-
forumet.nu debatten..
-
no shit.. han lever ju på forumet.
kille 21år, bor hemma hos mor sin, arbetslös och cashar in bidrag.
förstår inte heller hur han, precis som han skrivit i andra trådar, kan vara ute och berusa sig på en drog som alkohol är, förmodligen bara för att den är laglig så tar han sig rätten.
ändå tjafsar han emellanåt om att folk inte behöver droger alls.. yeye, det stinker.. -
Med tanke på att Klingstedt länkar till ett forum för personer med ADHD i sin signatur är det inte alltför långsökt att tro att även Klingstedt själv lider av denna åkomma vilket kan förklara hans bristande argumentationsförmåga. ADHD är inte detsamma som efterblivenhet, men många med ADHD har lite svårt att förstå även de enklaste saker ibland. Om ni lyckas övertyga denna lilla krabat om att han (och socialstyrelsen) har fel tycker jag att ni ska ta er en ordentlig funderare på om ni inte ska byta yrkesinriktning och börja arbeta med barn som lider av ADHD, för det råder brist på kompetens inom det yrket och en sådan pedagogisk talang skulle vara guld värd för dessa barn.
-
Gah… Förstår varken hur han eller ni orkar. Han är juh helt galen :p
-
Det e jag mä..Pachi,har du frågat honom -
Och nu har de låst tråden 😆 sicken kille 🙄
-
Ang den rapport som snubben citerar ett sammandrag från hänvisar jag till nedanstående kritik från Mats Hilte.
Obs! En rapport är inte automatiskt detsamma som forskningsrapport. Vore det de så skulle det mesta jag skrivit här på forumet kunna betraktas som forskningsrapporter.Om Ramströms cannabisrapport
Jan Ramström (1997) fick i uppdrag av Socialstyrelsen att “gå igenom, värdera och sammanställa resultaten av den forskning som gjorts inom området cannabis skadeverkningar” (se förord). Resultatet har publicerats i rapporten “Skador av hasch och marijuana”. En central fråga är hur vi som läsare skall värdera den skadebild som Ramström målar upp. Skall vi betrakta rapporten som en saklig, kritisk och allsidig sammanställning av aktuell forskning eller är det en partsinlaga som väljer att filtrera bort vissa perspektiv och resultat? Låt mig återkomma till den frågan mot slutet av min recension. Det råder stor enighet om att cannabisrökning är skadligt för hälsan i likhet med både tobak och alkohol. Är man tillika sjuklig vid konsumtionstillfället eller havande då ökar skaderiskerna. De skadliga akuta effekter som kan uppkomma till följd av cannabisrökning och som ofta nämns i forskningslitteratur är bl a kortvariga cannabispsykoser, ångest- och panikreaktioner, försämrad uppmärksamhet och minnesfunktion och försämrad psykomotorik. Det är emellertid skador som försvinner en tid efter det cannabisrökningen upphört. Till de kroniska skadorna av tung cannabisrökning räknas skador på lungorna och utvecklingen av ett psykiskt beroende (Hall, Solowij och Lemon, 1994, Zimmer och Morgan, 1997). Jan Ramström (1997) lyfter också i sin rapport fram dessa hälsorisker. Men författaren söker samtidigt inpränta en rad andra slutsatser som det enligt min mening inte finns några säkra vetenskapliga bevis för. Det gäller THC-halten i cannabis, sambandet mellan cannabis och psykoser, trappstegsteorin och amotivationssyndromet. Men låt mig först kommentera Ramströms genomgång av de senaste 25 årens internationella cannabisforskning ur ett källkritiskt perspektiv. Författaren har använt sig dels av respekterade sammanfattningar av forskningsläget, dels av vetenskapliga artiklar hämtade ur olika databaser. Men vad gäller sammanfattningar av forskningsläget så saknas både amerikanska och holländska rapporter. Jag tänker på den federala, amerikanska kommissionen “National Commission on Marihuana and Drug Abuse (1972) och den holländska och av regeringen tillsatta “The Dutch Baan Commission” (1972). En annan välrenommerad forskningsgenomgång som lyser med sin frånvaro är Lester Grinspoons grundliga värdering av fördelar och nackdelar med cannabisbruk i “Marihuana Reconsidered” (1977) . Till detta skall läggas att Ramström (1997) begränsat sina litteratursökningar till medicinska och psykologiska databaser med motiveringen att de flesta bieffekterna är direkt eller indirekt medicinska. Det betyder att såväl sociologiska som socialantropologiska studier och aspekter inte tagits med i värderingen av cannabisbrukets skadeverkningar. Genom att utesluta sociologiska och socialantropologiska aspekter minskar studiens trovärdighet, eftersom drogbruk i grunden är ett mångfaktoriellt fenomen. Drogbruket och dess effekter bör därför studeras mot bakgrund av det samspel som finns mellan drogen, brukaren och den sociala och kulturella kontexten.
Den högre THC-haltenRamström menar att de källor som han refererar till är mer tillförlitliga än t ex de amerikanska forskningsresultat som publicerades på 1960- och 1970-talet. Han motiverar den uppfattningen med att de cannabisrökare som studerades i USA ofta använde marijuana med en THC-halt på mellan 0,5 och 3 procent. I dag har dessa rökare tillgång till en betydligt starkare marijuana med en THC-halt på mellan 7 och 11 procent. Mot bakgrund av nämnda förändringar drar Ramström följande slutsats: “Dessa studier kan alltså ha ett begränsat värde när det gäller att förstå såväl skador av dagens cannabismissbruk i USA som dagens och gårdagens haschmissbruk i Europa” (s 13). Ramström går sedan vidare och pekar på att samma förhållande råder i Sverige. Att döma av de beslag som görs i Sverige har marijuana genomsnittligt en betydligt högre halt av THC jämfört med hur det var för drygt 10 år sedan.Är de källor som Ramström använder tillförlitliga och är slutsatserna han drar rimliga? I Zimmer och Morgans (1997) värdering av den vetenskapliga forskningen kring cannabis framgår det att den starkare varianten av marijuana, sinsemillan, fanns på den amerikanska marknaden redan i början på 1970-talet. I en av de oberoende cannabisanalyser som gjordes 1975 konstaterades att merparten av marijuanaproverna hade en THC-halt på mellan 2 och 5 procent och att den starkaste marijuanan redan då höll 14 procent. Författarna menar emellertid att beslagen på 70-talet var få och lagringsmetoderna så bristfälliga att statistiken inte är lika tillförlitlig som den från 1980- och 1990-talet. Att döma av den statistiken har inte den genomsnittliga styrkan ökat i marjuana under de senaste 15 åren i USA, även om den starkare sinsemillan kan vara mer tillgänglig i dag jämfört med tidigare (s 137 f). Enligt författarna finns det alltså ingen grund för påståendet att den amerikanska marijuanan blivit starkare. Det innebär i sin tur att cannabisforskningen från 1960- och 1970-talet inte går att avfärda så lättvindigt som Ramström gör. Men även om Ramström skulle ha rätt så återstår vissa kunskapsluckor: Vi känner inte till om cannabisrökarna anpassar dosen för att uppnå samma effekt eller om alla skadliga effekter automatiskt ökar med högre THC-halt (Hall, Solowij och Lemon, 1984, s 18).När det gäller cannabispreparaten på den svenska marknaden så refererar Ramström till en muntlig källa (von Wachenfelt, 1996), vilket inte framgår av källförteckningen, som menar att THC-halten i cannabisbeslagen har ökat under den senaste tioårsperioden. Samma källa uppger vid ett annat intervjutillfälle med författaren till denna recension (telefonintervju med von Wachenfelt, 971008) att man inte kan ange några genomsnittliga värden på cannabisbeslagen eftersom man inte gör haltbestämning på de mindre beslagen vid Statens Kriminaltekniska Institut. De genomsnittliga värden som Ramström presenterar är i själva verket endast baserade på vissa delar av beslagen och kan därför inte kallas för genomsnittliga. Författaren borde ha klartlagt detta i sin rapport.
Cannabis och psykoser
Ramström hävdar att det finns “en lång rad studier som visar att det bland cannabisrökare finns en förhöjd frekvens av psykoser, sannolikt som ett uttryck för att cannabisrökning både orsakar psykoser, aktiverar latenta psykoser och försämrar manifesta psykotiska tilstånd” (s 23). I det här sammanhanget är det viktigt att hålla i minnet att flera av de resultat som publicerats inte lyckats undanröja de tvivel som rests angående orsakssambandet mellan cannabisrökning och psykisk sjukdom. Hall, Solowij och Lemon (1994) pekar på flera metodologiska brister i den forskning som rör sambandet mellan cannabisbruk och psykoser: 1. Det kausala orsakssambandet mellan cannabisrökning och psykisk sjukdom har inte testats tillräckligt noggrannt. 2. Studierna över sambandet mellan cannabisbruk och psykisk sjukdom utförs ofta utan kontrollgrupp. 3. Omfattningen av cannabisbruk och annat drogbruk och hur det samvarierar med symptom på psykisk sjukdom har inte dokumenterats på ett tillfredsställande sätt. 4. Bruket av standardiserade diagnostiska kriterier på psykisk sjukdom, som t ex DSM-III-R eller ICD-9, har använts ytterst sällan. 5. Flera studier har förlitat sig på alltför små urval.Även om man lyckats konstatera ett samband mellan cannabisbruk och psykisk sjukdom, så har det samtidigt varit svårt att skilja den förklaringen från andra alternativ, menar författarna. Cannabisrökningen kan höra ihop med psykisk sjukdom utan att vara en bidragande orsak. Psykosen kan vara en bidragande orsak till cannabisbruk, där cannabis används för att lindra t ex depressioner, ångest och negativa psykotiska symptom. En annan möjlighet, skriver författarna, är att drogbruk bland schizofrena personer är en konsekvens av på förhand existerande personlighetsdrag som gör dem mottagliga för drogbruk och utveckling av schizofreni. En tredje möjlighet är att tungt cannabisbruk är en indikation på att cannabisrökarna även brukar amfetamin och kokain, preparat som bevisligen kan orsaka akuta paranoida psykoser (s 167). De metodologiska bristerna i flera av studierna kring cannabis och psykoser betyder att vi som forskare måste vara mycket försiktiga när vi drar våra slutsatser. Det är lätt hänt att uttalandena blir tendentiösa. Ramström ger prov på denna oförsiktighet när han påstår att det är sannolikt att cannabisrökning ökar risken för schizofreni. Författaren drar stora växlar på en svensk studie av Andréasson, Allebeck, Engström och Rydberg (i Ramström, 1997), men undviker att gå in på de allvarliga invändningar som rests mot studien. Det finns nämligen även andra möjliga tolkningar av varför de studerade personerna fick schizofreni. Att det berodde på deras cannabisrökning är bara en av flera möjliga förklaringar. Eftersom mätningen av den psykiatriska diagnosen skedde 15 år efter den första mätningen av självrapporterat cannabisbruk och bygger på en registerstudie, så vet vi ingenting om hur undersökningsgruppens narkotikabruk utvecklats under de mellanliggande åren. Kritikerna av studien menar att det mycket väl kan vara så att vissa av de som rökte cannabis fortsatte med tyngre droger som t ex amfetamin – en drog som kan utlösa akuta paranoida psykoser (Hall, Solowij och Lemon, 1994, s 176). Vi vet att amfetaminbruket var mycket utbrett i Sverige vid tiden för undersökningen. I en fördjupad analys av ett mindre urval framgick det också att hälften hade använt amfetamin (se Andreasson, S m fl, i Zimmer och Morgan, 1997, s 197, not 13). Det innebär att osäkerheten kring kausaliteten mellan cannabisrökning och schizofreni kvarstår.
Trappstegsteorin
Ramström menar också i sin studie att “mycket talar för att det finns ett orsakssamband mellan cannabiskonsumtionens intensitet och risken för bruk av tyngre droger. Detta är ett stöd för hypotesen att det föreligger ett orsakssamband mellan cannabisrökning och övergång till tyngre droger” (1997, s 53). Ramström för fram den gamla trappstegsteorin och menar sig ha funnit stöd för den. Men författarens källkritik har brister. I sin strävan att hitta belägg för trappstegsteorin förlitar sig Ramström i stor utsträckning på Denise Kandels forskningsresultat, fastän hon själv påpekat att dessa inte utgör ett stöd för trappstegsteorin: “Föreställningen om olika stadier i drogbeteendet behöver inte betyda att de antingen är obligatoriska eller universiella…modellen är inte avsedd att vara en variant av den kontroversiella ´trappstegsteorin´ om drogmissbruk, där bruk av marijuana antas obevekligen leda till bruk av andra illegala ´hårda´ droger, särskilt heroin” (Kandel, 1988, s 58-61, i Hall, Solowij och Lemon, 1994, s 94).Det saknas även en kritisk diskussion av de källor som pekar på att det inte finns något riktigt orsakssamband mellan cannabis och tyngre droger (som t ex Christie och Bruun, 1985, Grinspoon, 1996, Weil och Rosen, 1993, Zimmer och Morgan, 1997). Flera studier visar också att cannabis sällan leder till tyngre narkotika. Om vi studerar narkomankarriären från andra hållet kan vi i och för sig konstatera att flertalet av de som använder tunga droger också använt cannabis. Det finns alltså ett statistiskt samband. Men frågan är om det föreligger ett orsakssamband? När vi granskar de tunga narkomanernas drogvanor finner vi att de både rökte cigaretter och drack alkohol innan cannabisdebuten. Ramströms fokusering på cannabis som en inkörsport till tyngre droger begränsar perspektivet till en farmakologisk nivå. För att vi skall kunna förstå varför cannabisrökare går vidare till tyngre droger måste vi även ta med socialpsykologiska, sociologiska och antropologiska faktorer. Christie och Bruun (1985) talar om övergången som ett livsstilssymptom, Goode (1969) kopplar övergången till socialgruppstillhörighet och de kontakter personen får vid ett vanemässigt cannabisbruk, Kleiber (1997) talar om de kulturella vanornas betydelse, om mode och föreställningar om droger, Eriksson m fl (1987) förklarar övergången från cannabis till kokain med att båda används i rekreationellt syfte under liknande sociala förhållanden, medan Grapendal m fl (1995) pekar på den brottsliga jämnårsgruppens betydelse och Rubin och Comitas (1975) lyfter fram de kulturella faktorerna betydelse när de visar att cannabisbrukare från arbetarklassen på Jamaica inte experimenterar med andra droger. Trappstegsteorin ökar inte vår förståelse av narkomaners konsumtionsmönster, däremot blir den ett farligt hjälpmedel i narkotikakriget, enligt Christie och Bruun (1985). En annan brist hos teorin är själva trappstegstanken. Tunga narkomaner är till mycket stor del blandmissbrukare. Det börjar alltså inte med cannabis och slutar med heroin. Robins m fl (1980) för fram sin stapelteori, som bygger på idén att nya droger läggs till de gamla. I sin studie av heroinmissbrukande vietnamveteraner visade det sig att för det stora flertalet var inte heroinet huvuddrogen utan cannabis och alkohol (s 218 f).
Amotivationssyndromet
En annan av de “sanningar” som Ramström lyfter fram är det s k amotivationssyndromet, som används för att beskriva “den mentala framtoningen hos cannabisrökarna”. Med mental framtoning avses bl a sådana tillstånd som apati, förlust av effektivitet, minskad kapacitet att utföra komplexa, långsiktiga planer och klara av att koncentrera sig längre perioder. Ramström påstår att denna framtoning med all sannolikhet är uttryck för vissa effekter av kronisk cannabisberusning. Flera av de forskningsresultat som anses peka på förekomsten av ett amotivationssyndrom bygger på kliniska observationer och fallstudier, resultat som emellertid saknar stöd i de kontrollerade studier som gjorts (Hall, Solowij och Lemon, 1994, s 105). I några av de kliniska observationerna har man inte heller försökt skilja mellan de personlighetsdrag som existerade före cannabisrökningen och de som påstås följa på ett kroniskt bruk (Grinspoon, 1996, s 288). I en svensk studie av Lundqvist (1995) finns en liknande svaghet. De symptom på ett amotivationssymdrom som upptäckts kan endast härledas till gruppen cannabisrökare som söker vård. Hur gruppen cannabisrökare som inte söker vård påverkas vet vi inget om. De upptäckta symptomen kan därför likaväl vara symptom på andra förhållanden än själva cannabisrökningen. Huruvida det finns ett amotivationssyndrom är därmed inte säkerställt. Det finns också flera studier som visar på att skillnaderna mellan marijuanarökare och icke-rökare är försumbara. Inte en enda studie har lyckats visa att marijuana påverkar collegeungdomars akademiska prestationer och i flera andra studier konstaterar man att marijuanarökare och icke-rökare inte skiljer sig åt när det gäller skolbetyg (Zimmer och Morgan, 1997, s 64).
Avslutning
För att återknyta till frågan jag ställde inledningsvis så menar jag att Ramströms rapport inte är en heltäckande och nyanserad forskningsgenomgång. Den bör snarare betraktas som ett dokument skapat för att slå fast vissa “sanningar” genom att bortse från perspektiv och resultat som går i en helt annan riktning. Det är enbart genom det upplägget som författaren kan ta fram de allra värsta effekterna av cannabisrökning och skapa en skräckvision, snarare än en nyanserad och saklig presentation av skadebilden. Vad har vi egentligen för nytta av den här typen av skräckbilder när det gäller att begränsa drogbruket bland ungdomar? Eller är det kanske tack vare skräckpropagandan som narkotikabruket blir intressant i ungdomsgruppen?
REFERENSER: Christie, N och Bruun, K (1985). Den goda fienden. Narkotikapolitik i Norden. Rabén och Sjögren. Stockholm.Goode, E (1969). “Multiple Drug Use Among Marijuana Smokers”. Social Problems, 17.Grapendal, E m fl (1995). A World of Opportunities. Life-Style and Economic Behavior of Heroin Addicts in Amsterdam. State University of New York Press. New York.Grinspoon, L (1996). Marihuana Reconsidered. The most thorough evaluation of the benefits and dangers of cannabis. Quick American Archives. Oakland, CA.Hall, W, Solowij, N och Lemon, J (1994). The health and psychological consequences of cannabis use. Monograph Series No. 25. Australian Government Publishing Service. Canberra.Kleiber, D m fl (1997). “Consequences of Long Term Cannabis Use”, i Korf, D och Riper, H (Eds.) Illicit Drug Use in Europe, s 76-85. Proceedings of the Seventh Annual Conference on Drug Use and Drug Policy.Lundqvist, T (1995). Cognitive Dysfunctions in Chronic Cannabis Users Observed During Treatment. Almqvist & Wiksell. Stockholm.Ramström, J (1997). Skador av hasch och marijuana. En genomgång av vetenskapliga studier av skadepanoramat hos cannabis. SoS-rapport 1997:16. Robins, L N m fl (1980). “Vietnam Veterans Three Years After Vietnam”, i Brill, L och Winick, C (Eds.) The Yearbook of Substance Use and Abuse. Volume II, s 213-230. Human Science Press. New York. Rubin, V och Comitas, L (1975). Ganja in Jamaica. A medical anthropological study of the chronic marihuana use. Mouton. The Hague.Weil, A och Rosen, W (1993). From Choclate to Morphine. Houghton Mifflin Company. Boston.Zimmer, L och Morgan, J P (1997). Marijuana Myths Marijuana Facts. A review of the scientific evidence. Lindesmith Center. New York.
Mats Hilte, forskare och lektor vid Socialhögskolan i Lund
-
@friggs wrote:
Ang den rapport som snubben citerar ett sammandrag från hänvisar jag till nedanstående kritik från Mats Hilte.
Obs! En rapport är inte automatiskt detsamma som forskningsrapport. Vore det de så skulle det mesta jag skrivit här på forumet kunna betraktas som forskningsrapporter.Även jag som lekman har försökt mig på att såga texten, hade faktiskt inte sett eller läst Hilte´s sågning när jag skrev denna. Nog för att jag inte är den mest pålästa men ändå (ha i tanke att jag är lekman). Tagit upp det jag upplevde att socialstyrelsens skrift tryckte hårdast på.
-
Friggs: Har du en länk till nån sida med den publikationen? Allt jag kan hitta via google är: Publikationer (Mats Hilte)
-
Ja, tyvärr, tråden är låst och det roliga är över. Vilket forum ska vi visa våra kunskaper i härnäst?
-
Vilka terrorist fasoner ni bedriver
-
@Jet-li wrote:
Vilka terrorist fasoner ni bedriver
Japp, fast vi bombar folket med information istället för C4!
-
@PachiPachiHand wrote:
Ja, tyvärr, tråden är låst och det roliga är över. Vilket forum ska vi visa våra kunskaper i härnäst?
Nej, nej … det finns en tråd till… med exakt samma utveckling som den från igår..
-
@PachiPachiHand wrote:
@Jet-li wrote:
Vilka terrorist fasoner ni bedriver
Japp, fast vi bombar folket med information istället för C4!
Fast risken är att de tråkas till döds av killens yrand
-
Har han damp så är det ingen idé att argumentera med honom. Han är inte intresserad av att höra er version, han läser säkert inte era inlägg. Han vill predika om hur skadligt det är för han tror han gör rätt.
-
spikes: han läser inte allt man skriver, Om man skriver ett inlägg på 1 timmas läsande så svarar han efter 4,5 sec.
Tråkigt men sant.
