-
Barn till missbrukare – ‘medberoende’
-
@KageMusha wrote:
@Nymfokatt wrote:
Jag har vuxit upp med en mamma som var alkoholiserad, och utav
1: Den ansvarstagande
2: Anpasslingen
3: Den blidkande
4: Det utagerande barnet
var jag väl alla fyra… I hemmet var jag de första tre, men ute bland kompisar var jag nr 4. Så är det för de flesta jag känner som har missbruksproblem i familjen.
Det är ju hemst att du hamnat i en situation där du har tvingats ta ansvar,
att anpassa dig efter situationen, att försöka göra andra glada och samtidigt
leva ut dina egna känslor
Skulle det vara ironi, eller vadå?
-
Jobbigt inlägg. Jag är själv inget barn av missbrukare, men dock är alkoholism vanligt i min släkt på mors sida (vilken jag bittert fått erfara).
Jag har däremot många vänner som hamnat på s.k “behandlingshem”. Resultat? Dom blev heroinister!
Så jag tror knappast på statens snack om “behandlingshem”! Tvi!
-
@spikes wrote:
Jobbigt inlägg. Jag är själv inget barn av missbrukare, men dock är alkoholism vanligt i min släkt på mors sida (vilken jag bittert fått erfara).
Jag har däremot många vänner som hamnat på s.k “behandlingshem”. Resultat? Dom blev heroinister!
Så jag tror knappast på statens snack om “behandlingshem”! Tvi!
Ojdå, här generaliserar du kraftigt.
Det är skillnad på behandlingshem och behandlingshem…jag har själv jobbat proffessionellt inom narkomanvården, på behandlingshem, och där sysslade vi inte med att hjälpa folk till att bli heroinister
Tvärtom, 95% av de som sökte sig till oss var redan fullfjädrade heroinmissbrukare och klarade inte att sluta på egen hand.Mvh// Nesta
-
@spikes wrote:
Jag har däremot många vänner som hamnat på s.k “behandlingshem”. Resultat? Dom blev heroinister!
Det tycks finnas ganska gott om ställen för framförallt ungdomar som gör sitt ‘arbete’ mest för den rätt höga lön de kan få av staten.. och passar på att leva ut sina maktfantasier med diverse kränkningar och övergrepp på de ‘bångstyriga’ ungdomarna.
Inte konstigt att ‘behandlingen’ då inte fungerar, och att de som upplevt ett sådant ställe inte direkt har ‘lust’ att testa ett annat, senare.. 🙄
Jag tycker det är verkligen helsjukt att sådana instutioner inte granskas, knappt alls, trots alla de unga vittnen/brottsoffer som då och då försöker tala ut. Att de grova brottslingar (för det är vad de ofta är) som styr på dylika ställen inte sätts på de livstidsdomar de förtjänar.
Att sabba en enda ung människa är ju [svordom] värre än mord. Att sen göra det till livsstil och försörjning….. baaah. 👿Vuxenbehandling är ju en liten annan femma, då de sällan är i samma maktlösa position som de ‘lögnaktiga’ ungdomarna.
-
@Nesta wrote:
@spikes wrote:
Jobbigt inlägg. Jag är själv inget barn av missbrukare, men dock är alkoholism vanligt i min släkt på mors sida (vilken jag bittert fått erfara).
Jag har däremot många vänner som hamnat på s.k “behandlingshem”. Resultat? Dom blev heroinister!
Så jag tror knappast på statens snack om “behandlingshem”! Tvi!
Ojdå, här generaliserar du kraftigt.
Det är skillnad på behandlingshem och behandlingshem…Må så vara. Otur att mina polare hamnade på dom keffa hemmen då antar jag.
-
Nu har jag haft tid att rannsaka mig själv och en del av min uppväxt…
Jag vart väldigt förvånad när jag läste om barn till alkoholister, för det stämde så bra i på mig. Jag kunde se att vår familj var dysfuntionell, men alkoholister, nej. Har hela tiden tagit på mig ansvaret att få vår familj att se normal ut och när det ändå går åt skogen så har jag givetvis tagit på mig skulden själv. Mina egna problem med att alltid göra jävulstyg, redan som 6-åring, som senare lett till bilstölder och ett oräkneligt antal inbrott, har jag helt lagt åt sidan. Allt har mörkats ner.
Har levt i 20 år med skuldkänslor för mina egna brott och skulden för min familjs mysslyckanden går ännu längre tillbaks. Jag kan inte glädjas över nåt. Om nånting går bra så är det en självklarhet, för jag är ju så duktig som jag alltid fått höra. Går det åt skogen så är det mitt fel, oavsett om det är att mina föräldrar skiljer sig eller om ungen som jag är plastpappa till har psykiska problem (som startade innan jag träffade dom…). Allt är mitt fel, lever bara i en mörk värld med skuldkänslor för allt och inget att glädjas över…
Men i natt kom många bitar av pusslet fram… Jag har aldrig insett, eller reflekterat över, att mina föräldrar, släkten på min mammas sida och min farfar faktiskt är/har vart alkoholister. Den insikten kom nu, när jag är över 30 år… Hur har jag lyckats blunda för allt det här under så många år?? Jag har ändå bott själv i ~13 år..
Nu har jag så mycket att bearbeta att jag knappt vet var jag ska börja… Men jag hoppas verkligen att skuldkänslorna ska börja ge med sig nu när jag börjar förstå hur allt hänger ihop… Kommer snart att få psykologhjälp (igen) och nu känner jag mig redo att ta itu med saker och jag har även fått en helt annan förståelse om varför jag är den jag är.
Mitt liv kanske kan starta nu…..
-
Hur har jag lyckats blunda för allt det här under så många år?? Jag har ändå bott själv i ~13 år..
Nu har jag så mycket att bearbeta att jag knappt vet var jag ska börja
Eller hur.. 🙄
Tusan alltså… gå inte ner i dos antidepressiva (om du använder..) så som jag gjorde så du får nerverna helt utanpå.. :crazyeyes:
Schysst att du fått tag på ‘köbe’-psykolog. Blir nog mer meningsfullt där nu när du bättre kan sätta ord på saker och ting ska du se.
Mitt liv kanske kan starta nu…..
Det är din tur nu, ‘vinden har vänt’.. 😉