-
Den stora tråden om Religion
-
sunn wrote:Cyklon wrote:Jag tycker inte att någon av ovanstående beskrivningar passar med min egen uppfattning. Monoteist skulle väl ligga närmast, men din beskrivning förutsätter TRO som inte passar ihop med min upfattning om Gud. Min uppfattning och utövande skulle kanske mer kallas för spiritualitet. Jag utesluter ingenting heligt oavsett religion, synsätt eller någonting annat.För mig har tro stora likheter med hopp. Intellektuell tillfredställelse utan någon egentlig verklighetsförankring. Min upplevelse av religion är just upp-levelse. När man befinner sig i Gudsmedvetande finns ingen tro på Gud kvar eftersom kommunikationen med det heliga är bortom alla tvivel.
Det finns många upplysta mästare och diverse olika diviniteter som representerar olika aspekter av samma kärna. Kärnan i alla religioner och all gudomlig kontakt upplever jag som densamma. Dem heliga vibrationerna i alla religioner kommer ur samma sak. Gud.
Du talar emot dig själv. Först påpekar du att du inte håller med om det någon annan skrivit för att sedan hävda att din uppfattning “bortom alla tvivel” är den korrekta. Vad säger det?
“Gud är en narcissistisk neuros; han har skapat alla människor för det särskilda syftet att få dem att beundra honom.” Albert Camus
Vilka är dessa heliga vibrationer? Jag har inte kännt några heliga vibrationer. Kan tänkas att tvättmaskinens vibrationer är heliga om man sitter på den (ja det är skönt) men annars? njae…flum.Jag förstår inte hur du menar med att jag emotsäger mig själv. Min uppfattning är just MIN upfattning och det jag utgår ifrån när jag diskuterar. Om upplevelsen av Gud är bortom alla tvivel, då skulle jag ljuga om jag sa att den inte var det. Jag diggar inte att ljuga.
Bara för att du inte känt några sk heliga vibrationer betyder det inte att dem inte finns. För min egen del har dem kommit under intensiv psykoterapi, dans, droger, meditation, sex, mm. Vad som sammanlänkat alla dessa upplevelser är just känslan av att alla tvivel upplöses. Man står/dansar/sitter där och inser att man är en del av Gud. Man vet det eftersom det inte finns några tvivel (ego) kvar.
“Problemet” med den här typen av egolösa upplevelser är att dem nästan uteslutande är tillfälliga. Ego kommer tillbaka, börjar tvivla, tolka, analysera och utvärdera. Så går det ett tag och plötsligt blir man återigen påmind om hur det är att vara egolös. Om än för ett ögonblick. Ur den upplevelsen föds en känsla av att det här är det viktigaste som någonsin hänt mig.
Bless~
-
Cyklon! bra skrivet.
Allt är ett. Gud (kärleken) finns i allt.
-
Dags att vakna!
Jag ser religion som ett jävla fängelse för mäniskor som är fast i sina sociala ramar,.. 99% av oss här inne har klivit ur denna, men tyvärr till olika grader, vissa lite, en del till det extrema.
Tänk efter, du ser din verklighet genom dina ögon, det du ser är din verklighet, det/dem du ser är INBJUDNA till din verklighet, är du stark nog till att styra den?
Jag är, är du?
Attraction is the key to everything!
Btw, se filmen the secret, bör nog öppna en del folks sinnen…
-
Metzger
Jag ser världen med mina ögon, och jag är världen. Förstår vad du menar, och jag har inte sett the secret, borde se den
Mitt “ego” finns inte mer. Jag äter det jag äter, jag gillar det jag gillar, jag ser det jag ser. Jag ler för det ger Sprid Kärlek samtidigt som du lever ditt alldeles egna liv!
-
anybodysmoker wrote:Metzger
Jag ser världen med mina ögon, och jag är världen. Förstår vad du menar, och jag har inte sett the secret, borde se den
Mitt “ego” finns inte mer. Jag äter det jag äter, jag gillar det jag gillar, jag ser det jag ser. Jag ler för det ger Sprid Kärlek samtidigt som du lever ditt alldeles egna liv!
WORD!
Det roliga är när du väl är införstådd med detta så bör du se och kontrollera den sociala matrixen, det är då livet är kul
mind fuck ppl -
Vet inte riktigt vart jag ska plasera mig själv. Jag tror inte på någon gud utan det är lite mer invecklat än så, jag tror att människan besitter krafter inom sig som vi inte vet hur vi kan använda (asså inte flyga och sånt
) men ändå på det “psykologiska planet” att vi har ett innre jag, nästan som om det finns två världar, en som vi själva skapar inom oss och den som finns utanför oss och jag tror att dessa “världar” kan interagera (heter det så?) med varandra om det görs på rätt sätt. Jag tror att genom att finna och ta hand om sitt “innre” så förändras man som människa i den “vanliga” världen, och har lättare att förstå sin omgivning och människor runt om en. typ som att finna en sanning inom en, jusst nu har jag lite svårt att förklara men lite som buddhism kan man nog säga att mina tankar går kring. typ som att man försöker se det sanna. finns mycket mer att skriva fasst kanske kommer det nån annan dagfasst det viktigaste i livet är enligt mig att MÅ BRA
-
Dumle wrote:Allt är ett. Gud (kärleken) finns i allt.
Precis så.
Tao/Gud/Nirvana/Brahman/Sanning/Kärlek anser jag vara olika namn för samma sak. Kärt barn har många namn. Och det fantastiska med det hela är att i en stark spirituell upplevelse (åtminstone för min egen del) så finns det inga namn eller tankar på eller om upplevelsen. Ego är tyst. Då upplevs det obeskrivliga inte längre som något separat, utan som någonting som finns i allt. Detta *insert random name* upplever jag som det naturliga sinnestillståndet då ego förstår sig självt och genom en gradvis förståelse succensivt upplöses.Quote:Tänk efter, du ser din verklighet genom dina ögon, det du ser är din verklighet, det/dem du ser är INBJUDNA till din verklighet, är du stark nog till att styra den?Man inbjuds till varandras verkligheter. Så det intressanta (tycker jag) är vad man gör av inbjudan, och hur man behandlar sina gäster. Dock nämner du bara synen och jag tycker det känns relevant att diskutera övriga sinnen och känslor. För isåfall är även det man hör en inbjudan, eller hur? Så nu undrar jag hur du skulle behandla dina gäster (fysiska personer) om dem gjorde det riktigt obekvämt för dig. Dem skulle försöka trycka ner dig i skiten och trycka på alla dina svaga punkter. Hur hade du reagerat?
Om man även skulle se sina känslor och tankar som gäster, skulle man då reagera annorlunda? Skulle reaktionen skilja om en fysisk person sa någonting nedsättande om ens personlighet, eller om tanken skulle säga samma sak? Och isåfall varför?
Förklara gärna vad du menar med att vara stark nog att styra verklighet. Jag tycker inte det känns som att man har något val. Vad man än gör så styr man verkligheten, bara i olika riktningar.
Vidare kan man diskutera, vem är vems gäst? Vem är JAG som upplever detta? För visst upplever vi även när vi inte tänker. Descartes har tänkt för mycket och mediterat för lite. -
Agnostiker här!
-
Många intressanta inlägg att kommentera
Quote:men jag tror att framtidens teologi ligger i att förklara fysikens och universums lagar närmreDet är ingen uppgift för teologin. Det är en uppgift för vetenskapen och där den fallerar, för filosofin (den senare är en nödvändig förutsättning för den förra).
Quote:börjar det inte bli lite oaktuellt att diskutera gud och religion? alla är väl ändå överens om att var och en ska få tro och dyrka vad denne väljerAha, ett relativistiskt argument. Om bara de organiserade religionerna var villiga att acceptera samma restriktion skulle jag hålla käften. Men dom gör inte det. Oavsett om anti-teism eller teism vinner striden i någon avlägsen framtid – vilket jag inte tror kommer att ske – så skulle jag ändå vilja se att debatten fortsatte. Som John Stuart Mill sade (i en elegant omformulering av Christopher Hitchens, orginal citatet är lång mycket längre och kan hittas i “Om Friheten” av J.S.M.) “..even if all were agreed on an essential proposition it would be essential to give an ear to the one person who did not, lest people forget how to justify their original agreement”
Quote:Intellektuell tillfredställelse utan någon egentlig verklighetsförankring. Min upplevelse av religion är just upp-levelse. När man befinner sig i Gudsmedvetande finns ingen tro på Gud kvar eftersom kommunikationen med det heliga är bortom alla tvivel.Men vad menar du med “intellektuell tillfredsställelse” om din inre kritik inte är påslagen?
Quote:Jag tycker cannabis hjälper mig att tänka och reflektera över
saker som jag innan jag började röka sällan tänkte på.
Religion, filosofi, döden, what ever. Lite djupare grejer.
Det har givit mig ett inre lugn, som jag uppskattar mycket.Jag håller absolut med om det första men inte det senare. Det hjälper mig med reflektionen men inte med lugnet.
Quote:Bara för att du inte känt några sk heliga vibrationer betyder det inte att dem inte finns. För min egen del har dem kommit under intensiv psykoterapi, dans, droger, meditation, sex, mm. Vad som sammanlänkat alla dessa upplevelser är just känslan av att alla tvivel upplöses. Man står/dansar/sitter där och inser att man är en del av Gud. Man vet det eftersom det inte finns några tvivel (ego) kvar.Men tror du inte att “tvivel upplöses” beror på att du just då har ditt medvetande koncentrerat på upplevelsen av de fysiska sensationerna och att det på något sätt överskuggar det rationella intellektets tvivel?
För att addera något eget tycker jag att cannabis hjälper mig med spekulationen – att tänka det otänkbara – men jag vill alltid landa för att sortera pusselbitarna. Den här processen att sträcka handen i luften och plocka idéer till förnuftets pussel är stimulerande.
Jag vill höra buddisterna i samlingen förklara sina spirituella tankar i mer detalj för övrigt.
-
http://www.expressen.se/debatt/1.717767
En ganska rolig debattartikel i expressen. Den argumenterar för subventionering av religion och ännu värre, helt bak och fram som ni kommer se, att Religion faktiskt är farlig om den undertrycks. Och teorin om Jugoslavien är helt obetalbar.
Det här har inte direkt med original tråden att göra men eftersom det var jag som skapade den tar jag mig friheten att ta ut svängarna. Vilket jag faktiskt inte har något mot att ni gör heller om ni känner för det så länge som det åtminstone tangerar ämnet.
Och när jag ändå befinner mig i sned vinkel mot ämnet så skulle jag vilja se en uppräkning av kända personer som har deklarerat en klar uppfattning om sin tro eller avsaknad därav (musiker, författare osv. ja ni fattar). Jag kan börja:
Musiker som förefaller vara religiösa:
Bob DylanMusiker som förefaller vara ateister:
Karl Wallinger (World Party) -
Quote:Men vad menar du med “intellektuell tillfredsställelse” om din inre kritik inte är påslagen?
Min inre kritik är påslagen. Jag tycker mig många gånger, både i mig själv och andra människor, märka hur tron på Gud står ivägen för upplevelsen. Och ja, upp-levelsen är mer upp-fyllande. Tron kan lätt bli till något slags neurotiskt beteende. Man tror för att man inte vet. Men man mår bra av att tro för det får livet att kännas mer meningsfullt. Tro medför i slutändan lidande eftersom det förblir en tro och inte blir sanning förrän tron försvunnit. Man skulle kunna säga att tro och hopp är starkt sammanknutna. Man är inte nöjd med den verklighet man upplever, så man börjar tro att den kommer att bli bättre. Man börjar tro på Gud för att det gör att livet känns mer meningsfullt. Ego. Intellektuell tillfredställelse kanske inte var de bäst valda orden. Illusion kanske är mer passande.
Quote:Men tror du inte att “tvivel upplöses” beror på att du just då har ditt medvetande koncentrerat på upplevelsen av de fysiska sensationerna och att det på något sätt överskuggar det rationella intellektets tvivel?Jag upplever det snarare som att de fysiska sensationernainte längre känns lika viktiga. Själens vibrationer känns snarare….nej, jag kan verkligen inte beskriva en helig upplevelse i ord. Men visst, överhuvudtaget är ett vaket medvetande närmare till Gud än ett medvetande fyllt med tankar tro och hopp. Ett överskuggat intellekt kan upplevas som heligt av många människor, oavsett hur tillståndet har nåtts. Intensiv frigörande dans till smattrande trummor runt en eld. Det skulle man kunna kalla för ett överskuggat intellekt. Kanske t.om ett uppmjukat och något upplöst intellekt. Medvetandet blir medvetet om sig självt.
-
GUD bor i Dumle!
ler
C. -
Richard Dawkins är en väldigt intressant snubbe.
http://www.youtube.com/watch?v=Xe7yf9GJUfU&mode=related&search=
Rekommenderar starkt del två också!Debating Religion
On Debating Religion The “know-nothings”, the “know-alls”, and the
“no-contests” Dec/94
A lecture by Richard Dawkins)
Richard Dawkins, well-known for his books on evolution, took part in a
debate with the Archbishop of York, Dr John Habgood, on the existence of
God at the Edinburgh science festival last Easter. [Easter ’92 ed.] The
science correspondent of The Observer reported that the “withering”
Richard Dawkins clearly believed the “God should be spoken of in the
same way as Father Christmas or the Tooth Fairy”. He [the correspondent]
overheard a gloomy cleric comment on the debate: “That was easy to sum
up. Lions 10, Christians nil”.
Religious people split into three main groups when faced with science. I
shall label them the “know-nothings”, the “know-alls”, and the
“no-contests”. I suspect that Dr John Habgood, the Archbishop of York,
probably belongs to the third of these groups, so I shall begin with them.
The “no-contests” are rightly reconciled to the fact that religion cannot
compete with science on its own ground. They think there is no contest
between science and religion, because they are simply about different
things. the biblical account of the origin of the universe (the origin of
life, the diversity of species, the origin of man) — all those things are
now known to be untrue.
The “no-contests” have no trouble with this: they regard it as naive in
the extreme, almost bad taste to ask of a biblical story, is it true?
True, they say, true? Of course it isn’t true in any crude literal sense.
Science and religion are not competing for the same territory. They are
about different things. They are equally true, but in their different
ways.
A favourite and thoroughly meaningless phrase is “religious dimension”.
You meet this in statements such as “science is all very well as far as it
goes, but it leaves out the religious dimension”.
The “know-nothings”, or fundamentalists, are in one way more honest. They
are true to history. They recognize that until recently one of religion’s
main functions was scientific: the explanation of existence, of the
universe, of life. Historically, most religions have had or even been a
cosmology and a biology. I suspect that today if you asked people to
justify their belief in God, the dominant reason would be scientific. Most
people, I believe, think that you need a God to explain the existence of
the world, and especially the existence of life. They are wrong, but our
education system is such that many people don’t know it.
They are also true to history because you can’t escape the scientific
implications of religion. A universe with a God would like quite different
from a universe without one. A physics, a biology where there is a God is
bound to look different. So the most basic claims of religion are
scientific. Religion is a scientific theory.
I am sometimes accused of arrogant intolerance in my treatment of
creationists. Of course arrogance is an unpleasant characteristic, and I
should hate to be thought arrogant in a general way. But there are limits!
To get some idea of what it is like being a professional student of
evolution, asked to have a serious debate with creationists, the following
comparison is a fair one. Imagine yourself a classical scholar who has
spent a lifetime studying Roman history in all its rich detail. Now
somebody comes along, with a degree in marine engineering or mediaeval
musicology, and tries to argue that the Romans never existed. Wouldn’t you
find it hard to suppress your impatience? And mightn’t it look a bit like
arrogance?
My third group, the “know-alls” (I unkindly name them that because I find
their position patronising), think religion is good for people, perhaps
good for society. Perhaps good because it consoles them in death or
bereavement, perhaps because it provides a moral code.
Whether or not the actual beliefs of the religion are true doesn’t matter.
Maybe there isn’t a God; we educated people know there is precious little
evidence for one, let alone for ideas such as the Virgin birth or the
Resurrection. but the uneducated masses need a God to keep them out of
mischief or to comfort them in bereavement. The little matter of God’s
probably non-existence can be brushed to one side in the interest of
greater social good. I need say not more about the “know-alls” because
they wouldn’t claim to have anything to contribute to scientific truth.
Is God a Superstring?
I shall now return to the “no-contests”. The argument they mount is
certainly worth serious examination, but I think that we shall find it has
little more merit than those of the other groups.
God is not an old man with a white beard in the sky. Right then, what is
God? And now come the weasel words. these are very variable. “God is not
out there, he is in all of us.” God is the ground of all being.” “God is
the essence of life.” “God is the universe.” “Don’t you believe in the
universe?” “Of course I believe in the universe.” “Then you believe in
God.” “God is love, don’t you believe in love?” “Right, then you believe
in God?”
Modern physicists sometimes wax a bit mystical when they contemplate
questions such as why the big bang happened when it did, why the laws of
physics are these laws and not those laws, why the universe exists at all,
and so on. Sometimes physicists may resort to saying that there is an
inner core of mystery that we don’t understand, and perhaps never can; and
they may then say that perhaps this inner core of mystery is another name
for God. Or in Stephen Hawkings’s words, if we understand these things, we
shall perhaps “know the mind of God.”
The trouble is that God in this sophisticated, physicist’s sense bears no
resemblance to the God of the Bible or any other religion. If a physicist
says God is another name for Planck’s constant, or God is a superstring,
we should take it as a picturesque metaphorical way of saying that the
nature of superstrings or the value of Planck’s constant is a profound
mystery. It has obviously not the smallest connection with a being capable
of forgiving sins, a being who might listen to prayers, who cares about
whether or not the Sabbath begins at 5pm or 6pm, whether you wear a veil
or have a bit of arm showing; and no connection whatever with a being
capable of imposing a death penalty on His son to expiate the sins of the
world before and after he was born.
The Fabulous Bible
The same is true of attempts to identify the big bang of modern cosmology
with the myth of Genesis. There is only an utterly trivial resemblance
between the sophisticated conceptions of modern physics, and the creation
myths of the Babylonians and the Jews that we have inherited.
What do the “no-contests” say about those parts of scripture and religious
teaching that once-upon-a-time would have been unquestioned religious and
scientific truths; the creation of the world the creation of life, the
various miracles of the Old and New Testaments,, survival after death, the
Virgin Birth? These stories have become, in the hands of the
“no-contests”, little more than moral fables, the equivalent of Aesop of
Hans Anderson. There is nothing wrong with that, but it is irritating that
they almost never admit this is what they are doing.
For instance, I recently heard the previous Chief Rabbi, Sir Immanuel
Jacobovits, talking about the evils of racism. Racism is evil, and it
deserves a better argument against it that the one he gave. Adam and Eve,
he argued, were the ancestors of all human kind. Therefore, all human kind
belongs to one race, the human race.
What are we going to make of an argument like that? The Chief Rabbi is an
educated man, he obviously doesn’t believe in Adam and Eve, so what
exactly did he think he was saying?
He must have been using Adam and Eve as a fable, just as one might use the
story of Jack the Giantkiller or Cinderella to illustrate some laudable
moral homily.
I have the impression that clergymen are so used to treating the biblical
stories as fables that they have forgotten the difference between fact and
fiction. It’s like the people who, when somebody dies on The Archers,
write letters of condolence to the others.
Inheriting Religion
As a Darwinian, something strikes me when I look at religion. Religion
shows a pattern of heredity which I think is similar to genetic heredity.
The vast majority of people have an allegiance to one particular religion.
there are hundreds of different religious sects, and every religious
person is loyal to just one of those.
Out of all of the sects in the world, we notice an uncanny coincidence:
the overwhelming majority just happen to choose the one that their parents
belong to. Not the sect that has the best evidence in its favour, the best
miracles, the best moral code, the best cathedral, the best stained glass,
the best music: when it comes to choosing from the smorgasbord of
available religions, their potential virtues seem to count for nothing,
compared to the matter of heredity.
This is an unmistakable fact; nobody could seriously deny it. Yet people
with full knowledge of the arbitrary nature of this heredity, somehow
manage to go on believing in their religion, often with such fanaticism
that they are prepared to murder people who follow a different one.
Truths about the cosmos are true all around the universe. They don’t
differ in Pakistan, Afghanistan, Poland, or Norway. Yet, we are apparently
prepared to accept that the religion we adopt is a matter of an accident
of geography.
If you ask people why they are convinced of the truth of their religion,
they don’t appeal to heredity. Put like that it sounds too obviously
stupid. Nor do they appeal to evidence. There isn’t any, and nowadays the
better educated admit it. No, they appeal to faith. Faith is the great
cop-out, the great excuse to evade the need to think and evaluate
evidence. Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack
of evidence. The worst thing is that the rest of us are supposed to
respect it: to treat it with kid gloves.
If a slaughterman doesn’t comply with the law in respect of cruelty to
animals, he is rightly prosecuted and punished. but if he complains that
his cruel practices are necessitated by religious faith, we back off
apologetically and allow him to get on with it. Any other position that
someone takes up can expect to be defended with reasoned argument. Faith
is allowed not to justify itself by argument. Faith must be respected; and
if you don’t respect it, you are accused of violating human rights.
Even those with no faith have been brainwashed into respecting the faith
of others. When so-called Muslim community leaders go on the radio and
advocate the killing of Salman Rushdie, they are clearly committing
incitement to murder–a crime for which they would ordinarily be
prosecuted and possibly imprisoned. But are they arrested? They are not,
because our secular society “respects” their faith, and sympathises with
the deep “hurt” and “insult” to it.
Well I don’t. I will respect your views if you can justify them. but if
you justify your views only by saying you have faith in them, I shall not
respect them.
Improbabilities
I want to end by returning to science. It is often said, mainly by the
“no-contests”, that although there is no positive evidence for the
existence of God, nor is there evidence against his existence. So it is
best to keep an open mind and be agnostic.
At first sight that seems an unassailable position, at least in the weak
sense of Pascal’s wager. But on second thoughts it seems a cop-out,
because the same could be said of Father Christmas and tooth fairies.
There may be fairies at the bottom of the garden. There is no evidence for
it, but you can’t prove that there aren’t any, so shouldn’t we be agnostic
with respect to fairies?
The trouble with the agnostic argument is that it can be applied to
anything. There is an infinite number of hypothetical beliefs we could
hold which we can’t positively disprove. On the whole, people don’t
believe in most of them, such as fairies, unicorns, dragons, Father
Christmas, and so on. But on the whole they do believe in a creator God,
together with whatever particular baggage goes with the religion of their
parents.
I suspect the reason is that most people, though not belonging to the
“know-nothing” party, nevertheless have a residue of feeling that
Darwinian evolution isn’t quite big enough to explain everything about
life. All I can say as a biologist is that the feeling disappears
progressively the more you read about and study what is known about life
and evolution.
I want to add one thing more. The more you understand the significance of
evolution, the more you are pushed away from the agnostic position and
towards atheism. Complex, statistically improbable things are by their
nature more difficult to explain than simple, statistically probable
things.
The great beauty of Darwin’s theory of evolution is that it explains how
complex, difficult to understand things could have arisen step by
plausible step, from simple, easy to understand beginnings. We start our
explanation from almost infinitely simple beginnings: pure hydrogen and a
huge amount of energy. Our scientific, Darwinian explanations carry us
through a series of well-understood gradual steps to all the spectacular
beauty and complexity of life.
The alternative hypothesis, that it was all started by a supernatural
creator, is not only superfluous, it is also highly improbable. It falls
foul of the very argument that was originally put forward in its favour.
This is because any God worthy of the name must have been a being of
colossal intelligence, a supermind, an entity of extremely low
probability–a very improbable being indeed.
Even if the postulation of such an entity explained anything (and we don’t
need it to), it still wouldn’t help because it raises a bigger mystery
than it solves.
Science offers us an explanation of how complexity (the difficult) arose
out of simplicity (the easy). The hypothesis of God offers no worthwhile
explanation for anything, for it simply postulates what we are trying to
explain. It postulates the difficult to explain, and leaves it at that. We
cannot prove that there is no God, but we can safely conclude the He is
very, very improbable indeed.
This was a lecture by Richard Dawkins extracted from The Nullifidian (Dec
94) -
Spinoza wrote:http://www.expressen.se/debatt/1.717767
En ganska rolig debattartikel i expressen. Den argumenterar för subventionering av religion och ännu värre, helt bak och fram som ni kommer se, att Religion faktiskt är farlig om den undertrycks. Och teorin om Jugoslavien är helt obetalbar.
Oh herregud var den första tanken som dök upp i min ateistiska skalle när jag läser följande
“Samma fenomen kunde iakttas i hela den raserade kommunistiska världen. En stor del av den fruktansvärda jugoslaviska tragedin växte ut ur den ateistiska intoleransen. Så snabbt folk fick fritt gå till kyrkan och moskén dök också aggressiviteten inför ”de andra” upp. Människorna hade inte haft möjlighet att lära sig leva fredligt tillsammans med många olika samfund och nära inpå många olika sätt att tro. Hatpropagandan mot religionen fick en giftig frukt: hatet mot de andra religionerna.”Som sagt var, obetalbar!!! Så den ateistiska intoleransen hade inte manisfesterat sig förrän folk blev religiösa?!?
-
Tack för Richard Dawkins prokunin. Jag har inte läst “the god delusion” faktiskt, har du, och om så var den bra? Den borde man läsa egentligen antar jag. Sen har vi ju Sam Harris som jag inte heller läst tyvärr. Och Daniel Dennett förstås och årets hit “god is not great” av Christopher Hitchens. Av dom har jag bara läst Hitchens senaste bok. Rekommenderas starkt
Sen gick det en dokumentär på BBC för något eller några år sedan som hette “Brief History of Disbelief” och “the atheism tapes” som jag vet finns att ladda ner om man orkar leta. Intervjuer med både Dawkins och Dennett i den. Torrt program men intressant. Speciellt intervjuerna med Daniel Dennett.
Jag har för mig att Dawkins och Hitchens båda två tillsammans har ställt upp på offentliga debatter mot en religiös panel inför publik (undrar om Dennett var med också?). Det skulle varit kul att få uppleva. Och jag vet att Hitchens ska ha en snart mot Reverend Al Sharpton någonstans i USA. Hitchens är hysteriskt kul för han är så förbannat verbal som en typisk engelsk intellektuell.. du vet med ett glas gin och tonic i ena handen och en cigarett i den andra.
Han verkar heller inte vara någon främling för alkohol och “herbal” stimulation 😆 Det får man tycka vad man vill om, det är vad man säger som räknas, inte vem man är eller vilka laster man har. För att se Hitchens i högform kolla in det här om ni inte redan sett det:
