Hmm, hon verkar ju inte ha många rätt. Om du ska fortsätta diskutera med henne bör du säga åt henne att vara mer tydlig.
Det personliga bruket av cannabis var tillåtet fram till -89 (om jag minns rätt), och under 80-talet var narkotikabruket rekordlågt. Titta gärna på avsnittet av Sefyr som går att ladda ner från swecan.. det är bra.
Hon verkar ju inte kunna skilja på olika droger..
- 13 Replies
Hmm.. jag vet bara av erfarenhet hur det är i Holland..
Har bott där i 1.5 år..
Kan ju säga att coffeeshops personal I regel är extremt trevliga.. Du kan prata med dom och disskuetara allt från himmel och jord.
Självklart ser man ju personer som försöker sälja andra prylar i red light.. “lura turisterna” detta ‘är typ det enda stället i Holland det är så..
Jag bodde i en stad på 100 000 inv. Leiden..
Jag såg 2-3 bråk under hela min Hollands vistelse.. Folk dricker inte lika mycket som dom gör i Sverige..
Vad jag märkte var att folk röker inte så mycket i Holland och dom flesta slutar röka efter 30års ålder.. vet ej varför
..Utelivet i Amsterdam gentemot Stockholm göteborg är extremt mycket roligare.. Inte massa hårda restriktioner på kläder och ålder.. allt blir mycket mer avslappnat..
för ett antal decennier sedan gjorde tydligen svenska staten något försök med att skriva ut narkotika på recept till tunga missbrukare. det låter som att det är vad hon menar med “pröva att legalisera”.
jag personligen är inte särskilt insatt i detaljerna kring detta,
men det finns säkert någon här på Swecan som kan ge lite mer ingående information.jag är dock snudd på tvärsäker att den narkotika som “testet” avsåg inte var cannabis.
härav är hennes paralell till cannabis fullständigt irrelevant.jag tycker också att hon resonerar lite märkligt när hon vill framhålla Holland som ett misslyckande bara för att man där kan köpa cannabis utan att straffas för det.
poängen med det hela är väl bland annat att undergräva länken mellan cannabis och tung narkotika. här visar lättillgänglig statistik att den politiken fungerar bra. kan alltså inte ses som ett misslyckande.
även hollands övriga drogpolitik är mer lyckad än sveriges.
bland annat är dödligheten bland tunga missbrukare mycket högre i sverige än vad den är i holland.
detta på grund av att de holländska politikerna är realistiska nog att inse att drogerna inte försvinner bara för att de är förbjudna. utifrån denna insikt har man valt att koncentrera sig på skadebegränsning, medan de flesta styrande i sverige fortfarande tror på sagan om “det narkotikafria samhället”.som sagt har jag svårt för att se Hollands politik som mer misslyckad än den svenska.
för att kunna sätta opartisk statistik framför näsan på henne,
http://annualreport.emcdda.org/Lycka till!
Jag ser inte Holland som något speciellt lyckat exempel…enbart ett misslyckande att göra ännu en drog legal så att det är ännu enklare för folk (speciellt ungdomar) att få tag på dem.
Vad man lyckats med i holland är att få kontroll över en skenande utveckling av tungt missbruk. Under de senaste deceniet har antalet tunga narkomaner legat konstant på ca 25.000 personer. Medelåldern på tunga narkomaner har ökat från 25 till 35 år, dvs fler tunga narkomaner har överlevt och färre nya tunga narkomaner har tillkommit. Jämför du med sverige så har under samma period antalet tunga narkomaner ökat från circa 14.000 till 25.000 idag. Vi har alltså lika många tunga narkomaner som holland idag. Genomsnittsåldern på tunga narkomaner i sverige är 25 år.
Samtidigt har man satsat kraftigt på att öka antalet vårdplatser för narkomaner i holland, i sverige har däremot antalet vårdplatser sjunkit drastikt.
Fler liv som blir förstörda…
Tvärtom blir inte så många liv förstörda eftersom de som av någon anledning nu känner att dom vill “testa” narkotika inte blir stämplade. Dessutom har det i holland visat sig att det totalt inte blir fler missbrukare, men att valet av substans förändras, dvs det är samma personer som annars skulle missbruka alkohol som nu missbrukar andra substanser. Och kom ihåg att alkohol är en av de absolut skadligaste droger som finns. Fysiskt skadar det mer än heroin, amfetamin, kokain, cannabis, LSD och MDA tillsammans, både kortsiktigt och långsiktigt. Även psykiskt skadar det mer än heroin och centralstimulerande. De sociala skador som uppstår vid bruk av illegala preparat kommer inte från substansen i sig utan dess illegala status.
Sen om det kostar staten mindre pengar för att de INTE kriminaliserar Cannabis, är i mina ögon en ynklig ursäkt…
Det är inte frågan om hurvida det kostar staten mindre pengar, utan att det kostar färre LIV. De pengar som idag används på att jaga personer som föredrar en annan drog än alkohol bör istället helt och hållet användas till förebyggande arbete i form av information samt rehabilitering och vård för narkomaner och läkemedelsmissbrukare.
Det kostar ännu mindre pengar om man inför ättestupan igen…..
Eller låter alla narkomaner knarka ihjäl sig…
Eller låter barn köpa sprit…så dör de fortare av alkholism….
*ironi*Det är så vi har det idag.
“Knarkhandlare har knivar och pistoler”…hmmm…det har dom i Holland också….oavsett om drogen är legal eller ej. Striktare vapenlagar och fler poliser/tull tjänstemän är bot på “knivar och pistoler”..inte att släppa galenskapen lös…
Det går knappast att göra vapenlagarna striktare än vad de är idag. De vapen som cirkulerar i vårt land kommer dessutom ofta från millitärens vapenförråd.
Förresten…så har ju Sverige redan prövat på att legalisera fler droger..och hur gick det…joo käpprätt åt he*ve*e!
Varför ska man upprepa gamla misstag och inte lära sig nått?????Sverige har aldrig legaliserat några droger, däremot fanns det under en kort tid på slutet av 60-talet en legalföreskrivning av amfetamin och morfin. Missbrukare fick då amfetamin på recept. Att försöket med legalföreskrivning skulle vara helt misslyckat är inte alls så säkert. För det första måste du ta i beaktning att försöket inte pågick under tillräckligt lång tid för att kunna utvärderas rätt. Men för att du ska förstå vad som hände så lägger jag med en intervju med Sven-Erik Åhström, läkaren som hade hand om legalföreskrivningen.
Sven-Erik Åhström är till yrket psykiater, numera pensionerad, men det är inte hans yrke som är intressant utan hans gärning. Sven-Erik Åhström vill hjälpa människor och han inte bara pratar om det. Systemet har försökt att stoppa honom men han har stretat emot. Legalförskrivningsförsöket må de ha avbrutit men hans ande är i högsta grad levande.
Mats: Hur kom det sig att försöket med legal förskrivning startades?
Sven-Erik Åhström: Det fanns ett medicinalråd som hette Frostner som hade träffat en del narkomaner, varav de flesta var läkare, och han tog kontakt med John Takman som var radikal kommunist och en fantastisk fin människa. (Det sista lägger Åhström förmodligen till för att han, inte helt ogrundat, misstänker att jag hyser en viss aversion gentemot kommunister.) Takman hade tidigare skrivit ut centralstimulerande medel åt konstnärer, författare, skådespelare och andra men eftersom han så många gånger tvingats förklara och försvara sig på grund av detta var han inte intresserad av sätta igång något projekt när Frostner kom och frågade. Däremot kunde han rekommendera mig som hade vikarierat för honom.
I samma veva dök Frank Hirschfeldt upp. Han blev sedan initiativtagare till och ordförande till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Frank kände en del morfinister som blev mina första patienter. Sedan spred sig ryktet och med det började det komma patienter som efterfrågade centralstimulerande medel, främst Preludin. Professor Gunnar Inghe, socialmedicinare och den senare berömde debattören Nils Bejerots lärare, uppmuntrade mig att skriva ut också åt dem, vilket jag accepterade, först med stor tvekan men med Frostners medgivande.
M: Bilden av legalförskrivningarna på 60-talet, som den framställs av media och ett otal “experter”, är att det hela slutade i katastrof. Vad hände egentligen?
Å: Försöksverksamheten fortsatte under drygt två år. För att vara ett projekt genomfört av en man som måste klara detta arbete som deltidsarbete på övertid fungerade det hela förvånansvärt bra. Främst kanske som en betydelsefull humanitär insats. Man behövde inte längre leva i social misär och kriminalitet. Kriminella narkomaner far mera illa på grund av infektioner, orena preparat, abstinens, överdoser p.g.a. osäkerhet angående koncentration av doser m.m. Verksamheten förebyggde säkert många onödiga dödsfall. Det bidrog också till en mognadsutveckling hos många så att de lämade drogerna.
I samband med mitt legalförskrivningsförsök förbjöds bantningspreparatet Preludin vilket ledde till att det slutade säljas på apoteken. Efter ett tag slutade det även att tillverkas och försvann alltså från marknaden helt och hållet. De som hade använt Preludin gick då över till amfetamin. Så om amfetaminbruket ökade under tiden för legalförskrivningsförsöket berodde det på att Preludin förbjöds. Samtidigt måste man vara medveten om att jag fick en hel del mediauppmärksamhet och en massa människor som inte hade känt till t.ex. amfetamin blev nu uppmärksammad på dess existens. Vidare bör nämnas att allt detta hände i början av hippieran och i många andra länder var bruket av centralstimulerande medel redan på uppgång.
Officiellt var det 109 personer som fick narkotika utskrivet men det fanns ett antal inofficiella också. Det var ju så att många patienter bodde tillsammans med andra som också använde narkotika och då var jag tvungen att skriva ut till båda eftersom de i vilket fall skulle dela på det förskrivna och om de fick otillräckligt skulle skulle de handla kriminellt vid sidan av. Det centrala för mig har alltid varit att ha ett förtroendefullt samarbete med patienten. Man kanske i första hand inte skall se på legalförskrivningen som medicinering. Legalförskrivningen är i mindre mån sjukvård, mer accepterande av och omsorg om människor som var annorlunda och själva ställt sig eller blivit ställda utanför samhället. Min legalförskrivning skedde i en liberal anda, jag litade på patienterna, i varje fall i detta avseende. Jag var bara rådgivande när det gällde doseringen men behöll naturligtvis min vetorätt. Ett auktoritärt system leder bara till manipulationer och lögner, narkomanen börjar med att säga att han behöver dubbelt så mycket som är sant, för han vet att doktorn kommer att börja pruta.
En patientförening bildades. Den tog in nya patienter som, så att säga, “platsade” och uteslöt sådana som svek förtroendet. Det fanns något positivt i gruppen. Självfallet fanns det en del som var mer psykopatiska och inte gick att fånga in i lojaliteten för verksamheten. Men när det gick som bäst var det jättebra. Sedan stoppades ökningen av antalet patienter. Jag måste som jag nämnde förut skriva ut dubbla doser, jag var nödgad att bli olaglig. Förut kunde det råda en total öppenhet men i samband med stopp för ökningen av antalet patienter blev det mer av förtiganden. Särskilt som de som ville ta sig ur beroendet ej fick tillåtelse att gå in i projektet igen, vilket avhöll dem från att begära mindre doser och försöka sluta.
(Ett annat resultat var ett behandlingskollektiv som drevs i samma anda som legalförskrivningsförsöket, dock drogfritt. Det startades av gamla patienter till Åhström och var en gren av vad som idag brukar hänföras till -68. Åhström var som han här själv säger i hög grad inspirerad och influerad av 1968 års stämningar och undgomsrörelser och själv aktiv i dessa sammanhang.)
M: I början fanns det ju flera läkare som skrev ut narkotika, men efter ett tag var det bara du. Varför?
Å: Tanken var från början att tre doktorer skulle ha 10 patienter var. De två andra tröttnade, de kände väl att de inte fick tillräckligt med stöd. Det fanns ju ytterligare andra som skrev ut, men många av dem misslyckades. De jobbade inte som jag, med en liberal inställning där patienten behandlades med värdighet och där allt centrerade kring hans eget ansvarstagande, utan auktoritärt. Det var få som litade på patienterna.
M: Försöket motarbetades. Du fick dåliga lokaler, antalet patienter maximerades, du fick små resurser och knappt någon personal. Till slut avslutade man försöket. Varför denna motvilja?
Å: Politikerna drog öronen åt sig. Jag är i hela min art och personlighet dels väldigt envis och dels i min lojalitet till patienterna konsekvent. Naturligtvis blev politikerna rädda när tidningarna och medierna vände. De var ju också så att när försöket växte skulle man bli tvungen att organisera om det och satsa på ökade resurser, men det ville man inte. I början var pressen och medicinalstyrelsen (nuvarande socialstyrelsen, min anm) jättepositiva. Men efter ett tag började det komma kritik från olika håll. Någon av kvällstidningarna publicerade till och med en ovederhärftig intervju med mig trots att de inte hade träffat mig. Avgörande blev att en bekant till en av mina patienter dog när hon av misstag injicerade morfin i tron att det var amfetamin.
Bejerots kampanj var också en viktig orsak. Bejerot hade tidigare, precis som jag, varit vikarie för John Takman, och när jag blev uttagen att leda legalförskrivningsförsöket och utsågs till ledamot av narkomanvårdskommittén i stället för honom, kände han sig förbigången. Då valde han att bli oppositionsman. Bejerot hade många goda sidor men han var väldigt mån om att respekteras och betyda något i etablissemanget. Enligt min uppfattning var inte Bejerot särskilt vetenskaplig i sina undersökningar, möjligen en driven statistiker. Han var en smula benägen för fanatism. En anekdot som jag tycker belyser detta faktum är den gamla historien om hönan och ägget, vad kommer först? Självklart finns det inget svar, men Bejerot började argumentera för det ena eller andra med frenesi. Han fattade aldrig poängen, han hade kanske föga sinne för tillvarons dialektik. Sådan var han.
Bejerot var som ett lokomotiv, och det var inte kul att ha honom emot sig. Han var en otäck polemiker. Han skrev många fruktansvärda saker om mig, rena lögner. En taktik han använde sig av var att tala om hur många doser jag skrev ut, allt enbart i syfte att väcka opinion. Han nämnde enormt högt antal doser, kanske miljoner, och männsikor reagerade med förfäran. Vad han inte nämnde var att hans doser var vad en icke-narkoman skulle ta av en medicin. En narkoman var tvungen att ta kanske hundra gånger så mycket för att få sin efterlängtade effekt. Han gav alltså sken av att jag skrev ut mycket mer än vad som var fallet. Det var faktiskt så att legalförskrivningarna var en liten grej om man jämför med den svarta marknaden.
M: Vad hände med legalförskrivningsförsöket och vad hände med dig?
Å: Legalförskrivningsförsöket överfördes till en annan läkare som skulle avsluta det hela. De trodde väl inte att jag skulle kunna avsluta det. Och det hade det väl rätt i det, jag kunde inte jobba med det på något annat sätt än jag hade gjort tidigare. Många patienter tog livet av sig eller dog av överdoser i samband med att försöksverksamheten upphörde. Det var trist att sluta. Jag hade lärt känna många som jag tyckte om. När det var som bäst fanns en väldigt positiv anda, åtminstone fram tills de stoppade ökningen av antalet patienter och inte längre tillät att någon återupptogs.
Samtidigt med legalförskrivningen hade jag haft min privatpraktik öppen så gott det gick, jag fick ju ingen lön för legalförskrivningsverksamheten , men jag hade varit tjänstledig från mitt sjukhusjobb. Efter försöket gick jag tillbaka till sjukhuset och min praktik. I slutet av försöket tog de bort min rätt att skriva ut narkotika till mer än de 109 patienter jag hade under försöket. Sedan tog de bort min rätt att skriva ut till någon. Men det finns preparat som inte är narkotikaklassade men har samma effekter. Och då började jag skriva ut sådant istället. Då tog de min legitimation ifrån mig. Jag överklagade det beslutet till regeringsrätten och där fick jag till slut tillbaka den.
M: Tycker du att klimatet har förändrats något sedan dess? Och varför har narkotikafrågan blivit så infekterad i Sverige?
Å: Ja, något. På de flesta håll i andra länder är det mycket annorlunda. Det är kanske framför allt Sverige som har en väldigt låst inställning till hur de här problemen skall tacklas. Bejerot har som sagt betytt mycket för inställningen till legalförskrivningar. Men är det inte också så att vi överhuvudtaget är mindre toleranta mot avvikande, mer moraliserande och skamstämplande, särskilt kanske jämfört med folk söderut i Europa. Svenskar är väldigt mycket för ordning. Allt ska vara rent, logiskt, svart/vitt, sjukt/friskt. Svenskar ser det naturliga i att det obscena är spännande och lustfyllt. I katolska länder finns en mer avspänd inställning till syndfullhet, laster och passioner. Bara i vår avundsjuka och vårt moraliserande blir vi passonerade. Annars är vi ljumma i våra värderingar och flata inför förmynderiet. Många av de störningar i personlighetsutvecklingen man kan finna i Sverige karaktäriseras och hör samman med denna vår kultur av förmyndarskap. Det är ett klimat där det är väldigt svårt att utveckla frihet under ansvar och självständighet. Det är också lättare att skylla på drogen än att inse att man har misslyckats som förälder. Det är alltid svårt med skuldkänslor.
M: Ett vanligt argument mot avkriminalisering av narkotika är att de gör brukaren våldsam. Blir man våldsam av narkotika?
Å: Inte av opiater/morfin eller hasch. För det mesta är det en blandning med alkohol som leder till aggressivitet. Alkoholen är tveklöst den drog som mest förlöser aggressioner. Det var t.ex. vanligt tidigare att alkoholister gick över till amfetamin därför att de mådde mycket bättre, de slapp bl.a. sitt dåliga ölsinne och bakfyllorna. Sedan uppstod i och för sig andra problem men initialt var bytet endast positivt.
M: Knarkträsket talar ofta alla experter om. Förmodligen menar de väl någon knarkarkvart de har sett på bild i någon utredning någon gång. Är det så att man först har sociala problem och sedan börjar med narkotika, eller är det tvärtom?
Å: Oavsett om de börjat med de här preparaten är riskerna stora att de som nu är narkomaner hade blivit utslagna ändå. Narkotikan gör problemen annorlunda och svårare. Samtidigt måste man skilja på vad som är narkotikans effekter och vad som är effekter av kriminaliseringen. Det vore i alla fall bättre att de blir amfetaminberoende än alkoholister om inte som nu amfetaminbruket var kriminaliserat. Inga leverskador, mindre allvarliga hjärnskador och mindre våldsbrott om de bara använder amfetamin.
Man vet ju att barn och ungdomar som inte klarar upp tillvaron gärna använder droger. Här finns ju också redan legal försäljning t.ex. av thinner och kontaktlim vilka är oerhört farliga. Till och med opiater är ju mindre farliga i sig, de är endast farliga i samband med överdosering, så på sätt och vis vore det kanske mindre olyckligt om de köpte sådana preparat. Om det inte vore så många barn som far illa och som har sociala problem och störningar i personlighetsutvecklingen, skulle narkotika inte vara så attraktivt och leda till så svårförlösligt beroende som nu. En annan aspekt är ju att cancersjuka måste kunna få sådana här preparat mot smärtor, varför skulle då inte psykiskt sjuka också kunna få sådan hjälp när de ej kan få lindrng eller bot på annat sätt? Jag har träffat många som säger att fysiska smärtor är ingenting att jämföra med psykiska.
M: Hur är det med slavteorin, är narkomaner alltid “slav under drogen”?
Å: Detta är i hög grad individuellt, det finns många som säger att det inte är något större problem att lägga av med droger bara de vill. Många slutar använda droger utan att ha fått någon behandling, särskilt många tröttnar på drogerna och slutar när de kommer upp i medelåldern. Att sluta röka kan vara minst lika svårt som att sluta ta heroin. Jag har träffat många som har slutat med heroin men inte har kunnat sluta röka. Det finns sådana som har blivit beroende av morfin när de legat på sjukhus. Sedan när de blivit utskrivna har de mått lite dåligt, kanske trott att de fått någon sort influensa som sedan har försvunnit, när de egentligen har haft abstinens.
Föreställningarna kring abstinens, att abstinensen är outhärdlig, leder till ökad abstinens. En mera betydelsefull anledning till att narkomaner har svårt att sluta är att de mår så dåligt och fungerar så dåligt och har sådan ångest, som inte är framkallad av abstinensen, och att de har väldigt svårt att handskas med smärta och illamående som andra kanske skulle tycka var överkomligt och till och med rätt beskedligt. Visst är det så att det är en större andel av dem som prövar heroin som fastnar än av de som prövar alkohol och blir alkoholister. Man å andra sidan är det ju ett snävare urval av människor som över huvud taget prövar heroin, så jämförelsen haltar.
M: Kanske en omöjlig fråga; men varför fastnar människor för droger?
Å: Det handlar om människor som inte fått vara fria, glada och älskade barn uppvuxna i rimligt trygga förhållanden och därför fått störningar i sin personlighetsutveckling. Men det handlar också om senare levnadsomständigheter präglade av torftighet och tristess. Och om mer eller mindre tillgänglig vitalitet som kan ändra på dessa omständigheter. Med mer vitalitet kanske man testar droger men inte fastnar.
M: Är narkomani en sjukdom?
Å: Människan är till sin art ofullkomlig. Säger man sjuk utgår man ifrån frisk, och vad är det? Jag är väldigt emot att dela in saker på det sättet, sjukt-friskt, normalt-onormalt. Det är fel att kalla narkomani en sjukdom när det är en del av en livsstil.
M: Vad är narkotika? Order narkotika kommer från det grekiska ordet narkoun vilket betyder göra inaktiv eller göra avtrubbad. Och det kan man inte med bästa vilja i världen säga om t.ex. amfetamin.
Å: Det är vissa ämnen som faller under lagen. Substanser som människor blir beroende av. Alkohol är ju ur denna aspekt också narkotika.
M: Varför skiljer då staten på alkohol och narkotika?
Å: Vi har en alkoholkultur, något som kan omnämnas positivt i motsats till narkotika.
M: Skall saker och ting förbjudas bara för att de är farliga?
Å: Barn skulle ju kunna få för sig att köpa “horse” och “tjack” om sådant skulle säljas i vanliga affärer. Samtidigt så är det ju så att idag finns kontaktlim att köpa överallt, och det är i vissa avseenden farligare än narkotika och ungdomar använder det. Samma sak med andra lösningsmedel och t.ex. bensin. Det går ju inte att förbjuda.
M: Hur är det haschpsykoser som man hört så mycket om?
Å: De som får psykoser är disponerade att få det. I förhållande till mängden hasch som brukas är psykoser ovanliga. Och vad få inser: Även psykoser står i utvecklingens tjänst. Tyvärr hamnar de flesta som får psykoser idag på mentalsjukhus och får en massa medicin istället för hjälp. Psykosen kan ha en förlösande effekt på en persons problem. Psykosen är helt enkelt växande och utveckling som ej bejakats. “Självet” har inte utvecklats och till slut exploderar det i en psykos. Med rätt hjälp kan resultatet bli väldigt positivt.
M: All skräckpropaganda man kör i ungdomar, t.ex. Expressens mastodontkampanj mot ravekulturen, vad tror du effekten blir?
Å: Lögner är inte ett bra sätt att hindra ungdomarna från att använda knark. För ungdomar kan narkotika vara ett led i en frigörelseprocess. På 50-talet såg jag människor som började röka hasch med positiva resultat. De började se andra filmer än de actionfilmer de endast sett tidigare, de började läsa böcker, helt enkelt vidga sina sinnen. Men många har fastnat i cannabisberoende och detta är inte mindre allvarligt än annat narkotikaberoende. Men man kan lika gärna säga att sprit och cigaretter är inkörsporten till tungt narkotikamissbruk som att säga att hasch är det. Det är ett meningslöst påstående.
(När Åhström säger detta drar jag mig till minnes något jag läst i den ovannämnda Deltastiftelsens programförklaring: “Drogerna var ett en del av denna protest (som innefattade flower-power-rörelsen, studentrevolterna och FNL-rörelsen, min anmärkning) och legalförskrivningarna i mitten på 60-talet likaså, som ett bejakande av människors frihet att själva välja sin väg och som ett accepterande av och omsorg om människor som själva ställt sig och blivit ställda utanför samhället.”)
M: Hur missvisande är statistiken? Jag känner själv ett antal personer som använder eller har använt narkotika regelbundet utan att för den skull “trillat dit”.
Å: Det är inte som i USA men att det är ett stort mörkertal är klart. Jag har svårt att avgöra proportionerna, 50/50 kanske. I vissa åldersgrupper är det vanligt att åtminstone testa narkotika några gånger och om man räknar med dem blir ju inte fördelningen 50/50 snarare tio okända på varje känd… På 50-talet använde många långtradarchaufförer och andra nattarbetande centralstimulerande medel utan att fastna i ett bestående beroende.
M: Ibland när man debatterar narkotika så anklagas man för att vilja “mörda” barnen eller liknande. Min bild är snarare tvärtom. Det är poliserna, politikerna och socialarbetarna, alla de som dunkar varandra i ryggen och gratulerar varandra till ett väl utfört värv när de har tagit en narkomans narkotika och tvingat honom/henne in i ångesten och desperationen över att få tag i mer, som är de verkliga mördarna.
Å: Jag håller med dig, visst kan många dödsfall skrivas på deras konto, men man kan inte bortse från att ett samhälle där knark är skamfläckat där väljer vissa bort att pröva och det har då en förebyggande effekt. I viss mån har man lyckats med att skamstämpla narkotikan i Sverige, men inte alkoholen. Människor behöver ett berusningsmedel, det går inte att ändra på. Det man vinner på skamstämpeln av narkotika är att folk använder alkohol istället. Om det nu är någon vinst…
M: Jag tycker att det moraliska försvaret för att avkriminalisera narkotikan är viktigare än det praktiska.
Å: Jag sympatiserar tveklöst med det. Det tristaste i hela den psykiatriska/sociala sektorn är just förmyndarskapet man möter överallt. Ta t.ex. metadonprogrammet som det bedrivs idag. Människor blir som livegna, indoktrineras i att bli ögontjänare. Man respekterar inte deras människovärde.
M: Skulle man kunna avkriminalisera helt och hållet?
Å: Jag känner en stor osäkerhet. Känslomässigt är jag emot allt vad förmyndarskap heter och detta har nästan blivit en bärande princip i mitt arbete med den enskilde patienten. Jag vet också att om jag – samtidigt som jag klart träder fram med mina egna värderingar – inte försvårar för honom, patienten, att leva i enlighet med sina värderingar så stödjer jag honom i hans utveckling och med utveckling menar jag då främst ökad förmåga att fungera fritt, självständigt och ansvarsfullt. Alltså gäller inte min osäkerhet mitt förhållande till patienten. Det finns ingen anledning att inte skriva det recept han vill ha, när jag vet att han far mer illa av att jag inte skriver det. Visst skulle jag vilja att också andra läkare fungerade så och inte som nu i sin underlåtenhet riskerar sina patienters liv och hälsa stick i stäv mot läkarstadgan. Samtidigt – och här kommer min osäkerhet – kan jag tycka att det är helt absurt att distribution av narkotika skall vara förbehållet läkare, frånsett som ett led i behandling av abstinens. Skulle narkotika avkriminaliseras finns det ju ingenting i läkarutbildning eller läkarroll som meriterade dem för att vara distributörer, tvärtom talar det mesta för deras olämplighet. I frånvaro av bärande kulturmönster vore det bästa att dessa medel inte fanns men självklart är det det helt orealistiskt att ens räkna med att kunna minska tillgången.
Allt behandlingsarbete borde ske i ett treparts samtal som börjar i patientens behov och hans verklighet och bli en djupnad relation med behandlaren och där den tredje rösten handlar om beslut och handling på det konkreta, praktiska, samhälleliga och politiska planet. Ett samtal som är en fortlöpande trialektik – som en vals i en rytmisk och levande relation – som hela tiden återknyter till den det handlat om, den enskilda människan. I själva behandlingsbegreppets natur finns integrerat ett förbarnsligande av människan och för att detta skall resultera i något positivt måste behandlingen ta fasta på att detta att vara barn är att kunna vara under utveckling/växande och att växande gynnas av att behandlaren har förtroende för barnet i denna dess egenskap, alltså vågar relatera till människan som fri, självständig, ansvarig och utvecklingsbar. Endast så kan förutsättningarna härför utvecklas.
Försöksverksamheten var tänkt som ett förutsättningslöst arbete för att hjälpa denna kategori människor, ett arbete i vilket man successivt prövade sig fram och där på så sätt forskning och behandling kunde förenas. Men då ovannämnda tredje part inte fanns utspelade den sig i ett tomrum. Man måste här också erinra sig att då för trettio är sedan inte några som helst andra behandlingsmöjligheter för narkomaner fanns eftersom man ju knappast kan kalla inspärrning i fängelser eller mentalsjukhus för behandling och dessutom denna möjlighet bara var förbehållen dem som ej själva ville behandlas. I tomrummet fanns åtminstone i början av verksamheten spontant en del välmenande intresse, men ingenting som ledde till att erfarenheterna från försöksverksamheten användes till att komma till rätta med det dilemma som den ökade användning av droger utgjorde. Samhället som satt igång verksamheten producerade hyllmeter med betänkanden men svek totalt. Tomrummet försökte jag fylla genom att intressera föräldrar och andra att ingå i de grupper där både förskrivningens storlek och art bestämdes och hela verksamheten diskuterades. Jag tog alltså steget att försöksvis förvandla verksamheten från en medicinsk angelägenhet till något som mera handlade om att försöka bejaka och hantera ett minoritetsintresse. Vad detta kunde resultera i fick man aldrig veta eftersom jag kopplades ur verksamheten.
Om befattningen med narkotika helt skulle avkriminaliseras borde nog sedan länge sådana intresseorganisationer finnas som stegvis byggt upp försäljningsorgan och strategier för att problemen allteftersom de uppstår. Detta är dock bara ett föga genomtänkt förslag i brist på bättre och handlar inte om att jag tror mig kunna bedöma allvaret av de komplikationerna som skulle bli följden vid en avkriminalisering, däremot anser jag mig veta att nuvarande ordning beredvilligt spelar ondskan i händerna som en förhärjande farsot med miljontals offer världen över. Krigsförklaringen som kriminaliseringen innebär mellan olika parter har lett till ett varaktigt krig mångfaldigt större än inbördeskriget i Jugoslavien.
Från legalförskrivningarna i Europa, bland annat i Liverpool, vet man att även tunga missbrukare kunnat återgå till ett socialt fungerande liv, i många fall också till arbete, även om de inte kunnat släppa sitt drogbruk. Också de svenska metadonprojekten talar sitt tydliga språk; metadonet har samma rus som heroinet, men utan kick och med längre effekt (därför inte samma svåra avtändning). Resultaten är entydiga: den sociala situationen förbättras, prostitutionen – flickor som tidigare finaniserat sitt missbruk genom att gå på gatan – upphör, brottsligheten bland patienterna minskar, liksom risken för HIV och andra blodöverförda sjukdomar.
friggs mycket bra skrivit.. med reservation för din bild att alla prostituerade är sk. tjackhoror.. som humanförspråkare tycker jag att var och en själv har rätt att välja sin livsstil.. och om detta innefattar att sälja sexuella tjänster för pengar så är det helt ok för mig.
@Olangu wrote:
friggs mycket bra skrivit.. med reservation för din bild att alla prostituerade är sk. tjackhoror.. som humanförspråkare tycker jag att var och en själv har rätt att välja sin livsstil.. och om detta innefattar att sälja sexuella tjänster för pengar så är det helt ok för mig.
Jag skriver inte att alla prostituerade är missbrukare, lika lite som jag skriver att alla missbrukare är prostituerade. Självklart har alla rätt att själva välja hurvida de vill prostituera sig eller ej. Men ingen ska tvingas till prostitution (speciellt inte av ekonomiska skäl), varken man eller kvinna, men så sker idag.
pga nojja ersätter jag härmed alla inlägg jag inte kan radera med detta medelande
Oftast dom som jobbar I redlight district är studenter etc… Det finns en del så kallade tjackhoror dessa jobbar oftast runt en parkering lite i Amsterdams utkant…
Skitbra text Friggs, verkligen! Miljoner karma och kramar till dig!
Ruskigt bra inlägg, friggan. Jag blir alldeles varm och glad.
Måste ju vara kvalitet i Red Light
..Vet inte om det finns ngn speciell anledning.. Dom snyggaste brudarna är i Redlight Central.. kanske har att göra med dom som hyr ut rummen…
@herodes wrote:
Friggs: Var fick du tag i intervjun?
Från psykadeliska bokhandelns arkiv.
Jag hävdar fortfarande att det INTE finns någon anledning att legalisera FLER droger…det finns mycket elände redan som det är.
Att informera mera och göra det SVÅRARE att få tag på/missbruka droger är en strävan…som ger resultat..japp.. den ger resultat… fler utslagna drogmissbrukare och fler som dör i aids och i överdoser.
snart kommer hon väl propagera för dödsstraff på självmord med… inte kan vi väl ha folk som går och tar livet av sig hur som hellst… bäst att avskräcka dem… eller varför inte bara tillåta att alla äter havregrynsgröt till frukost… och så är det spöstraff om man inte springer minst en mil om dagen.. tänk på hur det är för överviktigas familjer.. vad de måste stå ut med.. så kan vi ju inte ha det.
Ingen här påstår väl att droger inte medför problem, legala som illegala. Vi påstår bara att drogerna orsakar mer problem som illegala än som legala.
Om hon bundar för den forskning du berättar om är ju debatten meningslös.
Fråga henne varför narkotikasituationen i t.ex. Holland går i en mycket mer positiv riktining än narkotikasituationen i Sverige.
Det är inte endast en läkare som påstår att legalförskrivning är positivt. Det har gjorts studier om detta i både Schweiz och England, med mycket goda reslutat. Är detta ointressant?
Det är bara att inse. Droger kommer att orsaka problem hur vi än gör. Forskningen tyder dock på att problemen blir större vid hårdare tag och mindre med en human narkotikapolitik.
Något som man får räkna med vid en avkriminalisering/legalisering är att droganvändandet kommer att synas i mycket större utsträckning. När folk inte längre behöver gömma sig kommer de inte att göra det heller.
Detta kan bli obehagligt för dem som helst vill sopa allt under mattan och låtsas att allt är bra som det är.
Log in to reply.