med $) ELLER människor som har det gott ställt och utgår från att alla som INTE har pengar är avföring. Finns det någon här som HAR pengar men ändå väljer att leva i “fattigdom” enligt “hippieideal”??
- 33 Replies
Känner igen mig på pricken! Ligger några år efter dig bara men är i samma tanke bana..
Vill köpa lite skog en dag och timmra en liten stuga där nära någon naturlig källa så jag har tillgång till vatten och sen odla lite mat och jaga lite när det är sesong för det.
När jag pratade om detta med minna föräldrar sa min pappa också att jag säkert kommer tröttna på det efter en stund, men jag tängte då, vad är det egentligen för skillnad? Vore det inte änu drygare att slava inom systemet och tvingas va på jobbet 9 timmar om dagen 5 dar i veckan för att inte förlora allt man äger?Ju mindre man har, desto mindre har man att förlora, och har man inget att förlora är man 100% fri.
Men har man en hyfsad summa pengar på ett konto med bra ränta (var hittar man ett sånt nu?) och lever i princip gratis, så kommer man inte ha några större ekonomiska problem när man skaffar en familj. Går ju att lägga in några tusen i nån fond när barnen föds och ge dom dessa pengar när dom fyller 18.
Edit: Skog är ganska dyrt och kostar ca 3-5 miljoner för runt 50 hektar, men man får igen en del av dessa när man hugger ner en del och säljer virket. Vet inte hur stor marknaden för hampa är heller, men om man får tillstånd för ett mindre plantage så kanske även det kan dra in lite pengar.. + allt man kan göra av det själv.
känner igen mig här också. Brottas dagligen med tankar om att jag vill leva enkelt samtidigt som jag drömmer efter rikedom och ekonomisk självständighet.
Jag vill inte vara en del av det kapitalistiska systemet men visst faan har jag mina pengar i diverse aktier osv.
Känner mig ibland som dubbelmoralen själv så att säga.Ekonomisk självständighet behöver dock inte betyda att man har flera miljoner på kontor, jag kom å tänka på det för några veckor sedan, att för min del skulle 10 000kr i månaden efter räkningar räcka mer än väl till allt jag “behöver”.
Jag förstår hur du menar JimRob, men jag tycker du kan släppa tanken på “hämnd”. Det kommer alltid finnas människor som kompenserar att de själva mår skit genom att ta ut det på andra. Fokusera på dina mål!
Jag tycker du har på pricken hittat det som ger livet verklig glädje och du sammanfattar ditt dilemma på ett bra sätt. Men kanske du pendlar lite väl mellan ytterligheter? Du kan faktiskt göra en kompromiss.
Du verkar ju kunna tjäna pengar, så mitt råd är att bara hushålla med dem helt enkelt. Ifrågasätt alla inköp av prylar som “alla andra” har. Måste man ha platt-TV, PS3, iPod osv DIREKT, bara för att det finns på marknaden? Kolla över matförbrukningen och lär dig laga enkel men god husmanskost, det skulle jag gissa att du redan kan? En billig bostad är väl en skitbra idé, du har ju kommit långt redan i hur du ska förverkliga det du eftersträvar!
Fråga dig själv om du verkligen behöver skippa jobbet helt och hållet för att känna dig fri? Du kan kompromissa. Är det andra människor som fått dig att tro att det enda som är värt något är att “jobba utav helvete”? ..eller att jobb alltid är “ekorrhjul”?
Dina barn behöver inte få det som du hade det bara för att du väljer en livsstil baserad på omtanke och närhet istället för prylar och status. Lösningen är en balansgång, för du kommer helt riktigt att behöva pengar för att ge barnen ett bra liv.
Hur charmigt det än kan låta att sitta i skogen i 6 månader och vara “oberoende” då kommer maten en dag att vara slut… vi är mer beroende av varandra än vi vill inse.
Så länge du känner att du vill “daska någon i ansiktet” med pengar så är du själv slav under dem. Då är du verkligen “prostituerad” som du själv skriver i din rubrik. Släpp det och gå vidare. Du behöver varken massor av pengar eller fly från lönearbete för att få det du vill.
///Amram.
Tack för de många kloka orden. Det värmer verkligen att folk orkar bry sig :love:
Amram poängerade vikten av balans, och jag känner att det troligtvis är där mitt problem ligger. På något sätt går det emot min natur att “medelprestera”. Har ofta sett detta som en tillgång, men det börjar sakta men säkert gå upp för mig att motsatsen kan vara närmare sanningen.
Den ultimata “prestationen” är ju trots allt att uppnå harmoni.
Tack igen för att ni fått mig att tänka i lite mer positiva banor. Ha en guld-dag allihopa!!
Bra JimRob, du verkar redan vara på rätt väg i dina tankar!
Om du känner att det är till hjälp kan du ju alltid uppdatera tråden med hur det går.
Här på Swecan ska vi hålla ihop
///Amram.
Kämpa på!
Man bör tänka på vad man sätter upp för krav, om man ställer för höga så kostar det för mycket och risken för misslyckande är större.
Dra ner ribban och uppfyll många mindre än några stora och höj ribban när du nått den.“De krav du ställer är oxå dom du måste uppfylla för att nå harmoni/tillfredsställelse”
mvh- JimRob wrote:I mitt liv träffar jag bara människor som antingen föraktar pengar för att de är fattiga (fast de egentligen gladeligen skulle sälja alla ideal om de haft en suck att tjäna bra med $) ELLER människor som har det gott ställt och utgår från att alla som INTE har pengar är avföring. Finns det någon här som HAR pengar men ändå väljer att leva i “fattigdom” enligt “hippieideal”??
*räcker upp en hand*
Växte upp under fattiga förhållanden, skaffa mig en utbildning, sen ett sjusst jobb, sen tog jag ett sabbatsår och reste runt, nu pluggar jag igen för att få ett ännu bättre jobb (inte bara ekomiskt utan även ett som passar mig bättre personligen), för att sedan…. resa mer? Jag vet inte, jag tar inte livet så seriöst.
Jag tycker inte att en bra karriär ska behöva ligga i konflikt med att vara lite hippie-aktig. Med handen på hjärtat så spelar jag nästan aldrig något “spel” där jag tvingas att leva ett dubbelliv. “Standardsvennsons” eller “karriärsfolk i kostym” har oftast bemött mig bra och tyckt att jag var intressant att umgås med, just för att jag sticker ut på mitt sätt utan att varken skämmas över det eller försöka dölja det. Det är faktiskt det som är min styrka i karriärssammanhang.
I grund och botten är jag övertygad över att jag kan vara mig själv i de flesta sammanhang och vill ha både en bra karriär och dra på ravefestivaler, luffa runt och andra slags äventyr. De som inte accepterar mig glömmer jag på ett ögonblick, medan de som gör det har jag hur kul som helst tillsammans med.
- Unkas wrote:JimRob wrote:I mitt liv träffar jag bara människor som antingen föraktar pengar för att de är fattiga (fast de egentligen gladeligen skulle sälja alla ideal om de haft en suck att tjäna bra med $) ELLER människor som har det gott ställt och utgår från att alla som INTE har pengar är avföring. Finns det någon här som HAR pengar men ändå väljer att leva i “fattigdom” enligt “hippieideal”??
*räcker upp en hand*
Växte upp under fattiga förhållanden, skaffa mig en utbildning, sen ett sjusst jobb, sen tog jag ett sabbatsår och reste runt, nu pluggar jag igen för att få ett ännu bättre jobb (inte bara ekomiskt utan även ett som passar mig bättre personligen), för att sedan…. resa mer? Jag vet inte, jag tar inte livet så seriöst.
Jag tycker inte att en bra karriär ska behöva ligga i konflikt med att vara lite hippie-aktig. Med handen på hjärtat så spelar jag nästan aldrig något “spel” där jag tvingas att leva ett dubbelliv. “Standardsvennsons” eller “karriärsfolk i kostym” har oftast bemött mig bra och tyckt att jag var intressant att umgås med, just för att jag sticker ut på mitt sätt utan att varken skämmas över det eller försöka dölja det. Det är faktiskt det som är min styrka i karriärssammanhang.
I grund och botten är jag övertygad över att jag kan vara mig själv i de flesta sammanhang och vill ha både en bra karriär och dra på ravefestivaler, luffa runt och andra slags äventyr. De som inte accepterar mig glömmer jag på ett ögonblick, medan de som gör det har jag hur kul som helst tillsammans med.
He he he! rest my case!!!!
Bluntman
Känner igen mig i det du skriver JimRob. Dels vill man ha allt det där som
andra har. Status, pengar, ett liv utan bekymmer, ett liv där man kan unna
sig allt.Dels vill man inte alls bidra till det där mupp-systemet och komma så långt
bort ifrån det som man bara kan. Inte vara ett offer bland andra.Jag har inga bra svar. Jag har inte heller hittat någon bra kompromiss.
Men om du gör det, framöver, dela gärna med dig.Om du går i kollektiv-tankar med inriktning självhushållning så kan jag
rekommendera http://www.alternativ.nu som har ett bra forum för likasinnade.- nino wrote:.. så kan jag
rekommendera http://www.alternativ.nu som har ett bra forum för likasinnade.Viken bra sida! Praktiska exempel är precis vad jag behöver.
Det känns väldigt skönt att veta att man inte är ensam om sitt “dilema”. Jag borde verkligen anstränga mig mer för att hitta sköna människor att hänga med. Har kapat alla “negativa” relationer för ganska länge sedan, men tyvärr utan att lyckats skapa några nya “positiva”. Med mitt jobb behöver jag verkligen äkta, varma och genuina relationer i privatlivet, om jag ska lyckas balansera upp det hela.
Livet är ju egentligen inte svårare än att sätta ena foten framför den andra och fortsätta i den riktning man vill. Jag är dock en av dem som behöver ett vänligt ord samt en spark i aschlet emellanåt.
Tack för att ni gav mig det
Sparken i arschlet står jag gärna för. 😈
Så länge du benämner folk du ogillar som “vardagsfaschister” så kommer du inte att komma långt. Jag ser endast framför mig en tanig, finnig tonåring i målbrottet (betyder inte att du är det, men det är den bilden man får) med trasiga kläder och smutsig palestinasjal som ursinnigt står och lipar på gatan i tron att samhällets problem beror på “faschister”, samtidigt som han inte gör ett jävla skit av värde själv.
@Frö”]Sparken i arschlet står jag gärna för.
Ja, vad annars?
Frö wrote:Så länge du benämner folk du ogillar som “vardagsfaschister” så kommer du inte att komma långt. Jag ser endast framför mig en tanig, finnig tonåring i målbrottet (betyder inte att du är det, men det är den bilden man får) med trasiga kläder och smutsig palestinasjal som ursinnigt står och lipar på gatan i tron att samhällets problem beror på “faschister”, samtidigt som han inte gör ett jävla skit av värde själv.Tog du åt dig när JimRob pratade om faschism som något negativt?
Du har inte ens täckning för det du säger. JimRob har uppenbarligen arbete och gör antagligen något “skit av värde” eftersom han har en arbetsgivare som betalar hans lön.Gro ur ditt lilla skal någon gång och väx upp. Snacka skit kan du göra på Flashback eller något annat forum där användarna inte bryr sig om varandra.
JimRob är ute efter förslag på hur han ska kunna kombinera två för honom nödvändiga saker i livet som han tycker är totala motpoler. Jag tycker vi håller oss till det och lämnar palestinasjalar utanför diskussionen.
- Frö wrote:Sparken i arschlet står jag gärna för.
Ja, vad annars?
Frö wrote:Så länge du benämner folk du ogillar som “vardagsfaschister” så kommer du inte att komma långt. Jag ser endast framför mig en tanig, finnig tonåring i målbrottet (betyder inte att du är det, men det är den bilden man får) med trasiga kläder och smutsig palestinasjal som ursinnigt står och lipar på gatan i tron att samhällets problem beror på “faschister”, samtidigt som han inte gör ett jävla skit av värde själv.Tog du åt dig när JimRob pratade om faschism som något negativt?
Du har inte ens täckning för det du säger. JimRob har uppenbarligen arbete och gör antagligen något “skit av värde” eftersom han har en arbetsgivare som betalar hans lön.Gro ur ditt lilla skal någon gång och väx upp. Snacka skit kan du göra på Flashback eller något annat forum där användarna inte bryr sig om varandra.
JimRob är ute efter förslag på hur han ska kunna kombinera två för honom nödvändiga saker i livet som han tycker är totala motpoler. Jag tycker vi håller oss till det och lämnar palestinasjalar utanför diskussionen.
Det enda skitsnacket står du för i dina försök att censurera mig.
Det är dock lite skillnad på att censurera och att försöka hålla egna åsikter som inte har med tråden att göra för sig själv..
Log in to reply.