Några frågor till rikdsdagspartierna

  • Detta ämne har 3 deltagare och 8 svar.
Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #1271
    reaper
    Deltagare

    Jag skickade följande mail till samtliga riksdagspartiers ”info-adress”.


    Hej.
    Så här inför valet så har jag några frågor om er narkotikapolitik.

    * Vad vill ni göra för att minska dödligheten och smittspridningen
    bland tunga narkomaner?

    * Drogberoende människor är ofta utstötta och marginaliserade, vilket
    knappast främjar en rehabilitering. Hur ska vi komma till rätta med
    det?

    * Vad anser ni om en narkotikapolitik som främst inriktar sig på att
    minimera de skador som narkotika orsakar samhället och missbrukaren?

    * Hur ser ni på industrihampa?

    * Kan vi verkligen helt få bort narkotikan från sverige?

    Jag tycker detta är en mycket viktigt fråga då narkotikan orsakar så
    mycket problem i samhället. Varför kan inte detta ämne debatteras lite
    mer djuplodande under valrörelsen?
    Hoppas ni kan svara på mina frågor.

    Mvh xxx xxx



    Nedan följer svaren

    Vänsterpartiet
    Hej!

    Här kommer svar på dina frågor:

    1. Vård och stöd måste ges där människor finns. Det har visat sig att öppna
    och ambulerande team med både vårdpersonal och socialarbetare fungerar bra.
    Det måste finnas aktiva insatser från förebyggande – behandling till stöd
    efter behandling. Det är drogen som är det huvudsakliga problemet.

    2. Behandling och rehabilitering måste vara inriktad mot att minska
    marginaliseringen och därför kan den inte ske som en isolerad företeelse
    från vardagslivet. Kamratstödjande verksamhet är ytterligare ett effektivt
    sätt.

    3. Din fråga är inte helt lätt att tolka men vänsterpartiets politik
    handlar om ett solidariskt synsätt på narkotikapolitiken där vi alla har
    ett ansvar för att förebygga och hjälpa de mest utsatta oavsett vad det
    beror på.

    4. Det ska inte tillåtas.

    5. Det måste vara målsättningen även om vi vet att det är ett mycket stort
    och långsiktigt arbete.

    Med vänlig hälsning

    (See attached file: narkotika politiken.doc)

    Susanne Rolfner Suvanto
    Politisk sekreterare (V)
    08-786 64 05
    Vänsterpartiets riksdagskansli
    100 12 Stockholm



    Moderaterna

    xxx xxx

    Hej!

    Här är svar på Dina frågor:

    1 Genom att föra en hårdare politik mot narkotika, så att mindre
    skall kunna föras in i vårt land. Vi motsätter oss att den
    schweiziska narkotikapolitiken, med legal förskrivning till kända
    narkomaner, skall införas här. Svenska erfarenheter från
    1960-talet och senare erfarenheter från bl.a. Storbritannien och
    USA visar att detta leder till ökat missbruk och ökad
    kriminalitet.

    2 De som själva vill genomgå rehabilitering skall naturligtvis få
    göra det. Bäst resultat når man alltid när missbrukarna själva är
    motiverade och vill upphöra med sitt missbruk. Men vi anser att
    man också måste kunna tvångsvårda missbrukare mot deras vilja.

    3 Till detta brev bifogar jag vår riksdagsmotion om
    narkotikapolitiken, dels i formatet word 97 dels i rent
    textformat.

    4 Det är svårt att ge ett alldeles entydigt svar på den frågan.
    Industrihampa är ju i sig inte någon farlig drog (det behövs så
    oerhörda kvantiteter för att få någon effekt). Men problemet är
    att det är så lätt att gömma cannabisodling i en odling av
    industrihampa. Det finns således skäl både för att tillåta odling
    och att förbjuda. Jag törs inte ta på mitt ansvar att ge några
    bindande utfästelser för partiets räkning i denna fråga (i
    synnerhet som våra politiker i riksdagens justitieutskott just nu
    är ute i landet på kampanjturné och därför är svåra att nå). Men
    rent spontant tycker jag ändå att det borde vara tillåtet,
    eftersom produkten i sig inte är farlig.

    5 Ett totalt narkotikafritt samhälle kanske är en utopi, men det
    är en utopi som vi skall arbeta för att komma närmare.

    Med vänliga hälsningar

    Johan Westrin
    Informationssekreterare


    Socialdemokraterna

    Hej! Tack för ditt e-brev.

    Vad vill ni göra för att minska dödligheten och smittspridningen bland
    tunga narkomaner?
    Människor som har fastnat i ett drogberoende behöver hjälp för att komma ur
    sitt missbruk. Vi vill förbättra missbrukarvården. Vi vill bygga ut
    behandlingshemmen så att fler unga missbrukare kan få vård. Det behövs
    också fler platser på de särskilda ungdomshemmen. I storstadsområdena som
    är särskilt utsatta för tungt missbruk och smittspridning ska
    narkomanvården byggas ut. De människor som arbetar med missbrukare behöver
    professionell utbildning. Därför har vi gett Statens folkhälsoinstitut i
    uppdrag att ta fram en specialistutbildning i missbruksvård. Vi vill arbeta
    för narkotikafria fängelser.

    Det behövs också mer forskning om hur man kan hjälpa människor att komma ur
    drogberoende. Vi vill prioritera satsningar på forskning som kan bidra till
    att höja missbrukarvårdens kvalitet under de närmaste åren. Men det behövs
    också bättre uppföljning och kvalitetskontroll av missbrukarvården. Därför
    vill vi att Socialstyrelsen ska utarbeta riktlinjer för dokumentation av
    socialtjänstens insatser för missbrukare.

    * Drogberoende människor är ofta utstötta och marginaliserade, vilket
    knappast främjar en rehabilitering. Hur ska vi komma till rätta med det?
    Genom aktiva insatser av socialtjänst, arbetsförmedling och landsting. Det
    är viktigt att dessa instanser samarbetar med ideellla organisationers
    arbete som t.e.x Kriminellas Revansch I Samhället och Riksförbundet
    Narkotikafritt Samhälle. Genom att bekämpa de fördomar som finns och genom
    fortsatt kamp för alla människors lika värde.

    * Vad anser ni om en narkotikapolitik som främst inriktar sig på att
    minimera de skador som narkotika orsakar samhället och missbrukaren?
    Vi menar att det är viktigt att förebygga att människor dras in i ett
    missbruk. Dessutom är vår övertygelse att vi går till botten med dessa
    problem, ytterst genom att verka för ett samhälle med mindre klyftor.

    * Hur ser ni på industrihampa?
    Vi är emot alla former av legalisering av narkotika.

    * Kan vi verkligen helt få bort narkotikan från sverige?
    Det är vårt mål.

    Jag tycker detta är en mycket viktigt fråga då narkotikan orsakar så mycket
    problem i samhället. Varför kan inte detta ämne debatteras lite mer
    djuplodande under valrörelsen?
    Tyvärr bestämmer inte vi dagordningen ensamma. Media och de andra politiska
    partierna väljer hellre att lyfta fram nadra frågor.

    Hellre mer personal på dagis, i skolan och vården – än sänkta skatter för
    redan rika.

    Med vänliga hälsningar

    Mårten Löfgren
    Socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli



    Folkpartiet

    Hej!

    Folkpartiet är för sprututbytesverksamheten som bedrivits bland annat i
    Lund. Den minskar smittspridningen av HIV och har visat sig effektiv.

    Folkpartiets generella inställning till narkotika är att politiken ska
    vara restriktiv. Det gäller all sorts narkotika – tung som lätt. Vi vill
    att polisen starkare prioriterar kampen mot narkotikan, och att tull och
    internationell polis får större resurser till att bekämpa knarksmuggling.

    Hälsningar

    Louise Bendz
    Folkpartiet



    Miljöpartiet

    Hej Niklas!

    Jag svarar kort i allmänhet, med en krönika som Gustaf Fridolin skrev på
    vår webb i våras, och den belyser vad vi anser om narkotika i allmänhet
    och sedan kan du läsa vad vårt narkotikapolitiska nätverk i Miljöpartiet
    de Gröna anser om de åtgärder som diskuteras i VÄGVALET. Den rapporten är
    ett underlag till regeringen vad gäller socialstyrelsens kommande arbete
    med narkotikapolitik.

    Hälsar Lari

    Gustaf Fridolin, riksdagskandidat i stockholm
    En grön väg ut ur knarkträsket.

    Allt fler unga människor fastnar i knarkträsket. En skola i Kalmar har
    fungerat som leverenscentral för droger. Visby, som jag besöker idag
    tisdag 26/3, har sett hur missbruket bland unga ökar.

    Det ser likadant ut på andra håll i landet. Samhället slår ut människor
    och motar ut folk till drogmissbruk.

    Stress, ojämlikhet och brist på framtidstro är alla tre de viktigaste
    ingredienserna i det ökande problemet. Ändå så står den politiska
    diskussionen bara mellan den lilla minoritet som vill legalisera och
    strunta i problemet och den minoritet som tror att allt löser sig med mer
    av det som gått fel, mer poliser, mer utslagning, mer isolering.

    Även om vi gröna också vill ha fler närpoliser och kan tänka oss hårdare
    straff för vissa narkotikabrott så har vi en annan ingång i debatten.

    Det viktiga är att skapa ett samhälle som motverkar droganvändningen, att
    bekämpa själva sjukdomen, inte bara att ge sig på symtomet.

    För att rädda fler unga från missbruk presenterar vi nu ett sju punkter
    långt program med åtgärder som rör såväl direkt arbete mot droger som
    arbete för att skapa ett annat, mer solidariskt samhälle.

    1. Stärk tullen.
    Sedan EU-medlemskapet flödar knarket in över våra gränser. Förbudet för
    tullen att göra stickprovskontroller gör att mycket unga tonåringar,
    ibland ännu yngre människor, tar sig till Kristiania utanför Köpenhamn för
    att köpa hasch och löper sedan knappt någon risk alls för att bli haffade
    i tullen på vägen tillbaka.

    Sverige behöver inte vara snällast i EU-klassen, drogproblematiken är idag
    så stor att vi bör återupprätta tullen så som den var innan EU-inträdet,
    samtidigt som vi inte får ge upp visionen om en gränslös värld.

    2. Mer information i skolorna.
    Det bör satsas mer pengar på ärlig och uppriktig information om
    konsekvenserna av missbruket på skolor, fritidsgårdar och på andra ställen
    där ungdomar naturligt befinner sig.

    Vi vill inte ha skräckpropaganda, utan är helt övertygade om att ärlig och
    rak information om droger räcker för att minska missbruket. Flera unga
    människor efterlyser idag också mer information och känner att man inte
    får tillräckligt av den varan.

    3. Eliminera väntetiderna på BUP.
    Barn och unga som själva känner att de behöver psykisk hjälp kan idag få
    vänta i långa köer, det finns skräckexempel där unga väntat i två år på
    att få prata med en psykolog. Vi vill föra över mer pengar på Barn- och
    UngdomsPsyk (BUP) så att väntetiderna helt kan elimineras. Unga som vill
    ha hjälp måste få det.

    4. Satsa ungt.
    Även under de ”goda år” som vi nu har gått igenom har det satsats allt
    mindre på ungdomar, på skolor, på fritidsgårdar, på föreningsliv. Det är
    dags att satsa ungt, mer pengar till skolan, öppna upp stängda
    fritidsgårdar, rusta upp ungdomars närmiljö.

    5. Inför grundtrygghet.
    Vi gröna har många radikala förslag för att mota ungdomsarbetslösheten och
    orättvisorna i samhället. Sänkt arbetstid och friår är två av dessa som är
    viktiga för att återge unga människor framtidstron.

    Den viktigaste gröna idén är ändå den om en grundtrygghet, ett socialt
    skyddsnät utan några maskor som man som ung lätt trillar igenom. Staten
    ska garantera alla en dräglig levnadsnivå, alla ska ha en grund att stå på
    för att kunna komma vidare i livet. Kort sagt: en grundtrygghet.

    Ett första steg dit är studielön för högre studier och kraftigt höjt och
    beskattat barn- och studiebidrag.

    6. Motverka legalisering av droger.
    Såväl från en högröstad minoritet i Sverige som starka politiska
    organisationer ute på kontinenten höjs röster för en legalisering av
    droger. Flera inom EU vill exportera den holländska legaliseringspolitiken
    till hela unionen.

    För oss i Miljöpartiet och Grön Ungdom är det viktigt att aktivt arbeta
    mot legaliseringen. Samhället måste sätta tydliga signaler för att man
    inte accepterar att människor förstör sig själva och sin omgivning genom
    missbruk.

    7. Minska hetsen.
    Rapport efter rapport visar på en stor hets och utslagning i skolan, där
    vissa tvingas plugga till bristningsgränsen och andra känner sig utslagna
    och sidsteppade redan från början. Klasserna måste bli mindre,
    ämnesövergripande verksamhet ersätta 40-minuterspassen och betygen bort.
    Så kan vi minska hetsen bland unga.

    Vi påstår inte att dessa sju punkter skulle lösa drogproblematiken, men vi
    är säkra på att det skulle göra mycket bättre.

    Vi tror inte på helhård högerpolitik som egentligen bara leder till fler
    utslagna och ensamma människor och ökad droganvändning.

    Vi tror inte på kom-och-hjälp-oss-så-flummig-politik med legalisering som
    främsta mål.

    Vi erbjuder en tredje väg. En grön väg ut ur knarkträsket.

    Läs fler krönikor

    Författare:
    Gustav Fridolin JR
    Språkrör Grön Ungdom
    Miljöpartiet de Grönas ungdomsförbund

    * Hur ser ni på industrihampa?

    Vi är tveksamma till det. Och vill inte införa det i Sverige.

    * Kan vi verkligen helt få bort narkotikan från sverige?
    Mycket tveksamt men det är ett viktigt mål att arbeta mot.

    Vi delar Narkotikakommissionens bedömning att svensk narkotikapolitik
    kräver betydande tillskott av resurser i form av engagemang, ledning,
    kompetens och ekonomi. Vi delar även synen att ju mindre restriktiv
    politiken är, desto fler och mer omfattande repressiva insatser kommer att
    krävas för att stävja den handel med narkotika och det ökade missbruk som
    kan antas bli följden.

    Vidare delar vi kommissionens bedömning att det starka försvaret för
    visionen om ett narkotikafritt samhälle kan ha bidragit till en konformism
    och en rädsla för diskussion, varför en öppen och fri debatt är nödvändig
    för att denna politik ska vinna trovärdighet bland ungdomar och andra
    medborgare och målet därmed skall kunna uppnås.

    Uppsökande verksamhet och förebyggande arbete
    Vi ser det som beklagligt att de kommunala fältenheter som specialiserat
    sig på uppsökande arbete bland missbrukare i flertalet fall har lagts ned
    och att uppgifterna istället lagts över på de lokala socialdistrikten
    eller stadsdelsnämnderna, vilka inte alltid erhållit motsvarande resurser,
    varför huvuddelen av denna typ av uppsökande arbete har upphört.

    Vi anser att det är viktigt att den primära preventionen liksom det
    uppsökande arbetet utökas och får större resurser. Vi ser skolan som ett
    viktigt forum för möjlig tidig upptäckt, varför det är viktigt att det
    satsas på utbildning av skolpersonal inklusive lärare för att upptäcka
    drogmissbruk samt att skolorna utbildar fungerande rutiner för att följa
    upp och åtgärda dessa tidiga upptäckter. Här har elevvårdsteamen, där
    personal inom fritidsgårdsverksamheten bör ingå, liksom skolhälsovården en
    viktig roll att fylla.

    Genomgående är det viktigt att ett större samarbete skapas mellan skola,
    socialtjänst, polis, kriminalvård, behandling etc. Det gemensamma målet
    måste vara överordnat skyddandet av den egna verksamheten.

    Det är också viktigt att de som skall arbeta med förebyggande arbete inom
    t ex skolan helst även besitter tillräckliga kunskaper för att upptäcka om
    en elev är inne i eller befinner sig i riskzonen för ett missbruk. Vi
    tycker vidare att det är viktigt att det följs upp att varje skola har ett
    ANT-ombud.

    När det gäller information om missbruket och dess effekter kan det finnas
    skäl att i större utsträckning än idag ta hjälp av
    frivilligorganisationerna och de resurser dessa besitter. Rent allmänt
    måste det ses som en skyldighet att utnyttja och ta in den kompetens som
    finns och här har rektor det övergripande ansvaret.

    Utbildning
    Vi ser mycket positivt på kommissionens förslag om inrättande av en
    grundutbildning i förebyggande arbete samt en specialistutbildning i
    missbrukarvård. Vi anser också att den kliniska behandlingsforskningen bör
    få större resurser liksom att man bygger upp en kunskapsbas inom det
    sociala fältet. Även inom lärarutbildningen bör undervisning om droger och
    förebyggande arbete utökas.

    Skolan måste, med anledning av den dubbla roll i form av både social och
    pedagogisk institution skolan har idag, kunna ta ett övergripande ansvar
    för sådana frågor som skulle kunna kallas ’livskunskapsfrågor’. Här krävs
    alltså en förändring av läroplanen.

    Tvångsvisa drogtester på barn
    Det råder stor tveksamhet när det gäller att tillämpa tvångsvisa
    drogbesiktningar på barn under 15 år.

    Skälet till att kommissionen inte anser att tvångsvisa drogtester skall
    tillåtas på barn under 15 år är att kommissionen ’i sina överväganden ändå
    funnit att de eventuella vinster en sådan utvidgad möjlighet skulle kunna
    leda till inte kan anses stå i rimlig proportion till det ingrepp som ett
    tvångsvis drogtest utgör för barnet.’ Man menar vidare att ’det enda
    alternativ för en utvidgning av drogtester till att omfatta även barn
    under 15 år skulle vara att utvidga möjligheterna till kroppsbesiktning
    inom ramen för en brottsutredning.’

    Vi anser dock att det bör utredas om det kan finnas anledning med
    utgångspunkten att ju tidigare ett missbruk upptäcks desto bättre, ändra
    lagstiftningen så att exempelvis en ytlig kroppsbesiktning skulle kunna
    göras och urinprov tas på barn under 15 års ålder vid skälig misstanke om
    narkotikamissbruk, och om isåfall en sådan besiktning skulle kunna ske
    även utanför ramen för en brottsutredning exempelvis efter beslut av
    läkare, då det gäller minderåriga och icke straffmyndiga personer.

    Möjligen måste här isåfall även tystnadsplikten inom sjukvården när det
    gäller upptäckt av narkotikamissbruk hos minderåriga ses över.

    Dock vill vi betona att vi inte föreslår någon lagändring i denna fråga
    utan att vårt förslag handlar om en utredning om huruvida förändring av
    lagstiftningen med barnets bästa för ögonen är befogad.

    Upptäckt av missbruk i åldersgruppen 18 till 25 år
    Eftersom narkotikamissbruket är mest utbrett i åldersgruppen 18 till 25
    år, anser vi i likhet med kommissonen att det är viktigt att de som främst
    har med denna åldersgrupp att göra, t ex krögare, utbildas i att upptäcka
    missbruk samt åläggs att rapportera misstänkt bruk av narkotika. Det kan
    även vara viktigt att t ex yngre poliser får särskild utbildning i och som
    särskild uppgift att nå denna grupp.

    Budskap och reklam
    Vi tycker i likhet med kommissionen att det är angeläget att se över
    informationen om cannabis. Vi anser även att reklamen för cannabis i olika
    tappning och förekomsten av cannabislövet som symbol för en samlad
    internationell rörelse med syftet att legalisera cannabis måste ses över.

    När det gäller drogförhärligande budskap, anser vi att lagstiftningen på
    det området måste ligga i paritet med övrig lagstiftning på
    narkotikaområdet. Detta innebär att om innehav av narkotika för eget bruk
    inte är tillåtet, så skall lagstiftningen inte vara sådan att det kan ses
    mellan fingrarna när det gäller reklam på t ex Internet som förtäckt eller
    öppet innebär reklam för ett sådant bruk.

    Drogtester i arbetslivet
    Vi anser att det borde vara en självklarhet att stickprov kontinuerligt
    gjordes inom yrken där narkotikapåverkan kan avgöra liv eller död,
    samtidigt som vi menar att det borde ligga i hela yrkesgruppens intresse
    att så görs och att det därför först och främst är en fråga som bör
    regleras mellan arbetsmarknadens parter.

    Missbrukarvård
    Av betänkandet framgår att under 90-talet institutionsvården i stort sett
    har ersatts av öppenvård, vilket har medfört att öppenvården fått ta emot
    tyngre och tyngre klienter. Samtidigt har öppenvårdens kringresurser
    minskat, vilket har medfört sämre möjligheter för avgiftning, psykiatrisk
    vård och placeringar på behandlingshem. Dokumentationen om narkomanvården
    är dessutom bristfällig och uppfyller i vissa fall inte socialtjänstlagens
    krav.

    Med tanke på att den narkotikarelaterade dödligheten mer än fördubblats
    under perioden samt att antalet narkotikamissbrukare ökat kraftigt, anser
    vi att en prioritering, förutom av förebyggande insatser samt prevention
    vad gäller personer som befinner sig i ett begynnande missbruk, måste
    göras på att förbättra de tyngre missbrukarnas situation.

    Det faktum att en stor andel av de hemlösa både är missbrukare (70 %) och
    psykiskt sjuka (35 %) visar att de allra tyngsta missbrukarna inte får ett
    tillräckligt stöd. Det faktum att det varit svårare än tidigare att få in
    data om hur utbrett det tunga missbruket är, tyder också på att
    socialtjänsten har sämre kunskap om missbrukarna än tidigare.

    Det faktum att antalet narkotikarelaterade vårdtillfällen fördubblats
    mellan 1987 och 1998 och att motsvarande ökning skett för
    narkotikamissbrukare inom psykiatrin samtidigt som nyrekryteringen till
    tungt injektionsmissbruk är begränsat är ytterligare tecken på att de
    tyngsta missbrukarna i mindre utsträckning än tidigare får långsiktiga
    vårdinsatser. Även tvångsvård tillämpas i mindre utsträckning än tidigare
    och i ett senare skede samtidigt som narkotikamissbrukarna i allmänhet har
    svårare missbruksproblem än tidigare och en större andel psykiska besvär.

    Skillnaderna mellan kommuner och kommundelar avseende att erbjuda
    långsiktiga behandlingsinsatser för missbrukare är avsevärda. Vi menar att
    socialtjänsterna bör ha en eller flera personer som är specialutbildade på
    området beroende och missbruksfrågor.

    Vi menar vidare att vid behandling av beroende och av missbrukare eller
    planering av sådan WHO:s kriterier för missbruk respektive beroende bör
    ligga till grund, så att rätt diagnos ställs när det gäller alla former av
    beroende. Det är med andra ord viktigt med riktlinjer och diagnostisering,
    så att man talar om samma sak.

    Att missbrukare nekas vård är oacceptabelt och här gäller det även att
    utnyttja de vård- och behandlingsalternativ som finns. I den mån
    flaskhalsar som exempelvis brist på avgiftningsplatser förhindrar effektiv
    vård, måste dessa flaskhalsar givetvis först åtgärdas. Att tänka
    långsiktigt är avgörande för ett gott resultat, dvs insatserna måste
    inbegripa alla faser i vårdkedjan alltifrån uppsökande verksamhet till
    eftervård och uppföljning.

    I betänkandet påpekas att socialtjänstlagens bestämmelser är tydliga när
    det gäller socialtjänstens ansvar för att söka upp och erbjuda missbrukare
    vård och behandling. För att socialtjänsten här skall kunna fullgöra sina
    åligganden krävs att någon instans i kommunen avsätter tillräckliga
    resurser för att sammanställa och analysera den information som kommer in
    beträffande behov och måluppfyllelse. Genom detta kan man på ett bättre
    sätt ta ställning till i vilken utsträckning insatserna för missbrukare
    skall prioriteras.

    Kommissionen menar dock att det bästa uppsökande verktyget är att driva en
    verksamhet av sådan kvalitet att missbrukarna faktiskt söker sig dit för
    att få hjälp. Samtidigt pekar man på att möjligheterna till denna form av
    stöd i många fall snarare minskat än ökat under senare år. Man pekar
    också på problemet att socialtjänsten ställer höga krav på att den som
    söker bistånd skall beställa tid för utredning och sedan måste vänta en
    tid innan utredningen kan påbörjas, vilket gör att missbrukaren under
    tiden fram till utredningen kan tappa motivationen liksom viljan att gå
    vidare.

    Vi samtycker i stort till kommissionens bedömningar i denna fråga och
    anser att det är viktigt att handläggningen av ärenden inom socialtjänsten
    går snabbare. Av den anledningen bör socialtjänsten inte belastas med
    ärenden och onödiga utredningar av enbart ekonomisk karaktär.

    Vi delar vidare kommissionens bedömning att det för många människor kan
    vara ett för stort steg att söka upp en socialsekreterare, varför
    alternativa rådgivningsformer behövs.

    Vi föreslår även i likhet med Alternativkommissionen att vad gäller t ex
    LVM kommunerna står för de kostnader som motsvarar öppenvård medan staten
    tar ansvar för de överskjutande kostnaderna.

    Detta skulle få till följd att möjligheten till adekvat behandling och bra
    rehabilitering inte är avhängig kommunens ekonomi.

    Vi vill här också påminna att kommunen är skyldig att tillämpa LVM.
    Möjligen behöver denna lagstiftning dock ses över för att bli ett bra
    alternativ.

    Underhållsbehandling med metadon
    Kommissionen skriver på sid 171 – 172 att insatserna för missbrukare skall
    vara av god kvalitet samt att insatserna mot missbruk skall vara uthålliga
    och långsiktiga, vilket innebär en god uppföljning och en beredskap mot
    återkommande insatser. Detta menar man bl a ställer krav på långsiktigt
    stöd och uppföljning efter genomförd behandling, beredskap vid återfall
    samt krav på uppföljning och utvärdering på lång sikt och över långa
    tidsperioder.

    Man menar också att kunskap skall finnas om de olika vårdenheternas
    målsättning, arbetsmetoder, organisation och om möjligt dokumenterade
    resultat.

    När det gäller underhållsbehandling med metadon samt andra underhålls- och
    blockeringsmediciner delar vi i stort sett kommissionens syn. Vi kan
    konstatera att behandlingen ger möjlighet för den enskilde att komma ifrån
    sitt heroinmissbruk och de övriga problem som är förknippade med detta.

    Samtidigt kan vi se de svårigheter och kostnader som är förknippade med
    att upprätthålla den kontroll som krävs för ett sådant program. Vi kan
    också se att metadonunderhållsbehandling inte är lämplig för alla
    heroinmissbrukare.

    Bland svårigheterna som är förknippade med metadonbehandling är bl a
    svårigheten att ta sig ur denna behandling. Oftast är därför
    metadonbehandling att se som livslång. Det kan dock eventuellt även finnas
    fog föra att betrakta metadon som medicin mot eventuella skador som
    tidigare missbruk givit.

    Andra problem och risker är den kontroll av sidomissbruk som måste ske,
    risken för läckage till den illegala marknaden och vad som händer med dem
    som stängs av eller hoppar av från programmet. Vi vet att dödligheten i
    denna grupp är stor.

    Vi anser dock att svensk metadonbehandling uppfyller de krav som ställs på
    kunskap och beprövad erfarenhet samt på dokumentation, uppföljning och
    utvärdering. Vi ser det också som viktigt att metadonprogrammen står i
    kontinuerlig kontakt med forskningen på opiatområdet.

    Jämfört med många andra behandlingsformer uppfyller den svenska
    metadonunderhållsbehandlingen också kraven på långsiktighet. Vi kan också
    konstatera jämförelsevis goda resultat när det gäller att få
    heroinmissbrukare att avbryta sitt heroinmissbruk och att leva ett i det
    stora hela normalt liv. Vi kan också konstatera att få alternativ finns
    samtidigt som dödligheten bland heroinmissbrukare är hög.

    Vi vill dock understryka att i den mån beslut fattas om
    metadonunderhållsbehandling, kraven som måste ställas på att administrera
    dessa program på ett bra sätt resurs- och kunskapsmässigt inte får
    underskattas.

    Att besluta om metadonunderhållsbehandling är att se som ett långsiktigt
    ansvarstagande, vilket även måste inbegripa dem som hoppar av eller stängs
    av från programmet. Metadonbehandling eller behandling med andra
    blockeringsmediciner får med andra ord aldrig ses som ett
    lågprisalternativ jämfört med andra behandlingsformer, utan måste ses som
    en del i en helhet av sociala och andra behandlingsinsatser.

    Vi vill därmed understryka vikten av att vid beslutsfattande om metadon-
    eller annan behandling tillräckling kunskap måste finnas om de olika
    vårdenheternas målsättning, arbetsmetoder, organisation och resultat samt
    om den svenska lagstiftningen på området.

    Vi vill också påminna om att internationell erfarenhet visar att stora
    metadonporjekt visserligen kan minska kostnaderna men att de negativa
    effekterna av behandlingen då rasar i höjden.

    Därför stödjer vi kommissionens formulering av metadonprogrammen som
    begränsade program med stöd av metadon.

    Sprututbytesprogram
    I narkotikakommissionens betänkande står det att man i Malmö/Lund-området,
    där sprututbytesverksamhet pågått sedan 1986, varken har kunnat belägga
    några positiva effekter när det gäller smittspridning eller negativa
    effekter i form av ökat narkotikamissbruk. Den kommande utvärdering av
    verksamheten som man hänvisar till i betänkandet är nu publicerad.

    Socialstyrelsens rapport från den 19 januari 2001 med anledning av
    socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU10 påminner om bakgrunden till
    sprututbytesprogrammen, nämligen den rekommendation från WHO 1986 till
    medlemsländerna om att inför en förväntad HIV-epidemi bland
    injektionsmissbrukare etablera verksamheter för sprututbyte.

    Sammantaget delar vi Socialstyrelsens syn på sprututbytesprogrammet som
    ett första steg i en humanitär insats som ett komplement till behandlings-
    eller rehabiliteringsperspektivet. Socialstyrelsen finner heller inga
    belägg för att verksamheten skulle kunna innebära skada för enskild. Man
    menar dock att om t ex dokumentationen om patienterna kan förbättras och
    utvecklas, ges ökade möjligheter att utveckla verksamheten i sin helhet
    och bevaka patientperspektivet.

    Med anledning av ovanstående anser vi att det enda alternativet till en
    fortsatt försöksverksamhet i Lund och Malmö är att sprututbyte blir del av
    en reguljär verksamhet där varje enskilt fall får bedömas utifrån
    vetenskap och beprövad erfarenhet.

    Vi delar Narkotikakommissionens uppfattning att inte ta avstånd från all
    sprututbytesverksamhet, då vi anser att det finns situationer då det kan
    finnas skäl att använda denna metod.

    Vi anser dock i enlighet med vad Socialstyrelsen föreslår att
    överlämnandet av sprutor aldrig får bli en långsiktig lösning för den
    enskilde utan att överlämnandet av sprutor måste förenas med en skyldighet
    att så långt möjligt motivera patienten till vård och behandling och
    eventuellt villkoras med att hålla kontakt med socialtjänsten.

    Samhällets kostnader för det tunga narkotikamissbruket
    Det är bra att kommissionen har försökt ge ett underlag för en diskussion
    om de ekonomiska konsekvenserna av det tunga narkotikamissbruket.

    De kostnader kommissionen använt sig av är vårdkostnader, kostnader för
    socialbidrag, sjukvård, sjukpenning, pension samt kostnader för narkotika.
    I kostnaderna har av allt att döma dock inte kostnader som gäller anhöriga
    eller andra på olika sätt drabbade tagits med.

    Vi tror att kostnaderna för det tunga missbruket blir högre än de 21
    miljoner kronor per år som kommissionen har framräknat, om även dessa
    kostnader tas med.

    Kommissionen påpekar också att det för en resultatenhet kan vara
    tilltalande att minska kostnaderna i den egna budgeten genom att avvisa en
    föreslagen insats eller hävda att någon annan skall ta ansvar för denna,
    vilket då inte sällan leder till att samhällets totala kostnader ökar.

    Som exempel tar man att det för bl a kommunerna är dyrare med en
    LVM-placering än om missbrukarna istället hamnar i fängelse, vilket
    istället ökar kostnaderna för kriminalvården och i längden för samhället.
    Vi ser detta förhållande som ännu ett skäl till att motivations- och
    behandlingsinsatserna inom kriminalvården ökar samt till hur staten och
    kommunerna eventuellt måste ta ett delat ansvar för kostnaderna för att
    erbjuda adekvat vård.

    Vi kan konstatera att här en svårighet uppenbaras när det gäller ett
    långsiktigt ansvarstagande och tänkande när det gäller vård av missbrukare
    och samtidigt en pedagogisk uppgift att finna en nödvändig lösning.

    Kriminalvård
    Vi delar kommissionens bedömning att kriminalvården i större utsträckning
    än idag bör utnyttja såväl häktes- och anstaltstid som tiden i frivård för
    att motivera missbrukare till behandling samt att det är angeläget att
    kriminalvården ges resurser att inte bara upprätthålla och förbättra utan
    även intensifiera sina insatser mot narkotikamissbruket.

    Vi stödjer även kommissionens förslag att kriminalvårdspersonal och andra
    som utför arbete eller uppdrag inom häkte eller anstalt skall kunna
    kroppsvisiteras vid inpasseringen, något som inte är möjligt idag liksom
    kommissionens syn på möjligheten att använda narkotikhundar i anstalt.

    I England använder man narkotikahundar vid entréerna till anstalterna;
    något som har visat sig fungera bra. Eftersom dessa ofta har en lugnande
    inverkan, kan det finnas goda skäl att även ha dem i anstalterna.

    Narkotikahundar är dyra i inköp men billiga i drift. Sammantaget anser vi
    att det kan finnas skäl att anslå pengar till utbildning och inköp av
    narkotikahundar, samt att det borde vara möjligt att använda
    narkotikahundar regelbundet även i anstalterna, inte minst när det gäller
    de intagnas rätt till en narkotikafri miljö.

    När det gäller möjligheten för polisen att medverka vid visitation av de
    intagnas bostadsrum, något som i vissa fall har bedömts förutsätta beslut
    om husrannsakan, medan det inte tycks ha förelegat några problem vid
    användande av tullens hundar och hundförare, anser vi att det kan finnas
    skäl att se över dessa regler.

    I USA utbildar på vissa anstalter de intagna bl a hjälphundar för
    handikappade m fl samt tränar lydnad för omplacering av hundar. Programmet
    är enligt utvärdering av anstaltsansvarig bland det bästa i
    rehabiliteringsväg.

    Vi stödjer vidare Narkotikakommissionens förslag om att vägran att lämna
    urinprov skall jämställas med följderna av ett positivt urinprov .

    Beträffande övriga föreslagna lagändringar, stödjer vi kommissionens
    förslag att bevakade besök får ersättas av besök som sker under sådana
    förhållanden att den intagne och den besökande inte ska kunna överlämna
    föremål till varandra, förslag gällande kroppsivisitering av besökande
    samt anstaltspersonal liksom de föreslagna ändringarna.

    Generellt vill vi dock lyfta fram barnens förhållande till intagna på
    anstalt och att barnperspektivet måste finnas med i de beslut som tas även
    inom och gällande kriminalvården, i enlighet med FN-lagstiftningen på
    området att barnens bästa måste komma i första rummet vid allt
    beslutsfattande.

    Insatser mot utbudet
    Narkotikakommissionen konstaterar att i princip all narkotika som finns på
    den svenska marknaden är insmugglad och man hänvisar till den förklaring
    till det ökade inflödet som Rikskriminalpolisen lämnat i sin årsrapport
    för år 1999, nämligen att narkotikabrottsligheten i allt större
    utsträckning ser Europa som en gemensam marknad samt att drogmarknaderna i
    Öst- och Centraleuropa har ökat. Dock anser vi att det är viktigt att det
    finns en beredskap mot en ökad omfattning av den inhemska produktionen
    samt att omfattningen av denna inte får underskattas.

    Vi delar slutsatsen att enbart ökade kontrollinsatser inte är
    tillräckliga, samt att för att Sverige inte skall framstå som en attraktiv
    marknad, det är viktigt att efterfrågan minskar liksom det är viktigt att
    förhindra att det uppstår särskilda kända marknadsplatser för narkotika.

    Kommissionen anser att det finns anledning att överväga om vissa läkemedel
    som inte är narkotikaklassade borde underkastas en strängare kontroll än
    vad som gäller idag, samt att ett särskilt rapporteringsförfarande för
    stölder av narkotiska läkemedel bör utformas.

    Vi tror att det kan finnas anledning att både kontrollera förskrivningen
    av mediciner som lagligt i stora mängder förskrivs av läkare och samtidigt
    finns på den illegala marknaden men även att se över läkemedelsindustrin
    som helhet.

    Vi delar därför narkotikakommissionens mening att möjligheterna att utöva
    en effektiv tillsyn över läkares förskrivning är av central betydelse för
    att minimera möjligheten för läkare att t ex mot betalning skriva ut
    läkemedel till narkomaner och andra, liksom vi stödjer kommissionens
    förslag att apotekens receptregister får användas i högre utsträckning än
    idag.

    Vi stödjer även förslaget att receptföreskrifterna ändras så att receptet
    inte får expedieras utan angivande av förskrivarkod liksom en registrering
    av de uttag av narkotikaklassade läkemedel som görs, dock utan att
    registrering av enskilda individers inköp av narkotiska läkemedel behöver
    göras.

    Dock anser vi att det alternativ till registrering av enskilda som
    kommissionen föreslår, nämligen ett möjliggörande för apoteksperonal att
    kontakta förskrivande sjukvårdspersonal om den samlade förskrivningen till
    en enskild person inte står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
    erfarenhet, på ett annat sätt kan vara ändamålsenligt utan att på samma
    sätt inkräkta på den personliga integriteten.

    När det gäller den illegala narkotikahandeln, så stödjer vi förslagen till
    skärpningar vad gäller ringa narkotikabrott avseende cannabisharts och kat
    samt utvidgad möjlighet till förverkande.

    Vi stödjer vidare kommissionens förslag om inspektion av samtliga
    polismyndigheter i syfte att se hur arbetet mot narkotikabrottsligheten är
    organiserat och dimensionerat samt hur avskaffandet av specialiserade
    narkotikarotlar har påverkat kvaliteten i spanings- och utredningsarbetet
    samt förslaget om en översyn av om man idag har tillgång till de metoder
    som är nödvändiga för en effektiv bekämpning av den grova
    narkotikabrottsligheten.

    Vi anser i likhet med kommissionen att det bör vara möjligt att förverka
    cannabisfrön såväl enligt narkotikastrafflagens bestämmelse om förverkande
    då ett narkotikabrott begåtts som enligt brottsbalken i de fall fröna
    påträffas utan samband med narkotikabrott. Likaså delar vi uppfattningen
    att cannabisfrön som säljs, köps eller innehas i syfte att användas för
    framställning av narkotika bör ses som förberedelse till narkotikabrott.
    Vi ser för övrigt en utökad debatt befogad vad gäller handeln med
    cannabisfrön, dels p g a den pågående förädlingen av frön, dels det ökade
    antalet hemodlingar.

    När det gäller odling av hampa, anser vi att den svenska lagstiftningen p
    g a folkhälsoaspekten skall kvarstå oförändrad. Vi anser även att den
    dispens som givits och för den eventualitet att ytterligare dispens
    kommer att ges, dessa dispenser måste kontrolleras mycket noggrant, så att
    villkoren följs vad gäller t ex avtal med tillverkare.

    Rutinerna för kontroll av industrihampa hos SKL måste också skärpas upp
    när det gäller analysmetoderna beträffande hampa för industriellt bruk.

    Vi menar dock att odling av hampa inte enbart är en jordbruksfråga, utan
    att cannabisodling alltid måste betraktas som en narkotikafråga och därför
    vara en nationell fråga.

    Internationellt samarbete
    Narkotikakommissionen skriver att allt svenskt agerande idag utgår från
    den restriktiva narkotikapolitik som kommer till uttryck i FN:s
    narkotikakonventioner och som också är basen för den svenska
    narkotikapolitiken, att Sverige genom sin konsekventa hållning har blivit
    en symbol för denna restriktiva politik samt att stor tyngd läggs vid
    svenska synpunkter.

    Man skriver att det också förekommer många missförstånd om vår hållning
    till skadereducerande insatser (harm reduction) och att svenska
    företrädare i möjligaste mån försöker avstyra diskussioner som rör detta
    ämne.

    Man skriver vidare att intresset för skadereducerande insatser är så
    massivt i många länder att det är orealistiskt att tänka sig att Sverige
    ensamt skulle kunna få bort denna fråga från den internationella
    dagordningen och att Sverige därför istället bör delta i seminarier och
    liknande för att tillsammans med andra länder utvärdera förutsättningarna
    för sådana verksamheter.

    Man menar att det i dessa sammanhang då skulle bli möjligt att tydligare
    markera de svenska omfattande erfarenheterna av vård, behandling och
    omvårdnad för missbrukare där skadereducerande insatser ingår som en
    viktig del, vilket torde vara ett sätt att motverka att
    legaliseringsförespråkarna får ensamrätten till denna fråga. Vi delar
    denna bedömning.

    När det gäller prioriterade områden inom det internationella arbetet, är
    det först och främst samarbete med syfte att effektivisera kontrollen av
    den illegala narkotikahandeln som bör prioriteras.

    Man påpekar att Europa alltmer utvecklats till en stor och dominerande
    producent av syntetisk narkotika; en utveckling som måste hejdas. Dessutom
    pågår i EU:s kandidatländer en omfattande illegal narkotikaproduktion av
    syntetiska droger och omfattande illegal försäljning av narkotikaklassade
    läkemedel. Vi delar bedömningen att samtidigt som det behövs ett samarbete
    mellan Sverige och dessa länder, behövs det även väl fungerande
    internationella organ för narkotikakontroll både inom och utanför EU.

    Vad gäller förebyggande arbete, så delar vi kommissionens inställning att
    det är viktigt att begränsa inflytandet av marknadsföringen av både droger
    och drogpositiva idéer som sprids över världen och att det därför är svårt
    att se det förebyggande arbetet enbart ur ett nationellt perspektiv. Vi
    stödjer dock narkotikakommissionen bedömning att det är angeläget att EU:s
    hälsopolitik förblir ett nationellt ansvar, även om det givetvis är
    viktigt med internationellt samarbete även inom detta område.

    I stort sett delar vi kommissionens förslag att intensifiera arbetet med
    att tillsammans med andra länder utveckla strategier för att minska
    narkotikaproblemen, liksom kommissionens förslag på prioriterade områden
    för svenska insatser, så som kontroll av den illegala narkotikan likom
    inom EU illegal europeisk produktion av narkotika, förebyggande insatser
    samt narkotikaproblemen i kandidatländerna. Vi anser det dock även vara
    viktigt med insatser mot läckaget från läkemedelsindustrin.

    Vi tror att Sverige har en viktig roll att fylla i det internationella
    samarbetet och delar synen att det är angeläget att svenska experters
    medverkan i internationella projekt ökar samt att Sverige bör verka för
    att respekten för FN:s narkotikakonventioner upprätthålls.

    Det är även önskvärt med en hög grad av deltagande från
    frivilligorganisationer när det gäller internationella kontakter för att
    öka kunskapsutbytet beträffande förebyggande arbete och behandling och
    möjligen måste bryggor för kunskapsutbyte här byggas.

    Dock anser vi att sambandet mellan den internationella vapen- och
    narkotikahandeln bör utredas närmare samt i högre utsträckning beaktas vid
    bistånd, ett samband som tyvärr ej berörs i betänkandet. Vi bör även fråga
    oss i vilken utsträckning vår egen vapenexeport gynnar narkotikahandeln.

    Eftersom det odlas ungefär dubbelt så mycket opium i världen i förhållande
    till det tak FN satt för framställningen av opium/morfin, så innebär detta
    att hälften av allt det opium som odlas blir illegalt heroin.

    Ett viktigt sätt att minska det tunga missbruket borde därför vara att FN
    tillsammans med regionala och statliga organ samarbetar för att
    narkotikaodlingarna skall minska i storlek och antal – detta gäller även t
    ex kokain- och cannabisodlingar. En sträng övervakning krävs också liksom
    möjligheter för odlare att gå över till andra grödor.

    En möjlighet kunde vara inrättandet av övergångsfonder, varifrån odlarna
    kunde få bidrag till detta. Därför är det bra att kommissionen skriver att
    narkotikaaspekten skall beaktas i allt bistånd.

    Utveckling och forskning
    Narkotikakommissionen poängterar att man anser det nödvändigt att
    insatserna mot narkotikamissbruk i ökad utsträckning grundar sig på
    kunskap och dokumenterad erfarenhet. Vi delar den åsikten.

    Förutom samordning av forskningsresultat, utbildningssatsningar inom
    missbrukarvård och förbyggande arbete betonar kommissionen vikten av
    dokumentation och utvärdering av både de förebyggande insatserna, vård och
    behandling och av metodutveckling vad gäller att exempelvis inom det
    förebyggande arbetet identifiera och nå olika målgrupper. Man betonar även
    forskning om utveckling av metoder att kartlägga missbrukarnas behov av
    stöd.

    Man påpekar också att varje insats måste bedömas och utvecklas med hänsyn
    till komplexiteten i det sociala arbetets natur och att det varken inom
    vården eller det förebyggande arbetet finns någon enskild metod som skulle
    kunna tillämpas generellt.

    Detta är en viktig poängtering, som gör att varje åtagande också måste
    innefatta en beredskap mot och ett ansvarstagande gentemot dem som inte
    klarar av behandlingformen eller åtgärden.

    Detta understryker ytterligare vikten av ett långsiktigt tänkande och
    vikten av att se till hela människan och dennes exempelvis sociala och
    medicinska situation i övrigt när en behandlingsinsats planeras.

    Det är också mycket bra att kommissionen påpekar att stödet till och
    samverkan med anhöriga bör utvecklas.

    När det gäller forskning om förebyggande frågor, så ser vi metoder för hur
    ungas erfarenheter och uppfattningar kan konkretiseras i det förebyggande
    arbetet som något som i sin tur eventuellt skulle kunna förebygga
    kostsamma och ineffektiva skrivbordsprodukter.

    Förebyggande arbete i och genom skolan borde dock också vara ett
    prioriterat forskningsområde, liksom en utvärdering av fritidsgårdarnas
    verksamhet när det gäller drogprevention.

    Att öka kunskapen om hur flickor respektive pojkars missbruk ser ut och
    vägarna in i detta, är också ett mycket viktigt område, liksom om ungas
    läkemedelskonsumtion.

    När det gäller forskning om sambandet mellan förändringar i
    samhällsservice och missbruksutveckling, så är det även viktigt att i
    begreppet samhällsservice inbegripa möjligheten att erbjuda unga människor
    en meningsfull fritid, där de får möjlighet att känna sig behövda och
    uppskattade men även får möjlighet att mot betalning utföra olika slags
    meningsfulla arbeten. I samhällsservice borde även innefattas den
    möjlighet kommunen kan erbjuda unga människor att någon gång under
    sommaren komma ifrån förorterna.

    Ett prioriterat område borde även vara missbrukares möjlighet att efter
    anstaltsvård återanpassas i samhället.

    Ledning och övergripande ansvar
    Vi har kunnat konstatera att det saknas ordentlig ledning och ett
    övergripande ansvar vad gäller den svenska politiken på narkotikaområdet
    samt att frågan inte varit prioriterad under 1990-talet. Vi anser att det
    är angeläget med upprättande av en tydlig struktur och en målmedvetenhet i
    det narkotikapolitiska arbetet. Vi tror även att Sverige i denna fråga har
    mycket att bidra med i det internationella arbetet och att tanken på en
    minister som har det yttersta ansvaret för en konsekvent politik när det
    gäller narkotikafrågor kan vara riktig.

    Övrigt
    Kommissionen påpekar att man i betänkandet inte närmare behandlar
    tvångsvård för barn och ungdomar. Samtidigt konstaterar man att få
    metoder finns för tidig upptäckt.

    Vi konstaterar även att resurser saknas för effektivt arbete i
    ungdomsmiljöer samtidigt som missbruket är störst i åldern 18 – 25 år och
    att denna grupp är svår att nå.

    För att vända missbrukstrenden är det dock viktigt att det görs en
    ordentlig satsning på dels förebyggande arbete för ungdomar och särskilt
    ungdomar i riskzonen samt på att upptäcka ett begynnande missbruk hos unga.

    Förslag till satsningar som vi stödjer beträffande förebyggande arbete och
    förstärkta satsningar på barn och unga är förslaget om en
    hjälptelefonlinje, en förstärkning av ungdomsmottagningarna med personal
    med särskild kompetens beträffande ungdomar och droger, samt kommunal
    rådgivningsverksamhet för ungdomar och föräldrar.

    Slutligen stödjer vi kommissionens övriga förslag till lagändringar.

    Elisabeth Holmstrand Gustafsson
    Magnus Hägg
    Peter Lundvall
    Lars Torstensson
    Anders Åkesson

    Medlemmar i Miljöpartiet de Grönas narkotikapolitiska nätverk
    >

    Vi får jättemånga frågor, vi försöker besvara dem så fort som möjligt –
    oftast får du svar inom 1 dag. Men ibland är det flera tusen frågor att
    besvara. Det finns också andra sätt att få svar om du har vanliga frågor,
    t.ex. om vilken politik vi har på olika områden. Det underlättar om du
    besöker http://www.mp.se. Där finns det mesta av vårt material i olika frågor. Du
    kan också ringa till oss på: 020-94 20 00. H

    Hälsningar från Patri k och Lari
    Miljöpartiet de Gröna


    Kristdemokraterna

    Hej Niklas!

    Sverige är uppslutningen bred kring målet att skapa ett narkotikafritt
    Sverige. Vissa länder har under senare år prövat att avkriminalisera
    innehav för eget bruk, att medge allmän läkarförskrivning till
    missbrukaren och/eller tillåta en öppen försäljning. Liknande förslag har
    framfört i Sverige, vilket kristdemokraterna starkt motsätter sig.
    Kristdemokratena anser att ingen kraft får sparas i arbetet för ett
    narkotikafritt samhälle.

    Det råder en mycket oroande utveckling vad gäller ungdomars drogbruk.
    Attitydundersökningar i skolorna visar på en alltmer tillåtande
    inställning till narkotika bland svenska ungdomar. Kristdemokraterna anser
    att skolan är den mycket viktig arena för det förebyggande arbetet – vi
    avsätter därför mer pengar än regeringen på ANT-undervisning.

    Narkotikabekämpningen måste bedrivas lokalt, nationellt och
    internationellt. Det behövs mer resurser till tull och polis samt bättre
    samarbete över nationsgränserna.

    Socialminster Lars Engqvist kommer inom kort presentera en proposition som
    ska vara en nationell handlingsplan mot narkotika. Regeringens ambition är
    ett narkotikafritt Sverige inom tio år, vilket får anses som ett mycket
    högt ställt, närmast orealistiskt mål – åtminstone om man läser förslagen
    i den utredning som ligger till grund för propostionen.

    Kampen mot narkotika innefattar ett flertal olika åtgärder.
    Kristdemokratena vill särskilt framhålla betydelsen av en fungerande
    missbruksvård och effektivare lagstiftning för tull, polis och
    kriminalvårdsmyndigheter.

    Att låta skattepengarna gå till missbruksvård tycker vi i högsta grad är
    väl använda pengar. Missbruksvård handlar om vård av en av samhällets
    svagaste och mest utsatta grupper – där gör skattemedel nytta.

    Frågan om att tillåta odling av industrihampa i andra sammanhang än i
    statligt kontrollerad forskning har väckts i riksdagsmotioner men ännu
    inte behandlats av riksdagen.
    Kristdemokraterna har inte i något sammanhang drivit frågan om ändrade
    bestämmelser. Hur Kristdemokraterna kommer ställa sig i den framtida
    riksdagsbehandlingen kan jag i dagsläget inte uttala mig om, eftersom
    frågan inte har varit föremål för diskussion inom riksdagsgruppen eller
    partiet i övrigt.

    Med varm hälsning
    Birgitta Olofson
    08-723 25 02
    fax 08-723 35 10
    073-99 26 414



    Centern har inte svarat

    #69179
    reaper
    Deltagare

    same shit different words

    #69180
    Salba
    Deltagare

    för att få centerns svar på ovanställda frågor är det bara att klippa och klistra bland de övrigas svar…så att du till slut får fram ett svarsprotokoll som är så intetsägande som möjligt!

    A man shall live to see….

    #69181
    reaper
    Deltagare

    Jag blir så deprimerad att jag nu försöker påverka riksdagspartierna metafysiskt med mitt digeridoo spelande.

    #69182
    reaper
    Deltagare

    mamomyn: that`s the way of the walk.. /peace

    #69183
    Mooch
    Deltagare

    ”* Hur ser ni på industrihampa?
    Vi är emot alla former av legalisering av narkotika.”

    Kompetensen florerar hos våra ”folkvalda”.

    Skulle lika gärna kunna stått: ”Hur ser ni på gips? -Vitt pulver betyder knark och det kan vi aldrig tillåta”

    #69184
    reaper
    Deltagare

    ”…det är så lätt att gömma cannabisodling i en odling av
    industrihampa

    ”* Hur ser ni på industrihampa?
    Vi är emot alla former av legalisering av narkotika
    .”

    .. all denna okunskap, och de ska leda Sverige, tror jag flyttar till Nederländerna snart 😉

    #69185
    reaper
    Deltagare

    Budskap och reklam
    Vi tycker i likhet med kommissionen att det är angeläget att se över
    informationen om cannabis. Vi anser även att reklamen för cannabis i olika tappning och förekomsten av cannabislövet som symbol för en samlad internationell rörelse med syftet att legalisera cannabis måste ses över.

    När det gäller drogförhärligande budskap, anser vi att lagstiftningen på
    det området måste ligga i paritet med övrig lagstiftning på
    narkotikaområdet. Detta innebär att om innehav av narkotika för eget bruk inte är tillåtet, så skall lagstiftningen inte vara sådan att det kan ses
    mellan fingrarna när det gäller reklam på t ex Internet som förtäckt eller
    öppet innebär reklam för ett sådant bruk.

    Och i det narkotikafria samhällets namn vill man nu våldta grundlagen.
    Var det MP som framförde ovanstående idioti?

    #69186
    Mooch
    Deltagare

    Man e politiskt lost igen. Det lutade åt att MP skulle få min röst då de trots allt står för mycket jag kan hålla med om. Och utan miljö så är allt vad ekonomi bara att skita i. MEN det känns så förbaskat tråkigt att alla partier saknar objektiv kompetens och de reagerar och regerar utifrån känslor.
    Den dagen de förbjuder ”knarksymboler” så sticker jag ifrån det här landet.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
Scroll to Top