Förnuftet är mäktigare än känslan. Kärlek är ett självbedrägeri som uppstår när man gör sig illusioner om någon och känslan avtar snabbt när verkligheten bit för bit blir det dominerande. Du kan alltså skapa känslan genom rent självbedrägeri, eller genom träning kanske man kan kalla det för att inte få det att framstå som negativt. Intala dig att du älskar henne, slå alla negativa tankar ur huvudet, fokusera dina tankar på det du gillar hos henne, tänk på henne när hon inte är med. Skapa en verklighetsbaserad romantisk bild av henne och er tillsammans. Genom att medvetet följa samma tankemönster om henne som man skulle göra med en tjej man är nyförälskad i, så skapar du samma känsla.

Börja säga det du skrev här till henne, fråga dig varför du känner så och tala om det hur sårande och elakt det än kan vara. Öppna kommunikationen, minsta skitsak skall vädras och ta emot hennes tankar om dig, dina fel och brister. Skrik, gråt, men kommunicera. Men din kommunikation måste vara ärlig inte bara emot henne utan dig själv, om du tycker hon är för fet, fråga dig om det är för att du påverkas av vad andra tycker och tänker och det är därför det besvärar dig. När allt väl har vädrats, så finns bara ärlig och rak kommunikation, kanske man inte har något till övers för varandra efter det. Men har man det så har man kommit varandra så mycket närmare, när man vet den andres mörka tankar, de som man oftast inte uttalar för de bara sårar. Då har man skapat en järnhård relation som klarar det mesta, där man kan tala om allt, även den mörka sidan.

Det uppnådde jag iofs genom att göra slut, då öppnades kommunikationen och jag kunde säga varför jag inte kunde vara med henne längre, det var rakt, det var inga känslor som skonades. Sen strula jag runt, men i slutändan insåg hur jävla bra hon ändå var. Insåg hur jävla förnedrande det var att vakna med nått jävla sneragg man inte ens visste namnet på i sin säng. (Visst man prövade seriöst också, men alla var så jävla töntiga och lagom.) Efter några år av självrannsakan och den inre resan, så kom jag krypande tillbaka, blev särbo med mitt X och har aldrig varit lyckligare. Nu är det vi, i en konspiration för att skapa en bra tillvaro för oss.

Jag önskar dig lycka till! Det är något med det plågsammaste som finns att göra slut, men att inte göra det, eller dra ut på det är ren ondska och själviskhet utan dess like. (Tjejer som dumpat mig har väntat tills de hittat en ny, det är jävligt fegt.) Det är inte lätt att hitta den perfekta kvinnan och man vet ofta inte vad man har förrän i efterhand.

EDIT: Jag vet att många tycker det är djupt oromantiskt att medvetet inducera kärlek genom att styra sina tankar. Men emot det ställer jag: Kärlek är för viktigt för att lämna åt slumpen!