-
DN 040526.
Bra artikel från DN 040526.
Heroin är både himmel och helvete
Bland jordens alla illegala droger finns det en oomtvistad kung, en som orsakar mer död, avsky och politiska bekymmer än de andra, som varit föremål för flest sånger, dikter och hatbrev och som kallats för både himlen och helvetet på jorden.
Heroin är vardagsbeteckningen på diacetylmorfin och namnet på omkring 3.000 stockholmares vardag. På stan har träffat några av dem och några av deras beskyddare och belackare – och en förälder.Flest i Stockholm
År 1979 använde 2.250 personer i Sveige heroin regelbundet och lika många använde det i ett blandat bruk.
* År 1998 använde 7.200 heroin i och ytterligare 5.500 brukare av andra droger tog heroin ibland.
* Flest bor i Stockholm, men Malmö har fler narkomaner per invånare än huvudstaden.Kända opiatanvändare
Bismarck
Marcus Aurelius
Paul McCartney
Johnny Thunders
Thomas Thorild
Malcolm X
Hjalmar Bergman
Hermann Göring
Ray CharlesIngen verkar kunna berätta om ett heroinrus utan att le. Det är som att tala om förälskelse, eller frälsning, fast man pratar om något som mest associeras med döden själv.
– Folk säger: testa inte, det är för farligt.
– MEN JAG SÄGER: testa inte, för det är för skönt. Säger Katarina.
– Jag hade provat en massa droger innan, varit anorektisk, rest i världen, varit med i olika kyrkor och hela tiden sökt efter något, i mig själv eller i andra. När jag tog heroin var det som att för första gången komma hem.
Numera har ärren på armarna läkt och barnen leker i radhusets trappa. Katarina slutade med heroin för sju år, tre månader och tio dagar sedan men kan fortfarande förstå den tjugoåriga upplaga av sig själv som blev så förälskad i den där drogen.
– Alla bekymmer försvann, all oro, all smärta, all min neurotiska psykoångest, all skuld och skam, tristessen och ledan, allting försvann och jag översköljdes av en varm våg av lättnad och intensivt välbefinnande. Ruset liknade ingenting som jag känt förr eller senare. Det var egentligen inte en berusning utan en hård knut som löstes upp för första gången. Så kändes det.
EFTER EN DRYG MÅNADS användning mojnade förtjusningen och det fortsatta umgänget med drogen bestod av försök att känna den ursprungliga förälskelsen igen. Den kom aldrig tillbaka.
– Många heroinister glorifierar den där första tiden på samma sätt som många kärlekspar kan glorifiera inledningen på sitt förhållande.
– Skillnaden är att för heroinisten finns det inget mer kul att hämta efter den där inledningen. Det är bara världens största jävla nitlott.
– Det tog en månad att börja och sju år att sluta, säger Katarina.
JENNY VET DET MESTA om att sluta och inte sluta med heroin. Exempelvis innehar hon det inofficiella rekordet på Sabbatsbergs nu nedlagda narkomanvårdsavdelning: In för avgiftning, ut och in igen under loppet av en och en halv timme.
Staten har tvångsvårdat henne fyra gånger, hon har frivilligt avverkat landets hela flora av behandlingsmetoder, från Scientologikyrkans örtkurer till stalinistiska kollektiv i olika landsändar, och hon har försökt att lägga av på egen hand fler gånger än någon orkar tänka på.
Hon saknar inte alls skäl att sluta: som 40-årig heroinist är hennes statistiska dödlighet förhöjd med 20 gånger jämfört med genomsnittet.
BARA UNDER DET SESNASTE året har hon fått en rörtång i huvudet och en sax genom halsen, hon har blivit kidnappad och suttit inspärrad med en galen man i en bil i en vecka och en centimeterbit av en nål som gick av sitter sedan några veckor och skaver inuti handleden.
De flesta som sysslar med heroin är även oupphörligen sysselsatta med att sluta med heroin, även om det kanske inte syns utåt.
– Ingen säger: nu ska jag knarka i 20 år, eller ens i två år. Man tänker: nu ska jag ta den här silen bara och kanske någon enstaka till, och DÄREFTER ska jag lägga ner den här skiten. Så tänker man hela tiden och plötsligt har det gått 20 år, säger Jenny.
“Bli dålig” är uttrycket för att passera över gränsen till abstinens, det tillstånd alla heroinberoende hela tiden tvingas förhålla sig till. Den som tar heroin på daglig basis gör det inte för att nå ett rus, utan för att undkomma abstinensen.
– ALLT HANDLAR OM att hålla sig frisk, att skjuta upp abstinensen några timmar. Nu, när jag precis tagit en fix, är jag frisk och vanlig och snackar och är lugn.
– Men om jag vore dålig skulle ingen kunna sitta här och intervjua mig. Den smärtan och ångesten är helt obeskrivlig, det går inte att förklara hur dåligt man mår.
Att tända av utan några medicinska hjälpmedel kallas “cold turkey”, och klassas av medicinhandböcker som inhumant. Men även med medicinsk lindring omtalas avtändning från heroin som något omänskligt svårt.
Abstinensbesvären är desamma vid alla opiater, processen tar mellan ett par dagar till några veckor och beskrivs som att omväxlande sänka ner kroppen i het olja och iskallt vatten samtidigt som alla upptänkliga kroppsvätskor läcker ut och musklerna värker som av tortyr.
Halsen blir en öken, diarrén sprutar explosivt, lemmarna skakar av feber och en stor, mental rotborste drar varv efter varv i hjärnan och föser upp alla de problem som heroinet både fört med sig och maskerat under den tid man levt med drogen.
SOM MED JENNY: varje gång hon går in i abstinensen står där tre små människor framför hennes inre blick. Det är hennes barn och de har en del frågor.
– Det fysiska helvetet kan man kanske genomlida. Men minnena, skulden, tanken på att jag knarkat och sålt sex i tjugo år, vad ska jag göra av den baksmällan? Jag är alldeles för liten för att hantera så stor ångest.
Alla som har vaknat upp plågad av ågren efter en blöt fest kan känna igen känslan, med skillnaden att flertalet fester varar en kväll och inte flera år och att de flesta människor med ordinär bakfylla också har ett ordinärt liv att återgå till.
JENNY BOR på elva kvadrat i en före detta byggbarack som hon hyr av Huddinges största svarta hyresvärd för 3.000 kronor i månaden inklusive ingenting: vatten, el, värme och avlopp får man fixa själv. Bredvid bordet med kaffebryggaren och fotografierna på barnen står en hink med klorin.
Det är toaletten. Jenny sitter vid det smulfria, dukbeklädda bordet med blomvas och bullfat och gräver igen. Med kanylen. I armen. Det är helt tyst. Efter tio minuter och 20 försök svarar äntligen en ven under brosket och lite blod strömmar in i sprutan innan den töms.
Svårigheterna med att sluta är kanske det som är besvärligast för en heroinist att vinna omgivningens förståelse inför.
HISTORISKT FINNS DET två opiatmassavgiftningar. Den första skedde strax efter att Mao Zedong fick makten i Kina 1949. På grund av Storbritanniens opiumbaserade handel i Östasien fanns det vid denna tidpunkt 30 miljoner mer eller mindre beroende opiumrökare i Kina.
Opium var den dominerande drogen och brukades till fest och för avkoppling av stora delar av befolkningen och användes mer entusiastiskt i vissa kretsar.
Mao fruktade opiumets sederande effekt på medborgarna och stängde alla opiumhålor vilket tillsammans med de avbrutna kontakterna med omvärlden ledde till att indiskt opium slutade strömma in i Kina.
DEN ANDRA massavgiftningen skedde strax efter vietnamkriget, då de studier som gick under namnet “den gyllene strålen” – eftersom metoden inkluderade urinprov – visade att 30 procent av de amerikanska soldater som kom hem från Vietnam var beroende av antingen opium, morfin eller heroin.
Under kriget var opiater en billig smärtlindrare och tillflyktsort och användes av långt fler än den tredjedel som blev beroende. Efter hemkomsten, då både drogen och soldaterna bytte miljö, blev användningen för de flesta en apart, missanpassad och socialt underkänd handling som flertalet slutade med.
Efter åtta månader hade två tredjedelar av de beroende upphört med drogen spontant och av sig själva, trots att den faktiska tillgången på opiater inte var mindre i USA än i Vietnam.
DE HISTORISKA EXEMPLEN används både för att argumentera hur enkelt och hur svårt det är att sluta med opiater. Enkelt för att 30 miljoner kineser och hundratusentals vietnamveteraner lyckades, svårt för att det krävdes en kulturrevolution med nationell isolering respektive en geografisk förflyttning från en värld till en annan.
Själva beroendet är knutet till heroinets inverkan på det centrala nervsystemets receptorer för endorfiner, vilket är en förkortning för “endogena morfinliknande substanser” och det ämne som sköter kroppens smärtlindring.
Heroinet rånar kroppen på dess naturliga mekanism, tar endorfinernas plats och gör, efter en tids toleransökning, heroinisten lika beroende av sitt heroin än alla människor av sitt endorfin.
UPPLEVELSERNA HOS de opiatberoende ligger utanför de flesta människors referensramar och kan vara svåra att sätta sig in i. Därför betraktas de som inte förmår sluta med heroin ibland som karaktärslösa och svaga, utan impulskontroll och motivation.
Markus Heilig, docent och forskningschef vid psykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus, brukar göra analogier med mat för att skapa förståelse för hur svårt det kan vara att sluta med en opiat efter längre tids bruk.
– Till folk som tycker att “det är väl bara att lägga av” brukar jag säga: reducera ditt energiintag till 40 procent under tre månader, så får du se hur det är att vara desperat efter något. Det är svårt att förstå beroendets kraft. Många som varit opiatberoende får leva med en livslång, fysisk längtan efter drogen även efter avtändningen. Heroinet skadar de inblandade receptorerna i hjärnan för alltid.
Stockholms omkring 3.000 heroinberoende individer, som av andra ses som samvetslösa kriminalitetsmaskiner, slappa hippies eller bara allmänt svaga själar, kallar han ömt för “min patientgrupp”, som om det vore en samling diabetiker eller astmatiker. Och så är det också, menar Markus Heilig, det finns inga skäl att behandla just heroinisterna på något annat sätt.
– Av någon anledning är vården av den här gruppen i Sverige av tradition präglad av pennalism, översitteri och moraliserande uppfostringsfasoner. Folk kastas ut ur behandlingsprogram för små förseelser och det tar flera år att kvalificera sig för adekvat vård. De jagas av polisen i stället för att få den medicinska hjälp de har rätt till.
– Tänk om man skulle behandla åldersdiabetiker på samma sätt, där också genetiska faktorer och beteendet samverkar, eller alkoholister, eller patienter med fetma, magsår eller lungcancer. Det finns inga medicinska eller etiska skäl att göra åtskillnad på diagnoserna. Ingen patientgrupp diskrimineras så hårt och konsekvent som heroinister, säger han.
AV ALLA VÄGAR som leder individer bort från heroinet är det två som är dokumenterat bättre än de andra: metadon och buprenorfin, som i Sverige saluförs under varunamnet Subutex.
Båda är opiater, tar heroinets plats i endorfinreceptorerna och gör att suget efter heroin försvinner utan att ge användaren något rus. Halveringstiden i kroppen är betydligt längre vilket innebär att bara en enda daglig portion behövs. Subutex blockerar dessutom kicken från en eventuell dos heroin.
– Inom medicinen finns många kroniska tillstånd som behandlas med livslång medicinering, det är inte något konstigt. De här preparaten ger människor livet tillbaka. I mina studier med Subutex tog 75 procent av patienterna sin säng och gick, säger Markus Heilig.
Sedan de första experimenten med metadon på 1960-talet har bara en tiondel av landets heroinister fått tillträde till behandling, en begränsning som Socialstyrelsen nyligen beslutat att ta bort – av humanitära skäl och för att minska den illegala handeln med preparaten.
Men det är få som knarkar seriöst enbart på Subutex eller metadon, och en stor delen av det som läcker ut och saluförs på den svarta marknaden konsumeras av heroinister som saknar tillgång till legal behandling och därför själva trappar ner med hjälp av något av medlen.
SJÄLVMEDICINERING ÄR också Jennys nästa strategi, hon har samlat pengar nog för att åka in till city, köpa några kartor Subutex av en ny kontakt i branschen och sedan tända av från heroinet själv, hemma i byggbaracken. Först när hon är stabil på Subutex kan hon komma på fötter och försöka ta sig in på en legalt reglerad subutexbehandling.
– Det är administrationen som gör heroinet så extremt jobbigt, inte heroinet i sig självt. Det är så jävla besvärligt hela tiden, man åker hit och dit genom stan, mellan olika förorter, fixar pengar, fixar knark, står och väntar på någon som inte dyker upp, är rädd att man ska hinna få abstinens, suger av en torsk som sedan sätter en kniv mot ens hals och tar pengarna tillbaka.
– FRÅN TIDIG MORGON till sen natt är det ett jävla fixande och trixande på heltid, mer än heltid.
– Självklart är jag rädd för att sluta eftersom jag är rädd för att misslyckas igen, men som alla förstår längtar jag efter något annat än detta.
Text: Ia Genberg Illustration: Jesper Waldersten
Olika droger, olika epoker
Först var det opium, därefter morfin och sedan heroin: Varje koncentration av vallmokapselns mjölksaft har sin egen epok och sina egna användare. Dagens västerländska opiatbrukare – heroinisterna – är moderna i sin låga status men varken deras rus eller beroende är några nymodigheter.
– Synen på narkotika i dag präglas av en tidsmässig närsynthet. Det historiska perspektivet saknas i debatten och en del pratar som om droger och drogkultur var en nyhet, säger Sven-Åke Lindgren, som är docent i sociologi och forskat om narkotikaproblemets framväxt i 1900-talets Sverige.OPIUMVALLMON OCH DEN KLETIGA, torkade mjölksaften från dess omogna frökapsel, själva opiumet, var välkända för människan redan under kulturerna kring Eufrat och Tigris för 5000 år sedan.
Den fanns i medicinskåpet hos antikens alla läkare och hyllades som universalmedel mot det mesta: diarré, hosta, ormbett, sömnsvårigheter, smärta, ångest, griniga barn.
DET SPREDS ÖSTERUT med arabiska handelsmän under 700-talet och blev så småningom den dominerande valutan i Storbritanniens handel med Kina från slutet av 1700-talet och framåt. I både Asien och Europa var opium, rökt eller knaprad på, ett allmänt spritt berusningsmedel.
Morfin är ett ljusgult, kristalliskt pulver som isolerades ur opium i början av 1800-talet. Det kom ganska snabbt ut på marknaden och är sedan dess en av medicinens mest använda smärtlindrare.
NÄR INJEKTIONSSPRUTAN uppfanns i mitten av seklet (vissa forskare hävdar att den kom till just för att injicera morfin med) blev den icke-medicinska och mer fritidsbetonade användningen vanligare och spreds bland hundratusentals européer i framför allt i medel- och överklassen.
Heroin tillverkades första gången 1899 av läkemedelsbolaget Bayer och lanserades som ett helt ofarligt och icke-vanebildande medikament för den som råkat bli beroende av morfin. Heroin är ett slags destillerat morfin och är fem gånger starkare och mer fettlösligt, vilket innebär att det tränger in i hjärnan effektivare, ger en starkare eufori och, tvärtom vad marknadsförarna trodde, upphov ett ojämförligt snabbt beroende.
UNDER BÖRJAN OCH MITTEN av 1900-talet var morfin den populäraste opiaten för berusning och bedövning, framför allt bland läkare och apotekare (som hade nära till drogen) men också i skådespelarkretsar och bland jazzmusiker.
Först under 70-talet tog heroinet över och har sedan dess varit den marknadsledande opiaten för icke-medicinskt bruk. Heroin var klassat som läkemedel i Sverige fram till 1964 och totalförbjöds sedan. I Storbritannien används det fortfarande som smärtlindring.
Heroin verkar bara på ett fåtal av hjärnans receptorer och är inte speciellt skadligt för kroppen. Förstoppning och risken för överdosering är dess enda fysiska biverkningar, i övrigt passerar ämnet i princip obemärkt genom organismen.
Om man skulle stänga in två enäggstvillingar i var sin cell och beordra dem att missbruka rättdoserat och rent heroin respektive alkohol i fem år skulle heroinisten kliva ut till synes frisk – men givetvis svårt beroende – medan alkoholisten skulle vara märkt av en mängd fysiska åkommor.
ATT DAGENS opiatanvändare till skillnad från tidigare seklers så ofta ser utslagna ut beror inte på drogens kemiska egenskaper utan på att de är just utslagna: Heroinet som säljs på gatan är ofta orent, sprutorna ger infektioner, många bär på hepatit B och C och lever ett liv bortom åtta timmars sömn och kostcirkel.
ÅR 1974 DOG 25 personer av knark i Sverige, år 1985 dog 150 och år 2000 dog 353 stycken, de flesta av heroin och några av andra sorter. Det finns ett grundscenario för heroinrelaterade dödsfall, med vissa individuella variationer:
Efter en utskrivning, frivillig eller ofrivillig, från ett vårdprogram eller efter ett straff med en tillfällig frånvaro av heroin är det svårt för användaren att bedöma vilken dos som gäller. Många aktiva heroinister klarar flera gram om dagen, men efter en avvänjning är de tillbaka på nybörjarnivå igen. Då är det lätt att ta för mycket.
ÖVERDOSER AV HEROIN, oavsett om det röks eller injiceras, förlamar andningen och leder till döden om man inte får hjälp. Därför är också heroinister en av de grupper utanför sjukvården som har mest och bäst kunskap i första hjälpen.
En amerikansk antropolog som levt med heroinister under ett år sa att “om jag får en hjärtattack på stan kan jag bara be till Gud att det finns en heroinist i närheten. Det finns få lika skickliga livräddare.”
Men hur blev det som tidigare räknades som “bruk” till “missbruk” under andra hälften av 1900-talet? Varför var en morfinist på 30-talet på sin höjd föremål för frivillig vård medan en heroinist i dag straffas med sex månaders fängelse enbart genom att ha heroin i kroppen?
– ALLT HANDLAR om VEM som använder något, det är brukarna som är avgörande för vilken kulturell innebörd en drog får. Det var först när narkotikan inkluderades i ungdomskulturen och i den kriminella världen som den definierades som ett samhällsproblem över huvud taget, säger Sven-Åke Lindgren.
Narkotikatillgången ökade, drogerna togs av unga personer och började därmed associeras med saker som hotar samhällsordningen: parasitärt leverne, bohemliv, politiskt uppror, moralupplösning, oklippt hår och stökig musik.
När droger inordnades i generationskonflikten kom de att, som 50-talets “raggarfråga” och det tidiga 40-talets “dansbaneelände”, representera vuxenhetens oro för ungdomens vandel. Knarket, som förut betraktades som dåligt enbart för användarens hälsa, blev nu något dåligt för hela samhället.
– Dessutom fanns och finns fortfarande en utbredd rädsla för rus som inte är alkoholrus. En människa som druckit en flaska vodka känner vi igen, men någon som tagit en aldrig så liten dos av en annan drog anses i vår kultur som mystisk, oberäknelig, farlig och nyckfull. Det är något främmande och konstigt.
– Vid bisarra eller obegripliga brott frågar sig många genast: var gärningsmannen narkotikapåverkad? Trots att det är allmänt känt att alkohol är den dominerande brottsdrogen i det här landet.
Lagstifningen kring narkotika
Juridiken kring narkotika styrs av internationella och regionala konventioner och nationell lagstiftning. Sverige fick sin första narkotikastrafflag 1968, som förbjuder olovligt innehav, överlåtelse och framställning av varor med “beroendeframkallande egenskaper” och “euforiserande effekter”.
Men fortfarande sågs narkotikamissbruk som en sjukdom och i början av 70-talet, då den första generationen moderna narkomaner precis hade etablerats, var det högstatus bland socialarbetare att jobba med knarkare.– STÄMNINGEN PÅ FÄLTET var allmänt optimistisk. Det var högkonjunktur, det fanns pengar till vård och gruppen av narkomaner var ännu liten och nyligen marginaliserad, säger Sven-Åke Lindgren.
Det var under 80-talet som målet “det narkotikafria samhället” formulerades och lagarna skärptes. Polisen fick en tyngre roll inom narkotikapolitiken.
Från 1988 blev bruket av narkotika kriminellt och från 1993 skärptes tillämpningen av lagen och man kan sedan dess dömas till fängelse för att man är drogpåverkad. Samtliga narkomaner i Sverige är i dag per definition brottslingar.
Enligt Brottsförebyggande rådet ägnar polisen den större delen av sina narkotikaresurser åt just konsumentbrottet i narkotikans sista led, medan grövre narkotikabrott prioriteras lägre.
DAGENS GLOBALA heroinindustri överträffar allt som föregått den i fråga om storlek, smugglingskapacitet och marknadsföring. Drogen kommer från den Gyllene Triangeln (Burma, Thailand, Laos och södra Kina) eller från den Gyllene halvmånen (Afghanistan och Pakistan) och smugglas till Europa via Turkiet. Varje år tillverkas 450 ton heroin i världen, nog att förse totalt tre miljoner heroinister.
Av de 5.000 kilo som rimligen smugglas till Sverige varje år tog tullen förra året 10 och polisen 50. Under de senaste åren har priserna på heroin sjunkit, vilket är ett tecken på att tillgången ökar.
I dag kostar ett gram vitt heroin strax under tusen kronor och det bruna heroinet ännu mindre. En ordinär dagsdos ligger mellan 0,8 och 1,5 gram och finansieras i många fall genom stölder.
Enligt en beräkning av Brottsförebyggande rådet kan tunga narkomaner, alltså både heroinister och amfetaminister, totalt 7500 människor i Stockholms län, stå för lite mindre än hälften av alla stöldbrott.
OCH DET ÄR INTE LÄNGRE högstatus att jobba med heroinister.
– Dagens grupp av narkomaner är mycket större och mer fast i sitt utanförskap, säger Sven-Åke Lindgren. Och eftersom lagstiftningen har kriminaliserat själva bruket är narkomanerna mycket hårdare cementerade i sin kriminalitet än tidigare.
Statistik och politik
Det finns olika teorier om varför Sverige ligger så risigt till i den europeiska narkotikastatistiken. Enligt statistiken från EU:s narkotikabyrå befinner sig Sverige på topp både när det gäller konsumtionsökning och drogrelaterade dödsfall.
Det är enbart konsumtionen av marijuana som är lägre här än i de flesta europeiska länder – i övrigt har Sverige samma narkotikabekymmer som resten av Europa. Om man ska tro statistiken finns det fler heroinister per capita i Sverige än i Nederländerna, ett land vars narkotikapolitik brukar definieras som motsatsen till den svenska.MEN NU SKA MAN inte tro på den utländska statistiken.
Det menar Jonas Hartelius, frilansande samhällsvetare, narkotikaforskare och debattör. Enligt honom har den svenska narkotikapolitiken en reducerande effekt – det är de andra ländernas siffror som är alldeles för låga.
– Sverige är det enda landet som för ordentlig och pålitlig statistik på det här området, och därför blir siffrorna missvisande vid en jämförelse. Holländarna och de andra räknar inte sina missbrukare på samma noggranna sätt som vi och ännu mindre sina narkotikarelaterade dödsfall, säger han.
SVERIGE HAR SOM FÅ andra europeiska länder adopterat den amerikanska war-on-drugs-terminologin kring narkotika, med många retoriska krigsmetaforer. Statens knarkmyndighet heter exempelvis “Mobilisering mot narkotika”, politiker pratar om “kriget mot knarket”, debattörer om “strategier” för att “slå tillbaka”.
Jonas Hartelius tycker att de epidemiologiska metaforerna passar bättre för att förstå heroinets utbredning. Knarkanvändning är som en epidemi, en social farsot som smittar mellan människa och människa. Eftersom varje konsument är att betrakta som en smitthärd måste man sätta åt just dem för att kunna stoppa narkotikan.
– Allting handlar om att stävja smittan. Logiken är enkel: de erfarna narkomanerna rekryterar nybörjare, som i sin tur sprider beteendet i en ständigt pågående process. Om vi kan stoppa den kedjan så kan vi begränsa marknaden för knarket.
JONAS HARTELIUS ÄR lärjunge till Nils Bejerot, socialläkaren som stakade ut den svenska narkotikapolitiken. Få människor i världen har skrivit så många böcker, artiklar, rapporter och upprop mot knarket som Nils Bejerot, han nämns ständigt i den utländska historielitteraturen om drogpolitik och var mannen som gav tvångsvården ett ansikte. Att narkomanerna ska skeppas till isolerade öar i Stockholms skärgård, som var ett av Nils Bejerots många förslag, är det inte längre någon som förespråkar. Men tvång, som fängelse och tvångsbehandling, är helt nödvändigt i behandling av narkomaner, menar Jonas Hartelius.
– Drogen är ett inre tvång i knarkaren och det kan bara brytas med ett yttre samhälleligt tvång. Experiment med råttor visar tydligt att det finns en biologiskt styrd tvångskomponent i drogberoende. Vi måste STYRA narkomanerna bort från sitt beteende.
– OCH KOM IHÅG att missbrukarna är mästare på att slingra sig runt. Det gäller därför att göra ett tätt system för dem eftersom de i påverkat tillstånd också sprider kriminellt och asocialt beteende, säger Jonas Hartelius.
Visionen “ett narkotikafritt samhälle” deklarerar inte att ett samhälle helt utan narkotika är möjligt, bara att det är ett väldigt bra mål att sträva mot.
Det tycker åtminstone Björn Fries, regeringens narkotikasamordnare och mannen som ska se till att visionen förverkligas så gott det går.– Det är inte fel att spänna bågen högt. Nollvisioner använder vi även i andra sammanhang, exempelvis i trafiken och på arbetsmarknaden. Ärligt talat förstår jag inte hur vi annars skulle formulera målet, “ett NÄSTAN narkotikafritt samhälle”, eller “ett GANSKA narkotikafritt samhälle”? Ska vi säga till tullen att LITE knark är okej? Det låter inte särskilt seriöst, tycker jag.
MATS HILTE är sociolog, forskar om narkotikaanvändning och tycker att “det narkotikafria samhället” är en sällsynt dålig formulering.
– Jag tror inte att någon vill se ett narkotikafritt samhälle genomfört i praktiken – det skulle vara en totalitär stat där polis, militär och tull vaktar alla hela tiden. Folk vill tala om det narkotikafria samhället, men ingen vill genomföra det eller på allvar prata om hur det verkligen skulle se ut om vi försökte genomföra det.
– Detta visar att det bara är ord, en vacker devis som politiker gillar att ta i munnen men som i praktiken bara ger en ursäkt för polisen att använda väldigt hårda metoder. Lagstiftningen som skulle krossa narkotikan håller i stället på att krossa narkomanerna.
Mats Hilte menar att den svenska narkotikapolitiken har blivit en svensk identitet där politiker och debattörer investerat mycket förtroendekapital. Det skulle vara en stor prestigeförlust att göra en kursändring – hur befogad den än må vara. Men korrigeringar kan ske utan att den tuffa retoriken behöver förändras, och Mats Hilte tycker sig se en uppmjukning.
– DET FINNS EN politisk trygghet i att ha kvar devisen om det narkotikafria samhället – och så gör man lite justeringar efter hand, bakom den där visionen. Det har skett en öppning i debatten.
Narkotikasamordnaren Björn Fries medger att de hårda tagen mot knarket ibland varit urskillningslösa, men ser inget skäl till att skrota visionen.
– En del misstag har begåtts i det narkotikafria samhällets namn och ibland har devisen använts i fel syfte. Den har hindrat oss från att rädda liv.
– Men vi har omprövat politiken lite och det kommer att ske förändringar framöver, exempelvis öppnar vi upp för fler sprutbytesprogram och en generösare utskrivning av metadon. Vilket knappast hindras av att det långsiktiga målet, ett narkotikafritt samhälle, finns kvar.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=631&a=269724&previousRenderType=6
Det var bland det bästa jag läst i en Svensk tidning (dagstidning). Som många människor faktiskt läser.
Mvh chong.
-
10 Replies
-
Jävligt bra skrivet faktiskt!
Ska slänga iväg ett mail och tacka Ia Genberg. Det känns som att något håller på att förändras här i sverige faktiskt… -
Mycket bra läsning!
-
jepp den var in i helvetes bra.
-
Jo, en riktigt bra artikel var det.
-
Mycket bra läsning, långt ifrån den vanliga blicken om narkotika
-
Underbar artikel! Börjar nästan gråta…
Vi är sakta men säkert på väg mot en humanare och mer förstående narkotikapolitik och det gläder mig oerhört. Samtidigt känner jag en frustration eftersom medel-Svensson oftast inte har någon som helst kunskap om olika droger (förutom alkohol) och missbrukares eländiga situation i dagens samhälle. Inte ens folket på min utbildning har någon riktig kunskap om missbruk och många av oss kommer att möta missbrukare i vårt arbete. Många verkar t.o.m. vara rädda för tunga missbrukare och vill absolut inte jobba med dem. Synd och skam… -
Jag gillade kommentaren:
Quote:MEN NU SKA MAN inte tro på den utländska statistiken.Det menar Jonas Hartelius, frilansande samhällsvetare, narkotikaforskare och debattör. Enligt honom har den svenska narkotikapolitiken en reducerande effekt – det är de andra ländernas siffror som är alldeles för låga.
Klassikern.. När siffrorna talar emot dig – peka ut de onda knarkliberalerna som lögnare. Vidare..
Quote:SVERIGE HAR SOM FÅ andra europeiska länder adopterat den amerikanska war-on-drugs-terminologin kring narkotika, med många retoriska krigsmetaforer. Statens knarkmyndighet heter exempelvis “Mobilisering mot narkotika”, politiker pratar om “kriget mot knarket”, debattörer om “strategier” för att “slå tillbaka”.Jonas Hartelius tycker att de epidemiologiska metaforerna passar bättre för att förstå heroinets utbredning. Knarkanvändning är som en epidemi, en social farsot som smittar mellan människa och människa. Eftersom varje konsument är att betrakta som en smitthärd måste man sätta åt just dem för att kunna stoppa narkotikan.
Med epidemiologiska metaforer kan man framställa varenda muslim som en social farsot och en smitthärd som i förlängningen sprider fundamentalism. Eller rättfärdiga talibanlagar å andra sidan, då både kvinnor och lekande barn kan betraktas som vandrande smitthärdar av opassande frestelser för män.
Resonemanget är en strävan att flytta frågan om droger och droganvändande från det normala politiska området – social/hälsopolitik – till att bli en form av säkerhetspolitik där alla normala regler sätts ur spel, panikpolitik med andra ord. Därutav framväxten av – “war on drugs”-terminologin och de allt djupare intrången i integritetsskydd och mänskliga rättigheter. Den ena existerar inte på något sätt oberoende utav den andra, tvärt om komplemerar de varandra.
Quote:Drogen är ett inre tvång i knarkaren och det kan bara brytas med ett yttre samhälleligt tvång. Experiment med råttor visar tydligt att det finns en biologiskt styrd tvångskomponent i drogberoende. Vi måste STYRA narkomanerna bort från sitt beteende.Vilken jävla slutledningsförmåga. Det var nog det dummaste jag hört hittills..
-
Ja Hartelius bit där var det enda negativa. Annars en bra artikel.
Det fanns några länkar till i artikeln som jag inte tog med men som är värda att läsa om ni inte redan gjort det.Mvh chong.
-
Jag tyckte inte det var negativt, tvärt om. I det större sammanhanget är han starkt ifrågasatt. Det är mycket positivt. Lite kul att visionen om det narkotikafria samhället ifrågasätts av samma person som stunden innan gör ett tappert försök att rättfärdiga visionens upprätthållande.
-
Ja så måste man ju tolka det.
Mvh chong.
