Staten är för “stort” för att det ska gå att ta hand om människors psykiska hälsa på ett tillfredsställande sätt. I varje fall så länge det inte läggs mer engagemang (dvs tid och pengar) på det. Då kan det väl förbättas till en viss grad.

Men staten är ju ett gäng anställda människor, vanliga människor med sina problem och mer eller mindre skeva världsföreställningar (som vem som helst). Totala främlingar som i någon slags yrkesroll ska försöka se till att människor känner sig trygga – att de får stöd och att de blir accepterade – så att de kan finna styrkan och viljan att utvecklas och resa sig på fötter. Det är en nästan omöjlig ekvation. Tyvärr…

I en yrkesroll där du är har ett slags skal som det är meningen att du ska lämna på jobbet när du går hem till familjen, kan du inte komma så nära, vara så trovärdig och trygg som utsatta och nedbrutna människor behöver.

Det krävs en riktig människa med ett riktigt engagemang.

Så som samhället är gjort så har inte de närmaste tid. De kanske inte alltid kan heller av personliga skäl, men de har inte det stöd de borde ha av samhället att kunna finnas där.
Det ser olika ut för olika familjer – kanske särskilt om de anhöriga också lever på gränsen till vad de förmår.

Soc känns som ett par uns för mycket Stasi för att verkligen vara ett tryggt och effektivt stöd. Det behövs en helt annan sorts organisation.

Men att det är så stramt och att Soc klingar så illa beror på att alldeles för lite pengar och intresse satsas på sådant här från samhällets sida.
Moderaterna vill och har alltid velat skära ner. Hoppas väl att de på gränsen ska dö ut om man struntar i dem.